Känner igen mig! Jag har en släkting som har en son i treårsåldern. Leker han med vattenslangen och sprutar vatten runtomkring sig (får han ju inte när det är folk elelr ömtåliga saker i närheten) säger mamman att vattnet kan fräta sönder saker och göra så att hans händer blir fula :/ Vi var där häromdagen och killen vägrade äta upp sina grönsaker. Mamman skyndar sig att säga att om man inte äter upp grönsakerna kan man få cancer (!).
Vidare var vi på stan i somras och pojken sprang en bit framför oss (min son var också med, fast satt i vagn) Mamman sa "titta på (min sons namn) som sitter så fint i vagnen, det är säkrast. Tänk om det kommer fula gubbar och tar dig!" Stackars unge, finns nog inte mycket här i världen han inte kommer vara rädd för som vuxen...
I varenda stenras finns det huggorm (som bonnunge klättrade och klättrar jag fortfarande gladeligen i dessa "giftormshål"), bakom varje buske lurar ett lejon och när vi badar kan det finnas hajar i vattnet.
Tycker det är både onödigt och dumt att lura i barnen sådana saker, visst kan det komma fula gubbar men hur troligt är det när mamman går tre meter därifrån? Och syra i vattenslangen har då aldrig jag stött på, det lär man nog märka!
Har iofs försökt lite fint skjuta in det åt min släkting, att hon kanske inte borde säga sådana saker till sin son. Är ju rädd att min egen unge hör också... Anledningen till att hon gör såhär är väl för att avskräcka sitt barn från att göra farliga saker. Tycker ändå inte att det är acceptabelt att dra till med fakta.
Brukar säga till min son när han vill klättra upp på tio meter höga garagetak (och det skulle inte förvåna mig om han klarar det ;) att OM han klättrar upp där så KAN han ramla ner, eller också gör han det inte. Fast det är ju dumt att inte veta det först, och han brukar faktiskt förstå. Eller om han frågar oroligt "är det huggfiskar i vattnet?" (gäddor typ) så säger jag att visst finns det gäddor i vattnet och visst kan dom bitas, men de tycker inte om när man plaskar utan bor i sina hus i vassen. Det håller honom lugn och han talar gärna om för folk på stranden att "gäddorna bor inte här". :)
Nu en sak lite OT men en annan sak som på sätt och vis också är att ljuga är att undanhålla döden för barn! Visst, jättefint och poetiskt att säga att en avliden ska ut och resa eller komma till himlen - och jag tycker man kan tala om att det är ett alternativ att det kanske är så (för vem vet?) Dock hatar jag när man säger "gammelfaster Agda är inte aaaaallls död, hon har bara åkt på semester!!" Ungen glömmer inte. Han eller hon kommer fråga efter faster Agda tills sanningen kommer fram, och då blir barnet bara sviket. Man behöver ju inte utmåla döden som nattsvart, utan att om man är död andas man inte och kan inte göra något mera. När jag var fem dog min farmor och min mamma var noga med att jag skulle vara med och välja kista, den och den tycker nog farmor om. Jag fick plocka blommor till begravningen och min mamma förklarade att farmor kan inte komma tillbaka men vi kan hälsa på henne på kyrkogården, för hon ligger därunder jorden och blir uppäten av maskarna. ;) Ganska fint ändå tycker jag. Det där med maskarna känns ju lite osmakligt men det är ju faktiskt sant!
