hemutredning samtidigt som vi försöker få biologiska barn

Det viktigaste är att man nån stans under resans gång känslomässigt bestämt sig för att det är just adoption man ska satsa på. Detta för att inte plötsligt stå där med ett barnbesked som man tackar ja till av bara farten, och sen får barnet lida för att det var ett andrahandsval, som kanske inte helt kan fylla mammas o pappas förväntningar och önskemål om ett barn som bär just deras gener!

Camaro: För mig vore ett adopterat barn absolut inte ett andrahandsval, för mig är det snarare så att jag nu känner mig snuvad på det barn jag trodde vi väntade, det där som skulle komma hem med oss i flyg och vara lite äldre.

Klart ni ska berätta och lägga utredningen på is - får du missfall vilket jag verkligen inte hoppas och tror att du får- så tar ni upp utredningen igen, annars ligger den på is tills ni vill ha syskon och kan då adoptera det lite äldre barnet som ni nu drömt om! Det ena behöver inte utesluta det andra och står ni också som adoptionssökande hos en organisation så kommer ni ju i så fall när det är dags för syskon kanske kunna skicka er ansökan ganska direkt då ni har bra kötid! Vi adopterade först och nu är jag gravid, tycker det är fantastiskt att få uppleva båda sätten att bli föräldrar på!

UmeåElin: Så kände jag också när jag ble gravid under processen. Nu har jag "en av varje"

Vi körde också delvis parallellt med ivf och adoption, däremot gick vi aldrig så långt som till utredningen medan vi fortfarande var inne i ivf-karusellen.

För oss var det bara slumpen (läs sjukvården...) som gjorde att det blev ivf före adoption, man slussas ju liksom in i den fållan när man kollar upp varför man inte blir gravid, och så bara liksom hängde vi på för att se vart det ledde.

Efter fem ivf:er och ett års försök (varav två avbrutna, två missfall och ett utomkveds) föddes vår dotter. När vi just hade satt in de sista två embryona (ja, jag fick två pga allt strul) påbörjade vi adoptionskursen innan det var dags att testa sig. Och bara för att det blev ett plus fanns det ju ingen anledning att avbryta kursen... Lite pinsamt de sista gångerna bara, att ha på sig större och större tröjor och diskret försöka smyga ut och kräkas gång på gång... Vi blev avslöjade av de andra såklart men inga sura missunnsamma miner utan alla var så glada. Gulligt.

Efter att vi hade ställt oss i kö hos en organisation sommaren 2006 och gått kursen hösten 2006 fick vi alltså ett biobarn våren 2007 och la adoptionsplanerna på hyllan tillfälligt, men i höstas, när dottern var 1 1/2, kontaktade vi vår utredare igen och genomgick utredningen. Även dottern var då med på ett hörn, och det gick väldigt bra!

Nu har vi just valt ett par länder och hamnat högt på väntelistorna pga lång kötid. Vi avvaktar hösten tills vi kan börja samla papper, under sommaren verkar det inte vara någon större idé att lägga energi på att jaga myndigheter... Det känns så bra att äntligen vara igång ordentligt, jag har velat adoptera sen jag var liten.

Lycka till, Anna längtar, hur du än bestämmer dig för att göra!

Vi jobbade parallelt på hemutredning och behandling hos gynekolog. Kändes helt rätt för oss, då ett barn (så fort som möjligt var det viktigaste,) inte på vilket sätt det kom till oss. Vi sa inget till hemutredarna, dom frågade nog, men vi var inte ärliga mot dom i så fall. I vårt fall slutade det med graviditet under sommaren och ärendet skulle upp i socialnämnden för beslut i augusti. Innan dess ringde vi och avbröt, då det kändes konstigt att gå vidare. Utredningen las på is. Av olika skäl har vi inte tagit upp en igen. Jag tyckte det funkade jättebra att göra så här - min man tyckte det var väldigt jobbigt(har jag fått veta i efterhand). Nu har vi två underbara ungar! Lycka till med er barnlängtan!

I såna här trådar brukar TS sällan vara mottaglig för de negativa åsikterna, bara för de positiva.... det skryts t o m ofta om hur man för utredarna bakom ljuset. Illa, anser jag...

En adoption ska ske utifrån barnets bästa. Barnets bästa är bl a att man bearbetat en ev. ofrivillig biologisk barnlöshet och ser adoption som den rätta vägen till barn just då, den väg man vill gå just då. Att aktivt med behandlingar då fortfarande försöka få biologiska barn kan vara skäl till avslag eftersom det emotsäger det jag nyss skrev. Därför är det inget att hurra för att man nekar utredarna den vitala informationen.

Jennie, det är väl ingen i den här tråden som har skrutit med att föra utredarna bakom ljuset? Vad menar du?

Själv skulle jag tycka att det kändes naturligt att vara öppen med att vi fortsatte med ivf. Fast det är ändå inte aktuellt för vår del. Däremot kommer vi inte att skydda oss under de många år det tar att komma fram i kön för att få adoptera (jo, jag överger nog aldrig hoppet om ett mirakel, att bli gravid på naturlig väg). Det gör vi först när det blir dags att skicka papper till något land. Det innebär inte att adoption är ett andrahandsval för oss, bara att vi gärna vill ha ett barn till så snart som möjligt, adopterat eller biologiskt.

Vi hade precis fått MF efter IVF 6 när vi började vår utredning. Vi gjorde en till efter det och sa inget till utredaren. Hon frågade inte.
Inget barn drabbas förrän man får skicka papper då bör man ha bestämt sig.
MEN det var svårt att längta efter ett vitt fräknigt och ett guldbrunt krulligt barn samtidigt.
Under sista IVF som vi altså gjorde under utredningen mådde jag pyton av att inte ha en målbild.
Och kursen var traumatisk när man var IVF deppig. Kan man separera de två är det nog bäst för alla, men som jag ser det är både adoption och IVF osäkra kort , man vet inte hur lång tid det kan ta om landet stängs etc etc... Orkar man så tycker jag att det är OK att göra båda innan man blir erbjuden att skicka papper. Blir man gravid blir alla i kön glada!

Vi körde både och. Men adoptionstiden tog 4 år... Man hinner bearbeta mycket under tiden. Jag blev gravid men fick missfall. I samband med det fick vi veta av adoptionsbyrån att vi kunde skicka ansökan till landet. De tog inte illa upp när vi erkände vad som hänt utan vi placerades på is ett tag tills vi visste hur det gick. Efter några veckor kom missfallet. Det som hjälpte mig bearbeta sorgen då var att vi ändå skulle få barn gm adoption. Då var det inte lika tröstlöst som första gången då vi inte påbörjat adoptionen än. Sedan tog det ändå 1,5 år innan vi kom hem med vår son. Hade vi väntat med adoptionen så hade vi aldrig fått vår son pga reglerna om högsta ålder för medgivande. Men som sagt 1,5 år hinner man bearbeta mycket på. 4,5 år sedan första missfallet. Men jag hade inte klarat att skicka ansökan till ett land där det går snabbt till dess man hämtar barnet! Det är ju väldigt personligt hur man reagerar. Vi hade hemutredningen före IVF:en och förlängningen kom efter så vi behövde aldrig ljuga
någon rakt i ansiktet.

Men vi var fullt på det klara med att vi INTE skulle försöka bli gravid gm ivf eller "av misstag" efter att ansökan gick iväg!! Som tidigare sagts i tråden så riskerar i sådana fall ett barn att bli försenat att få föräldrar. De kan se ut barn till oss innan vi vet. Jag har t o m hört om lite äldre barn som i ursprungslandet får veta att de har nya föräldrar nästan ett år i förväg men byråkratin drog ut på tiden. Tänk om de under tiden hört att nya föräldrarna hoppar av... Fruktansvärt... Så lär man väl valt ett land och ansökan gått iväg så är det skydd som gäller även om man inte lyckats tidigare!! Vill man inte skydda sig då handlar det om att man ser adoptionen som ett sistahandsval och då bör man nog överväga om det är rätt väg att gå. Vi testade ivf för vi visste hur lång kön var och vi fick mycket riktigt god tid på oss att bearbeta sorgen.