Får eller ej är inte huvudfrågan, där är det olika beroende på utredare och kommun, utan det är snarare hurvida man godkänns eller ej. Ett av grundkraven för att få medgivande är att man ska ha bearbetat den eventuella biologiska barnlösheten och se adoption som sitt sätt att få barn på, att fortfarande aktivt försöka få egenfödda barn säger emot detta och är därför skäl till avslag.
Det är ofta kö till hemutredningen, man måste även ha genomgått en utbildning innan man kan få medgivande (ofta innan man ö h t kan starta utredningen). Att bli sökandemedlem i en organisation, vilket jag antar är det ni blivit, är ett bra första steg. Att anmäla er till kommunens utbildning för blivande adoptivföräldrar är ett bra nästa steg. Kanske kan den utbildningen också få er att samla ert fokus till adoptionen, eller så får den motsatt effekt. Men poängen är att ni behöver inte bestämma er nu, det är flera steg kvar innan en ev. utredning.
I såna här trådar brukar TS sällan vara mottaglig för de negativa åsikterna, bara för de positiva.... det skryts t o m ofta om hur man för utredarna bakom ljuset. Illa, anser jag...
En adoption ska ske utifrån barnets bästa. Barnets bästa är bl a att man bearbetat en ev. ofrivillig biologisk barnlöshet och ser adoption som den rätta vägen till barn just då, den väg man vill gå just då. Att aktivt med behandlingar då fortfarande försöka få biologiska barn kan vara skäl till avslag eftersom det emotsäger det jag nyss skrev. Därför är det inget att hurra för att man nekar utredarna den vitala informationen.