Människor som stammar?

Jag förstår precis hur du menar!
Som du säger så hittar man ju strategier för att slippa sina problem. Och som tur var så funkade de också bra för dig och liksom gav dig en hjälp till flyt.

Jag minns att jag för många år sen hörde en intervju med artisten Orup i radio. Det var ett ungdomsprogram och efter att ha fått lite frågor om sin karriär så sa intervjuaren: "men du är ju här för att berätta om ett problem som du lidit av i livet"
Och DÅ börjar Orup att stamma, utan att ha stammat alls tidigare under intervjun. Han sa att hans "knep" hade varit sången. I sången stammar han inte alls och den fick honom att liksom hitta samma strategi även i pratet. Men så när de började prata om själva ämnet stamning så kom stamningen tillbaka.

Använder samma tekniker som Anonym (stammar). Man får ett djäkla vokabulär kan jag lova.. . Men...det funkar inte alltid och genom att talet är något grundläggande i det socialalivet kan man tröttna på att hela tiden vara 100% fokuserad på hur man skall säga saker och ting. Nu ska jag fokusera 100% på att sova. God natt!

har inte läst hela tråden.

tycker inget speciellt. De är ju människor, precis som jag. Jag har säkert brister som inte dem har.

En fråga; om man stammar väldigt mkt, är det inte så att om man sjunger så stammar man inte alls?! Kanske bara fått för mig det...

Anonym (jag som skrev) skrev 2009-06-13 23:11:10 följande:

Visst är det märkligt! Men som du skriver, så fort de började prata om stamningen så kom den med en gång. Jag har många gånger undrat om det är någon psykologisk "spärr" man har som stammare. Att ibland släpper spärren och då lossnar det. Men så fort man blir påmind så kommer det tillbaka.

Många kan ha flyt i talet tills de blir stressade eller upprörda, då börjar stamningen. I mitt fall har det konstigt nog varit tvärtom. När jag har varit som mest stressad, pressad, arg eller upprörd är de gånger jag talat mest flytande. Då är det precis som om min hjärna jobbat på högvarv och inte har haft tid att stamma.

Däremot har stamningarna kommit när jag varit lugn, harmonisk och på allmänt gott humör. Precis som om jag då har varit så avslappnad att jag släppt efter lite på självkontrollen. Underligt faktiskt.

Nu kommer jag väl bli idiotförklarad, men jag älskar stammare, skelögda osv, alla som inte är sk "perfekta". Har en svåger som stammar, en gammal klasskompis var svår stammare, men vi var bästa kompisar, mycket på grund av att jag tog honom för den han var och inte påpekade eller retades för stammningen. Min åsikt är att man absolut inte ska skämmas för det. Kan inte nån ta att du stammar, deras förlust inte din.

Anonym (stammar även jag) skrev 2009-06-13 23:21:13 följande:

Hahaha, ja man får ett jäkla stort ordförråd, det kan jag hålla med om. Jag är idag synonymernas mästare! Men som du säger, det tar hårt på krafterna mentalt när man hela tiden måste vara 100% fokuserad. Nu är det ju inte så krävande längre för mig eftersom en så stor del av min stamning försvunnit. Men det var jobbigt att hela tiden kämpa för att kunna utföra en så simpel sak som att prata flytande. Men jag körde mina strategier envist under så många år att min hjärna kanske blev trött på det till slut och gav upp stamningen. Inte vet jag. Det var verkligen en maktkamp. Jag mot stamningen, typ.

Jag har aldrig någonsin tänkt/tyckt att stammare på något sätt är annorlunda än "icke-stammare" utom just att de stammar, och det spelar väl ingen som helst roll att någon gör? Det enda huvudbry jag har är om man ska eller inte ska "fylla i" ordet som man gissar att den stammande personen kommer säga.

Fick lära mig att man kan jobba bort stamning med ganska grundliga studier i Alexanderteknik. Om det finns någon sanning i att man som stammare spänner sig i kroppen när man stammar så tror jag på Alexanderteknik som lösning, dock inte en över natten-lösning utan en långsiktig, och man måste ha en bra lärare, ingen flumlärare. Då kommer man dessutom få massor av annat gott på köpet, kroppsmedvetenhet och fantastisk hållning t.ex.

Haha!!

Anonym (Alexanderteknink) skrev 2009-06-13 23:44:45 följande:

Alexanderteknik har jag faktiskt aldrig hört talas om. Vad är det? Det stämmer nog att stammare spänner sig i kroppen när de stammar, jag kommer ihåg att under de värsta åren spände jag mig så jag blev svettig när jag stammade.

En vän till min sambo stammar väldigt mycket. Det enda som jag kan tycka är svårt är att jag inte alltid förstår vad han säger, det har blivit väldigt pinsamt ibland när han sagt ngt som jag inte förstått och han med stor möda upprepat det flera flera gånger utan att jag fattat. Min samo har känt honom länge och förstår allt (eller så är det jag som är sällsynt dålig på att förstå, han har ju trots allt rest på egen hand och pluggat och jobbat...). Jag tyckte nog synd om honom första gången jag träffade honom, men när jag snabbt insåg att han själv inte störs ett dugg av det så slutade jag med det.

