Lättare adoptera syskon?

Det är som sagts tidigare här väldigt olika hur utredarna ställer sig till medgivande för syskon. Nu ville vi inte ha det då vi kände att vi vill lära känna ett barn i taget och ge det 100% av vår tid och sedan ev adoptera ett syskon men vi hade nära vänner som adopterat syskonpar precis när vi startade vår utredning och därför pratade vi en del hur det var och så. Vår utredare sade att om vi hade varit inne på det för oss så hade hon varit tveksam då vi var så unga och utan barnerfarenhet men att vi självklart då hade kunnat diskutera det men hon trodde det bästa för oss var att få ett så litet barn som möjligt och ett barn i taget. Det kändes bäst tyckte vi också då vi blev lite förskräckta av vännernas vardag med deras båda barn

Det var heller inte vanligt med syskonpar i de länder som var aktuella för oss. Våra vänner var inne på att adoptera från Vietnam från början men eftersom det inte kom många syskonpar därifrån alls och de flesta barnen var små som adopterades bort därifrån då så valde de Ryssland eftersom det där var större chans att få syskonpar. De blev tillfrågade om flera syskonpar därifrån faktiskt men det blev inget med de första syskonen av olika anledningar då det löste detta inom landet men till slut fick de ett syskonpar. De ville heller inte ha små barn så deras medgivande var ganska högt. Europa var aldrig aktuellt för vår del så därmed var chanserna små så tur var väl det att vi önskade ett barn i taget De var några år äldre än oss bara men de bodde i en annan kommun än oss så där var de mer villiga att ge syskonmedgivande till yngre föräldrar.

Om man vill ha biologiska syskon så tror jag adoption från Europa ger störst chans av någon anledning.

Jag kan bara säga att det var superjobbigt den fösta tiden med två killar som ville ha vår odelade uppmärksamhet men jag tror att det måste man som förälder kunna hantera. Det gäller att ha fasta rutiner och inte acceptera angrepp på varandra och ha ett lungt handlag (svårt många gånger). Jag var ledsen många gånger och undrade seriöst vad vi gett oss in på, men efter 9 månader hemma så har lugnet lagt sig och vi står inför samma uppgifter som de allra flesta föräldrar måste hantera, trots, utbrott och många fantasktiska stunder tillsammans med barnen. Att adoptera biologiska syskon är en gåva och ja det är jobbigt men man måste se det i ett längre perspektiv än bara den första tiden.

När vi bestämt oss för att adoptera fanns inget alternativ till syskon. Det sa vi också till våra utredare på kommunen, motiverade med att de alltid kommer att ha ett biologiskt band med sig från sitt hemland (Polen)och att vi dessutom bor på landet och då har de alltid någon att leka med. Det var inga problem alls att få medgivande för vår del.
Vi hade medgivande för biologiska syskon, den äldsta ej fyllda 5. När vi fick barnbesked var flickan 2,5 år och pojken 4 år. De hade varit på olika avdelningar beroende på deras ålder men när barnhemmet fick veta att vi skulle adoptera de två blev barnen placerade i samma grupp och de blev behandlade som syskon av personalen. Barnen var medvetna innan om att de var syskon men eftersom de sedan fick vara tillsammans om dagarna stärktes deras syskonband. Detta kändes jättebra. Det är nu 1,5 år sedan vi kom hem med dem och både barnen och vi har haft en otrolig glädje av att de är syskon och kom samtidigt. Dessutom kan båda föräldrarna vara hemma samtidigt eftersom man får föräldrardagar motsvarande tvillingfödsel. Detta gynnar anknytningen både för barnen och föräldrarna. Det blev nog också lättare för barnen att bara få vara tillsammans för sig själva, för det är ju en enorm omställning för dem och det är klart att det är en jobbig situation för dem i början. En annan sak som jag tror var bra var att de kunde prata med varandra på sitt språk i början (innan detta glömdes bort, för det gör det!)så hela deras korta liv och språk blev inte helt avhugget när de bytte land och miljö. Det blev lite mer mjukstart för dem om man nu kan kalla det mjukstart...Om man har möjlighet och kan få medgivande för syskon tror jag att det är den optimala adoptionen. Lycka till!

Vad intressant att läsa - tack för att ni delar med er!

Vi har medgivande även för syskonpar och håller tummarna för att det blir det. Vår utredare ville veta mycket om hur vi funderade kring det, men skrev inget om det i utredningen. Förstår nu, när jag läser här, att det är lite mer än det vi redan tänkt på ändå.

Vi har hela tiden velat ha ett barn i taget och inför vår första adoption sa också hemutredaren att hon var tveksam till att ge syskonmedgivande men som sagt, vi ville inte heller ha det (av anledningen som någon skrev, vi vill njuta av ett barn i taget liksom).
Inför hemutredning nr två hade vi bytt utredare och det första hon frågade var om vi tänkt oss medgivande för mer än ett barn. vi blev så förvånade! Men kände att det inte vore riktigt rätt mot vårt första barn, att få två syskon på en gång att konkurrera med. Så det blev inget med det den gången heller.

