Leva utan barn?

Skönt att ni kunde få en tid så snart, Vinterstorm. Tror liksom du att det är bra att träffa en expert i en situation som denna.

Kram och lycka till.

Vinterstorm, önskar er all lycka och vi ska träffa någon kurator men det är kötid på det också. Så vi gick hos en psykolog en gång och då förstod jag hur kan resonerar och tänkte och han förstod mig.
men hans policy är att inte prata för mycket om det för då blir han ledsen och påmind, men om jag verkligen vill prata lyssnar han men han säger att dte blivit för mycket på sistonde, så jag antar att han behöver lite space.

Vinterstorm, om han inte vill delta i en IVF med sina spermier så kanske du kan inseminera med donatorsperma eller gøra IVF med donatorsperma. Du har också rætt till ett barn!

Hej igen!

Halvnorskan- det har jag inte tänkt på. Kan man göra det i Sverige? Det får ju bli ivf, det verkar inte gå på nåt annat sätt...

Jag har inte gett upp ännu. Hoppas att sambon ändrar sig. Vi få se efter imorgon.

Big eyes- skönt att ni har pratat med någon. Det kan vara lättare att mötas med ett proffs brevid. Speciellt om dom "kan" detta med barnlöshet. Lycka till dig.

Kram

Halvnorskan, håller med dig. Jag lyft frågan om att om det inte går med ISCI vad gör vi då?? och bett honom fundera på DI. För jag känner att jag har rätt till ett barn....men det är svårt val. Och hur många ISCI orkar man gå igenom??

Det finns kliniker som ger donatorinsemination och jag tror æven ICSI. På sidan villhabarn.com finns listor på kliniker, och vad de gør.

Sjælv ær jag inne på 5:e ICSI men det lutar åt att det ær hans spermier som inte funkar...jag ær i valet o kvalet om jag ska gå emot hans vilja och førsøka få barn med en donator...

Vinterstorm, jag känner otroligt mycket med dig och den situation du genomlider. Det måste vara fruktansvärt frustrerande. Är själv ofrivilligt sekundärt barnlös och skulle inte klara hormonbehandlingar och inseminationer utan min mans 100%-iga stöd. Jag tror män har svårare att sätta ord på sina känslor än vad kvinnor har i allmänhet, och kanske behöver de även lite tid att bearbeta jobbiga situationer när vi kvinnor handlar instinktivt på våra känslor. Eftersom din man har två biologiska barn så känner väl han förmodligen inte att det är lika tungt som du. Om du har fina ägg och allt ser bra ut så är chansen att du ska lyckas bli gravid ganska stor! Sen måste jag få kommentera uttalanden som "jag har rätt till ett barn" eller " "det är en rättighet att bli förälder". Det klingar så oerhört falskt och fel. Även om längtan efter barn är stark och vi idag kan få mycket hjälp på traven så är det så att vi inte alltid kan bemästra naturens nycker. Att bli gravid på naturlig väg är en gudagåva, att bli gravid med hjälp av ivf o.dyl är teknikens under som vi i västvärlden har som ett privilegium.

Tack mumien för det sista du skrev om "rätt till barn". Jag tänkt på det igår men kunde inte i ord formulera vad jag kände, men du gjorde det. Tack

Mumle,jag vet inte om du missförstod det jag skrev om att ha rätt till barn, utan jag håller med att det är gudagåva... verkligen! men det jag menade är att mannen ska kunna förstå och kunna sätta sig själv i vår situation, för det är liksom min kropp som ska gå igenom den behandlingen. Dock är det lika psykiskt tufft för både mannen och kvinnan- Men även IVF och dessa metoder är ju inte garantier, för även om det lyckas är det en gudagåva.

Godmorgon!

Mumie- det var tänkvärda ord du skrev. Ibland blir man lite egoistisk och tänker bara på sig själv. "Jag ska minsann ha barn till varje pris. " Men som du skriver det är naturen som bestämmer hur det ska bli....

Igår var vi iallafall på samtal hos en kurator/psykolog på ivfkliniken. Det är något som jag varmt kan rekommendera för er som fastnat.

Vi fick båda komma till tals och hon satte ord på en del känslor. Hon förklarade också vad som händer med psyket när man går igenom en sån här kris som det faktiskt är.

Så både jag och min man fick lite att grubbla på över helgen. Vi ska resa bort på var sitt håll. Men det passar bra . För hon gav oss rådet att inte prata om det på några dar.

Så jag håller hoppet uppe.

Kramar till alla.

Anna/Vinterstorm

Hej Anna,

Jag såg denna tråden först nu, men det jag tycte var fantastiskt var att det var din man som föreslog att ni skulle träffa kuratorn! Det tyckte jag var mycket positivt- får då finns det en stark vilja hos honom att komma vidare - inte bara att lägga locket på.

Det är så svårt med alla de känslor man har för det är inte alltid så lätt att bara prata om dem - det kan också bli fel...... Man behöver någon som hjälper till att förklara dem få en att sätta ord på varför man känner ..... Det är inte alltid så lätt att själv se vad som är orsak/verkan i ens egna känslor / tyckande......

Vi har själva gått till kuratorn inte för att vi var oense men för att vi var osäkra på våra känslor..... och hade båda tudelade känslor i olika lägen. Det var jättebra för då fick man ofta förklaringar till varför man kände på visst sätt och kunde lättare förstå varandra. Det var också lättare att fortsätta att prata själva efter det.

Lycka till och hoppas ni kommer närmare varandra och förstår varandra bättre!!
/sara

Men visst har man RÄTT att längta efter barn! Alla vi på detta forum gör väl det? Det är bara för jäkligt när naturen inte är med på noterna eller hur? Jag önskar att ni alla inklusive mig själv blir gravida mycket snart...
kram till alla