Människor som stammar?

jag har väl ingen direkt uppfattning om stammare... de är väl människor också.

ibland kan jag bli otålig bara när vi pratar men jag vet också att om en stammare känner sig avslappnad så minskar ofta stammningen så jag försöker att bara andas djupt och låta personen komma fram till vad den vill säga.. jag avbryter ALDRIG och försöker fylla i vad jag tror personen vill säga för jag själv skulle blivit oerhört irriterad om någon gjorde så emot mig.

en del som stammar är underbara sångare... de stammar ju inte när de sjunger

jag kanske är väldigt öppen..men en stammare för mig är inte en stammare, det är en person som råkar stamma, precis som min sambo inte är en rullstolsbunden person, utan en person som råkar sitta i rullstol

Vi har en vän som stammar men det är inget vi bryr oss om.
Han är ju ändå samma människa.

Han själv skäms, han har tidigare gått på en särskild skola pga stamningen men det är inte så många som vet om det.

Min son stammar, hoppas han inte upplever det som du, idag är det inget han bryr sig om alls, han andas bara och försöker igen, ingen har kommenterat det heller.

Hoppas du inser att det inte är en stor grej, du är nog den som tänker på det här mest av alla, inte personerna i din omgivning.

jag brukar mest tycka synd om personen som stammar. jag tänker att det måste vara så himla jobbigt. men jag har absolut inget emot folk som stammar och din kompis var ingen riktig vän.

stammning blir väl en del av ens personlighet och inget en annan människa ens bryr sig om man känner personen. ja känner en person som stammar rätt rejält, men ja tänker inte på det utan låter orden ta den tid det tar. Det vore inte han utan sin stammning! Det är bara idioter som trycker ner folk och säger taskiga saker, vanliga människor ser inte stammningen utan personen!

Hm svår fråga. Jag har nu ingen i min bekantskapskrets som stammar men min mor kände en man som stammade svårt. När jag var mindre så reflekterade jag inte över det mer än att jag tyckte det var väldigt svårt att höra vad han sa.
Jag ser absolut inte stammare som dumma eller pinsamma, däremot så "lider" jag med dem, det måste vara så oerhört frustrerande och jobbigt. (Vet inte om lider är rätt ord men i brist på bättre så får det duga).

Jag blir irriterad på folk som försöker stressa på stammare och som försöker gissa sig till vad de säger, det gör ju bara saken värre har jag märkt. När jag pratar med någon som stammar så tar jag det lugnt och låter personen ta den tid det tar att få saken sagt, svårare än så är det inte.
Det händer att det ringer en kund till mitt jobb som stammar väldigt svårt, dessutom läspar han, jag kan lugnt säga att jag blev lite förvånad första gången jag pratade med honom men efter ett tag så vande jag mig och jag måste säga att jag beundrar honom som trots sina talsvårigheter ringer till folk han inte känner, det måste liksom vara ett enormt hinder för honom att överkomma?

Jag är en rastlös och otålig själ och måste erkänna att jag tycker att det är lite jobbigt att prata med en som stammar. Jag har liksom inte tålamod att föra en längre konversation när det tar sån tid. Men jag är fullt medveten om att det problemet ligger hos mig och inte hos stammaren. Jag kan även tycka att det är jobbigt att umgås med en av sambons vänner, han stammar inte, men är så disträ att han aldrig kommer till poängen, får mig också att klättra på väggarna..

Jag vet inte, jag stammar själv ibland. Det är jävligt.

Känner mig faktiskt lättad att många inte ser ner på stammare.
Hur jag själv än vill tänka skäms jag för min stammning speciellt när man är någonstans offentligt, ska beställa mat eller nåt annat.

Sassy: Det du skriver om att fylla i orden åt en stammare stämmer mycket bra, det är bara irriterande och stjälper mer än hjälper.
Eftersom man blir så medveten om sin stammning blir det bara värre.

Jag var tvungen att ta ett telefonförsäljar jobb en gång eftersom jag var på soc och hittade inga andra arbeten.
Jag kämpade mig fram i 6 mån men efter många kommentarer av dem som jag ringde upp fick jag nog och slutade, kändes verkligen psykiskt tärande.

Det känns oxå väldigt jobbigt att inte kunna svara tillbaka när man bråkar med någon eller om man är inne i en het diskussion, tungan låser sig helt för mig.

Det är väl grejen med dem ska lyssna på en, dem måste ha ett stort tålamod..

Anonym (otålig) skrev 2009-04-23 10:02:50 följande: