Min 16-åring är gravid....

hej
jag är själv en ungaförälder. var 17 när jag fick reda på att jag väntade axel.(nu 19) saken e den som du säger att "framtiden står på spel" och visst är alla olika mogna.
ta reda på hur långt gången hon är och igenom mvc kan man prata med en kurator. Ring och be om råd!
visst kan du "tvinga" henne till abort... men är du då medveten att om hon verkligen vill behålla barnet,att du kan mista henne för all framtid oxå? hon kankse aldrig förlåter dig..dock likväl kan det ju självklart bli tvärtom att hon tycker att du "räddade henne" men det vet du ju inte innan.
jag är glad för att min mamma stöttade mig när jag fick reda på att jag var gravid,dock hann ja fylla 18 innan sonen föddes så att ja hade möjligheten att försörja mig själv.
du har ju som förälder ansvar då för både din dotter och hennes barn! (som du måste försörja) tyvärr finns det inte många kommuner som vill hjälpa till ekonomiskt om man inte är över 18 år.... spelar ingen roll att hennes kille är 21.

om man då pratar om fratiden igen...skolan kan man ALLTID på ett eller annat sätt ta igen. så bara för att hon kanske kommer behålla barnet så innebär det faktiskt inte att hon inte har någon framtid! det är många unga föräldrar som får en kanon bra framtid..det tar bara lite tid att ta igen sig

hoppas det ordnar sig för er alla.
Mvh nicole

Blev själv med barn när jag var 17 år med en kille som jag inte alls var glad i men vi kämpade på ändå för barnets skull...Tog mej sen 3 år att komma därifrån..
Tycker att man kan förklara för dem ur barnens synvinkel oxå...
Man kan aldrig eta om ett förhållande spricker eller inte...Men utgångspunkten måste vara bra. För barnets skull...Många säger att de klarar sej själva, men är det så barnen själva vill ha det?
Tycker inte att man ska räkna med bidrag, det är fel utgångspunkt..Man måste ha en bra utgångspunkt där oxå...Sen kan alltid ekenomin rasa efteråt, det kan man aldrig veta...Men man ska inte räkna med att leva på bidrag...Någon måste ju betala för dem...Har själv aldrig fått bidrag, utan fått klara mej själv (visst har mina föräldrar ställt upp, men det är inget som ska finnas med när man planerar sin ekonomi)
Ok, man kanske blir ensamstående....Är det lätt att hitta en partner som tar ens barn till sej som nästintill sitt eget???
Kommer barnet att ta till sej partnern??
Någon som skrämde mej var en som sa att från och med nu kan jag aldrig sova så länge jag vill!
Då tänkte jag för första gången på det livslånga ansvaret som man verkligen får...
Jag såg bara mej framför mej gåendes på stan med en fin barnvagn med en gullig baby där i ;)
Synd att det är så lätt att "skaffa" barn...Många tänker på att visst klarar jag detta...Men ingen tänker på barnens rättigheter att växa upp med två föräldrar som kanske inte är tillsammans, men fungerar som bra vänner...
(visst det kan man aldrig heller veta om man sepererar senare och blir ovänner, men är det inte så bra i början så slutar det ofta heller inte bra)
Vet att min tjej mår mycket dåligt av det ibland....
Min man ser hon mer som en storebror eller nåt och hennes pappa är ingen pappafigur så ibland känner hon att hon inte har en egen pappa...Och det kan inte vara lätt att känna så...Inget jag önskar henne även om jag har gjort allt jag kan i hela hennes liv för att hon ska ha det bra...Nåt att tänka på???
Lycka till...Kramar Mia

Jag var 16 när jag blev gravid. Visserligen var pappan en lugn och skötsam kille till skillnad från din dotters pojkvän. För mig fanns ingen tvekan, jag skulle behålla barnet. "Allla" försökte övertala mig till abort, men jag kan inte ta bort ett barn där jag vet att hjärtat redan slår. Det har gått kanonbra att vara mamma! Vi fick ett till gemensamt barn innan vi separerade efter 4 år. Vi är ännu vänner och barnen mår bra.

Nu är jag 28 år och har ett halvår kvar på mina högskolestudier till socionom. Om ca 8 månader får jag förhoppningsvis uppleva lyckan att föda mitt tredje barn.

Allt kan gå mycket bättre för ens lilla barn än man som förälder kan tro i den här situationen.

Kram, Ekorren.

Hoppas att din dotter kommer fram till vad hon vill göra, och att du har ork o kraft att stötta och krama!

Nu låter ju det inte som om din dotters pojkvän är särskillt sund, men det finns ju hell eringa garantier att vilken välstruken och ordningsam person är en bättre förälder bara för att de inte har något i bagaget!

Lycka till!

JAG HAR VARIT MED OM SAMMA;OCH DET BLEV JÄTTEBRA!
PÅ min 42 årsdag,berättade min då 16½ åriga dotter att hon var gravid,killen var lite
omogen men äldre.Blev chockad och försökte först få henne att göra abort,men hon var envis och vägrade.Hon bodde hemma tills hon fött,sen hos pojkvännen.
MIn dotter fick en stor,fin pojke när hon var 17 år och 2 månader,och det har gått hur bra som helst,hon är en lika bra mamma som alla vi andra,jag har inget att klaga på,
hon älskar honom över allt annat och är en underbar mamma !
Nu ska hon få barn nr 2 om några veckor,hon är så duktig,och stark,hon är bara 19½ år.
Det går nog BRA ska du se, i af om din dotter VILL själv.

Alla riktigt unga mammor som jag känner har klarat det utmärkt.
Det viktiga här är väl vad hon känner för den här killen. Är han det allra viktigaste för henne? Kan hon se att han kanske inte kommer att bli den far hon borde få ha till sina barn?

Min kille och hans flickvän blev gravida när de var 17, jag tyckte väl inte att det passade sej då men fick ju senare höra att hon var i v.22, fanns ju liksom ingen återvändo då, ingen hade jobb, de gick i skolan, hade egen hyrd bostad med tillhörande möbler ja hade fixat privat väldigt billigt, men levde bara på utb.bidr., underhåll. de funkade ju men hur skulle de funka med ett barn?? Jag var nog ganska hård mot min son då han ringde å var förtvivlad över deras situation, men jag berättade ju var jag stod (jag fick själv min son tidigt) Jag sa att de var deras val (iofs ingen av dem som visste att hon var gravid innan) Men ja sa att han bara kan ta sitt ansvar nu och att jag stöttar och hjälper till 110% om det krävs (sonen bor 7 mil ifrån mej) De fick en dotter som blir 2 den 29/12, allt har gått bra och de har jobb båda två nu, men ingen slutade sin utbildning. Men de har fått kämpa och levt på soc ett bra tag innan, ja tycker att de har vuxit med sin uppgift och varit duktiga.

//Stolt Farmor

Jobbig situation.... för både dig och din dotter.

med det enda du kan göra är att stötta din dotter i hennes beslut, utan att påverka.
detta är ett beslut som HON måste ta, du kan INTE göra det åt henne. Då skulle hon kanske komma att anklaga dig i resten av sitt liv.

Jag var själv ung när jag fick barn, bara 18 år. men min mamma har stöttat mig hela vägen, och även då barnets far som iochförsig var en reko kille ( då 24 år)
nu väntar jag mitt 3:e barn och jag är 24 år. har aldrig ångrat mig en gång att jag behöll mitt barn trots min ringa ålder.....

Folk mognar under ett sådant beslut. Låt din dotter oxå få en chans till det.

Kram o ch lycka till

det jag menade var inte att hon SKA tvinga.. utan att hon KAN tvinga.
Sen säger jag inte heller att jag gillar tanken (lät det så? då ber jag om ursäkt)
det jag menade är att det finns föräldrar som har gjort detta.

Tack för alla svar! Vill bara säga att jag tvivlar faktiskt inte alls på hennes förmågat att fixa mammarollen, tvärtom hon är underbar med barn.... Hon har varit en liten mamma sen barnsben så det skulle inte vara något problem. Nej det är killen jag är orolig för och hans sätt gentemot henne. Han har betett sig väldigt illa och så är jag väldigt orolig för att fostret tagit skada av hans drogande... Hon är inte trotsig alls när vi pratar och hon och jag har ett väldigt nära förhållande, hon berättar allt för mig. Och än en gång, visst får hon bestämma själv... Inget snack om saken. Till dig som skrev om pappan o hade dåligt samvete för det... Ingen fara jag tog inte illa upp. Men jag kan tala om att vi är en ganska normal familj. Pappan bor inte med oss, jag har en ny man men pappan och hon har oxå ett bra förhållande till varandra. Ingen av oss håller på med droger och sånt heller utan lever ett vanligt svenssonliv...