Har bara läst TS.
Jag brukar bli otålig när någon stammar, men sen blir jag irriterad på mig själv, för att det är ju mig problemet ligger hos om jag har så brått i livet att jag inte orkar vänta någon sekund extra.

Dock träffar jag på stammande personer allt för sällan för att kunna träna på mitt tålamod.

Jag känner en som stammar. Från början visste jag inte riktigt hur jag skulle bete mig (var tonåring då), men min bror sade att man inte skulle gissa utan alltid låta den som stammade prata klart. Jag blir mest glad de gånger när han inte stammar så mycket när han pratar med mig, för då vet jag att han känner sig bekväm i mitt sällskap. Ibland önskar jag att han slapp stamma, å andra sidan har han fått flera goda vänner som också stammar. Men tycka synd om, nej, det kan jag inte säga att jag gör. Medlidande har jag, för jag förstår att det kan vara jobbigt. Men nästan alla människor har saker som är jobbiga i sina liv. Det enda speciella jag tänkt när jag pratar med stammare är att jag inte ska avbryta förrän de talat färdigt.
Min dotter stammade också en period som tvååring, men det gick över efter ett tag.

Jag har ett par kompisar som stammar. Det är inte värre än en dialekt.

Om de inte stammat på ett tag kan jag haja till lite, just för att man inte blir säker på vad man hör, dvs felhörde jag nu? Jaha, nej han stammar! Men det har aldrig varit någon big deal. Fattar man inte frågar man ju.

min sambo stammade när han var liten, men det växte bort, nu kan det komma ibland, om han blir upprörd eller vill berätta nåt kul fort, då kan det komma tillbaka. Min stör det inte alls, men han blir arg ibland och vill inte berätta vad han ville ha sagt.
Tänker val inte så om folk som stammar, men när man var lite skrattade jag nog, men barn kan vara otroligt elaka.

Jag arbetar i kassa och stöter ibland på kunder som stammar mycket eller lite. För det mesta tänker jag inte så mycket på det, men om de börjar se stressade ut så blir jag det också. Om det är många i kön bakom och personen blir stressad av det brukar jag säga nåt i stil med "oj, nu har rusningen börjat" och ringa på en kassörska till, vilket brukar minska stressen. (Har jag tolkat det som.)

Vet inte om man ska hjälpa till och tolka i förväg när de kämpar med t.ex. "konto" (som svar på "ska det vara på konto eller kredit?"). Jag hör ju direkt om personer ska säga KOnto eller KRedit, men är det ohövligt att inte lyssna färdigt? Samma med andra ord, ska man lyssna färdigt eller är det tillåtet/ bra att "förstå när man förstått"?

Jag försöker underlätta för stammaren. Är det bra eller upplevs det som kränkande? Jag tar gärna emot tips och råd om hur stammare vill att kassörskor ska vara.

Har en sambo som stammar och numera så tänker jag nog inte ens på det. Det går också i perioder för honom så ibland stammar han mer och ibland mindre.

Tycker inte att det är ngt konstigt med stamning alls, mer än att det måste vara otroligt frustrerande för den som vill säga ngt att inte kunna säga det.

Min man stammar. Jag tycker inte det är så konstigt, tänker inte ens på det längre.
Men visst kan man stamma på olika sätt?
Tycker en del stammar på bokstäver ex. sssså kkkkonstigt osv. Medans min man stammar mer på ord. Han kan upprepa ett ord två gånger eller så. Han stammar inte så mycket mer men det var värre förr.

En metod att lära känna kroppen och hur den reagerar i olika situationer, uppfanns av en skådespelare (Alexander) som tappade rösten på föreställningar men aldrig på rep. Han insåg att han sannolikt gjorde någonting annorlunda på föreställningar och satte igång att extremt grundligt undersöka sig själv mha stora speglar och annat. Han kom så småningom fram till att han spände halsen i pressade situationer. Att sedan hitta ett sätt som kunde låta honom slappna av är en stor del av det som blev hans teknik.

Det finns en bok "The Stutterer" där det tas upp och otaliga böcker/handbäcker i ämnet Alexanderteknik. Jag har ingen favoritbok utan anser att man behöver en bra lärare, något som är svårt att hitta i Sverige. Jag pluggade Alexanderteknik i London, 2 ggr i veckan under 1 år, en enskild lektion och en grupplektion. Fantasktiskt!! Men alla lärare är inte bra.

Alex (?) Farkas är en guru inom området men det finns betydligt mindre kända som också är bra.

Lite släktskap med Feldenkreis.

en.wikipedia.org/wiki/Alexander_Technique
www.alexanderteknik.se/