Människor som stammar?

Nu har jag inte orkat läsa allt det som andra skrivit, så jag kanske helt ovetandes har samma åsikt som någon annan.

Men i alla fall så har jag träffat på flera olika personer som stammar, och jag tror att jag känner ungefär som personen som stammar verkar känna. Ger personen intryck av att det är jättejobbigt tycker jag också att situationen blir jobbig. Om den som stammar gör det med självförtroende och verkar känna sig säker i situationen, märks det knappt att den stammar.

Träffade en tjej för ett tag sedan, som bara sa att "jag stammar ibland, b-b-bara ba- bara så du vet". Eftersom hon var så avslappnad glömde man snart bort att hon stammade.

Annars kan jag inte säga att jag bryr mig så mycket. Jag gillar att bara ta det lugnt, vem jag än träffar, och påverkas inte så mycket. Det enda som är jobbigt är som sagt om personen som stammar tycker att det är jättepinsamt.

Och jag skulle nog aldrig få för mig att fylla i ord. Den som pratar pratar... jag lyssnar och pratar när det är min tur.

Mitt ex stammade, och jag tyckte det var så gulligt ;)

Mig bekommer det inte ett dugg utom då jag är kissnödig som fan och en som stammar vill säga nått nej, men skämtåsido, jag skiter i det helt enkelt, jag brukar fråga om de vill att jag ska vänta in dem eller säga ordet jag tror de menar då de stammar.

Min sambo stammar men jag har inga som helst promblem med det. Men jag kan bli förbanad när folk ska fylla i meningar eller ord för han

Jag väntar tålmodig att han ha sagt det han ska säga.

Skönt att många av er är så förstående.
Jag har nog förstorat allt inom mig.
Tänker jag på tiden i skolan var det ju ett helvete för mig men nu när man är vuxen är det ju annorlunda men hjärnan har nog inte hängt med utan e kvar på skoltiden.
Tack för alla svar.

Jag hade en studiekamrat som stammade väldigt mycket. Det som kan göra mig osäker är om jag ska vänta ut ordet eller fylla i men hon klargjorde direkt att hon ville att vi väntade ut henne. Sen kan jag tycka att det är lite jobbigt att veta var jag ska titta om ordet tar väldigt lång tid eftersom man normalt sätt har ögonkontakt med den man lyssnar på och vid dessa tillfällen blir ögonkontakten onaturligt lång, men samtidigt vill man inte släppa ögonkontakten för att man vill visa att man fortfarande lyssnar.

Men detta är ju hur jag själv reagerar på mitt handlande inte på den som stammar. I övrigt kan jag inte säga att min syn på en människa ändras p.g.a. att denne stammar. Det enda kan väl vara att jag fick lite respekt för just denna tjejen för att hon vågade ta plats i samtal och debatter, vågade synas och höras trots sitt handikapp.

jag menade inte att det var samma sak för den som är "drabbad" . likheten var att jag tror att jag som lyssnar inte tänker på det. samma sak om någon bryter på annat språk, man tänker inte på det heller när man känner honom/henne. hoppas att du inte missförstog o tog illa upp.

Jag stammar och har gjort det så länge jag kan minnas. Min stamning märks tydligt för de som pratar med mig, men jag har även bättre perioder då det flyter ganska bra.

Jag arbetar som sjuksköterska och träffar mycket patienter varje dag, ibland uppemot 30 st/dag (jag arbetar med screening). Det som är så intressant är att människor reagerar så olika. Det händer att de jag träffar inte riktigt vet hur de ska reagera, detta kan visa sig genom att de inte håller kvar ögonkontakten då jag stammar, att de skrattar eller till och med härmar. Men givetvis träffar jag många avslappnade lugna människor som inte alls bryr sig i om jag stakar mig, fastnar eller upprepar mig.

Jag stammar när jag är osäker och specielt med nya människor. Men jag kommer runt det hela genom att maskera det lite, dvs prata långsamt med mycket pauser. Men när det stakar sig helt så blir jag så ledsen faktiskt att jag går, varför? Jo för någon annan tog över då jag blev tyst.

Så ni som faktiskt väntar och visar intresse för det fortsatta samtalet, jättestor eloge till er. För många gör inte så faktiskt.

Mitt handikapp i och med stamningen är inte själva stamningen, det är snarare att jag vågar aldrig ta plats när det är fler än en person som deltar. Jag låter bli att säga min snabba kommentar, jag låter bli att komma med egna erfarenheter med mera... jag är en lyssnare pågrund av stamningen. Får jag bara prata och känna mig bekväm så försvinner stamningen efter en liten stund och jag babblar på som vem som helst.

Jag stammar Aldrig när jag druckit lite alkohol, då jäklar går truten på mig! Haha, folk blir rätt förvånade då. Jag stammar inte heller då jag har ett fastställt ledarskap i en grupp.

Har scannat igenom tråden och sett vad som skrivits. Kan tänka mig att det är de förstående som skriver här. Är snart 40 och väldigt aktiv. Möter varje dag (365 dagar per år) folk som skrattar åt en när jag stammar. Vissa dagar tar man det bättre och andra sämre, beroende på hur dagen varit fram tills dess. Sker det på morgonen kan det fucka upp hela dan.

Stamning är det tysta handikappet ingen talar om och väldigt få vet nåt om. Lite tragiskt att det verkar helt acceptabelt att skratta åt en som stammar. Ingen skulle tänka sig att garva åt nån utan ben tex. Och om så skedde skulle folk i omgivningen reagera. Så sker absolut inte nu. Tragiskt är det iallafall. Ibland när man mår som sämst funderar man på att ge den som skrattar en rak höger (eller rättare sagt ett gäng både raka höger och vänster). Jag vet, våld är fel men å andra sidan verkar det helt ok med den psykiska misshandel som verkar helt och enligt samhället att utsätta stammare för. En sådan reaktion skulle iallafall bli omtalad i tidningar och ev TV så då kanske folk får upp ögonen för stamning iallafall och att man inte ska skratta åt en annan persons handikapp.

Bitter? Visst fan är jag det. Har inte bett om all den skit man har fått från folk som anser sig ha folkvett. Om jag låtit det påverka mitt liv? Ja, visst hade jag varit annorlunda om jag inte stammat men jag lever lyckligt iallafall. Universitetsutbildad 2 barnspappa som drivit 3 företag en valt att ha anställning nu då barnen är små för att kunna fokusera på dem.