Jätteångest för livet efter mammaleidgeheten!!
Jag och min sambo har en efterlängtad älskade 9 månader liten flicka som vi fick efter missfall.
Jag kan känna mig så ledsen när jag tänker att jag behöver lämna vår flicka på dagis kanske redan vid 1,5 år.
Hon är ju så liten...BVC: uppmuntrar till det och säger att det är barnen som vill till dagis men att det är vi föräldrar som det är synd om.
Att det är bra för barnen att komma till dagis och att det är ett måste.
Jag är själv uppväxt med att ha min mamma hemma. Min pappa jobbade och mamma skötte hemmet och oss två barn.
Men frågan är om det är ekonomiskt möjligt i dagens läge när man har bostadslån och min man är ingen höginkomsttagare utan kämpar.
Kan ibland titta på vår flicka och tycka synd om henne eftersom vi kan behöva ha henne på dagis som sagt. Vi skapade henne inte för att ha henne på dagis och jag kan tänka mig hur stressiga dagarna blir och hur lite tid man då har åt varandra. Kan redan känna nu när jag är mammaleidg att dagarna går alldeles för fort.
Flytta ut på landet känns inte aktuellt då det blir långt med kommunikationer och svårt att hitta jobb. Jättaågest för livet efter mammaleidgheten!!
Min pappa och mamma tycker att vi absolut bör ha henne på dagis men jag kan nästan bli irriterad när andra ska tycka och tänka åt oss.
Gråter, Vad göra??