Jag vill poängtera att vi valde medgivande för ett barn i taget för att vi ville, itne för att vi inte tror att det kan bli bra med mer än ett barn. Vi känner flera familjer som adopterat syskonpar och det har gått bra för dem alla. Men vill man verkligen ha syskon bör man nog ha högre medgivande än ej fyllda fyra och satsa på Europa, Taiwan, Colombia eller Etiopien.

Vi har sykonmedgivande och har nu våra handlingar i Slovakien sedan ett drygt halvår.

Vi hade inga större problem att få medgivande från vår kommun även om utredaren till en början var lite skeptisk till vår önskan. På olika sätt bevisa att vi verkligen tänkt igenom det här beslutet och de konsekvenser som det kan innebära att få två barn på en gång. Bland annat fick vi skriva ett brev där vi uttryckte våra tankar och reflektioner kring detta och så fick vi prata med en adoptionskonsult. När vi kunnat motivera vår önskan om syskonpar så var det inte längre ett problem utan utredaren kändes väldigt medgörlig och hjälpte oss med lite tips och att få kontakt med andra i vår kommun som adopterat syskon.

I den svenska kön tror jag att det gick lite snabbare för oss, de delade i alla fall då upp de köanden i olika medgivandeåldrar och jag tror även i syskonmedgivande eller inte, eftersom Slovakien vill ha ett visst antal låga medgivanden, ett visst antal högre och så ytterligare ett visst antal syskonmedgivanden. Men hur det fungerar i köer till andra länder vet jag inget om, där kanske det inte spelar någon roll.

Så får vi hoppas att det går snabbt nu i Slovakien även för oss, liksom jag såg att det gjort för Singgirl! Men det har inte hänt så mycket där nere den sista tiden så jag är rädd för att så inte blir fallet...

Hur som helst, jag tror att det här är ett beslut som man bör tänka över väldigt noga och inte ta bara för att det eventuellt kan gå snabbare. Känner man att man har förutsättningar och möjligheter för att ta emot ett syskonpar så är jag övertygad om att det är fantastiskt och en stor trygghet för barnen att få växa upp med sin biologiska syster eller bror.

Lycka till!

Jag har skrivit om detta ämne i tidigare trådar, men jag måste bara få hålla med "cheeta" och "Helle68" om hur de tänker med syskonadoptioner. Jag är ju en "gammal" adoptivmamma och när vi skulle inleda vår hemutredning under 1990 och talade med vår utredare om syskonadoption möttes det enbart som positivt. Naturligtvis fick vi motivera det hela och vi diskuterade med henne.
Vi valde att ha medgivande 0-5 år för syskon och 0-3 år för ett barn. Det var rekommendationer från AC. Landet var Colombia. Vi kände att ett syskonpar var helt rätt för oss, just att de alltid skulle ha ett biosyskon att kunna identifiera sig med och känna trygghet hos. Vi visste också att från ICBF i Colombia så bodde barnen i fosterfamiljer och hade således bott tillsammans.

Våra älskade barn var 4½ och 1½ år när vi fick dem och väldigt tighta med varandra. Vi fick två soliga barn som snabbt knöt an till oss och acklimatiserade sig fint i vår familj. Jag har faktiskt mestadels bara härliga minnen från deras uppväxt. De första sex månaderna efter vi kommit hem från vår månadslånga vistelse i Colombia var vi hemma på heltid hela familjen och det var ju underbart att få växa ihop så med barnen.

Vi valde senare att adoptera en lillasyster till dem som var 1,4 år när hon kom till oss. Det gick väldigt bra med henne också men anknytningen var svårare med henne och det tog betydligt längre tid att få henne trygg.

Jag kan varmt rekommendera en syskonadoption men naturligtvis är det ett bslut som noga måste övervägas och att man känner efter om man kan fixa det. En viss barnvana innan är kankse bra om man har.
Idag är våra ungdomar 16, 19 och 21 år gamla och fungerar som de flesta andra i deras ålder. De två största har fortfarande en speciell relation, men naturligtvis har de alltid släppt in lillasyster med, men just vetskapen att de är biosyskon är speciell för dem.
Lycka till med era adoptioner!!!!

Någon som vet hur det fungerar när man har medgivade syskonpar 0-4år. Man kan ju då få ett syskonpar som är nästan 5år. Kan man välja och skriva att man kan tänka sig tvillingar 0-36 månader el ett syskonpar där ena är äldre och den andra yngre?

På min tid, låter nästan som på stenhåldern =)kommer jag ihåg att de sa att barnet räknades som exempelvis 4 år fram till den dagen då de fyllde 5 år.

GAmmal tråd, men högst aktuell för mig. Igår var vi på kommunen för att ev starta en adoption JAg önskar syskonpar. Intessant att läsa era erfarenheter

Precis, det är därför vi tänker efter noga.