Min 16-åring är gravid....

Kan "trösta" dig med att skolan är nog det minsta problemet om hon väljer att behålla barnet. Det svenska skolsystemet är så fiffigt att det ALDRIG är för sent. Man kan gå grundskolan som 40-åring om man av någon anledning skulle behöva det. Så visst kan hon klara av skolan även om hon blir mamma. Hon kommer antagligen bli färdig med sin gymnasieutbildning senare än sina jämnåriga kompisar, men hennes framtid är absolut inte "väck".

Efter vad jag hör här så verkar hennes pojkvän vara rent ut sagt olämplig som pappa. Och jag tror att det är viktigt att du försöker få henne att förstå att om hon behåller barnet så är nog det bästa för henne och barnet i längden att göra det utan honom. Om din dotter inte vill gå med på det så får du försöka ta ett ordentligt snack med killen i fråga och försöka få honom att förstå vilket otroligt ansvar det är att vara pappa och viktien av att han får rätsida på sitt liv. Om han inte ens skulle klarar av ett sådant samtal så tror jag nog att din dotter kan förstå att han inte är någon lämplig pappakandidat. I värsta fall kan ni kanske försöka vända er till polisen och få ett bresöksförbud utfärdat...

Ytterligare ett tips är att du och kanske även din dotter hör er för i "ung förälder"-diskussionsforumen här på FL om dom undringar ni har om att bli förälder i den åldern. Jag tycker att den är en jättrebra ide att gå till ungdomsmottagningen så att hon får prata med någon där, men risken är att ungdomsmottagningen har störst erfarenhet av de fell där det inte har fungerat att vara ung förälder. Det kan vara bra för er båda att få veta att det faktiskt finns fall där det går alldeles utmärkt.

Sedan kan jag bara ge samma råd här som alla andra. Attförse din dotter med all nödvändig information för att hon själv ska kunna fatta det beslut som är rätt för henne och sedan stötta henne till 110% oavsett vad hon väljer.

Hennes liv lär ju inte bli förstört även om det får vänta på sig lite. Killen låter sm trubbel så behåller hon barnet så får hon kanske ställa in sig på att han kanske (inte alls säkert) inte kommer vara till hands. Men vem vet han kanske vänder på sitt liv istället.
Jag skulle inte råda din dotter till abort. Utan prata mycket med henne och förklara ansvaret och vad hon har att vänta sig. Men vill hon behålla barnet så stöd henne och säg att du kommer vara vid hennes sida.
Jag förstår att du är orolig nu. Det hade jag också varit.
Men så länge hon har dig vid sin sida så tror jag hon väljer rätt för sin skull.
Kram!

om hon ska föda barnet eller inte är upp till henne, men jag tycker att hon ska ta sig en LÅNG funderare på om hon verkligen vill ha ett miffo till pappa.

du kanske ska fråga henne vilka planer och drömmar hon hade innan, sen sortera ut vilka som är realistiska. barn försenar ju allt när man är i skolåldern, men som flera sagt, man tappar inte möjligheten. däremot PAPPAN kan spoliera hennes chanser till ett vanligt, drägligt liv med sitt barn. han tvingar ju med henne på olagligheter! om hon hamnar i "systemet" redan vid 16 med en bäbis i magen, då kan man lungt säga att hennes drömmar går upp i rök...

å, vad jag blir ledsen när flickor går på sådana nitar som hon gjort. att söka sällskap med en idiot! för jag kan INTE se att han skulle räta upp sitt liv, bara för att han blir pappa. han verkar ju leva i en fantasivärld (_när_ jag får jobb - det är väl OM) och drar in henne i sina skumma affärer utan en tanke på vad han gör med hennes framtid.

min prioritet hade nog varit att få upp ögonen på henne först, sen ta tag i graviditeten...

Vi har varit till sjukhuset förra veckan och hon har pratat med en kurator och med en läkare. Hon har även varit till soc och pratat med dem och tagit reda på vad det innebär att få barn med en kille som håller på med droger. Hon har fått en tid för abort nästa vecka men hon har inte bestämt hur hon vill göra än. Som sagt beslutet är hennes, jag kan bara informera om fördelar och nackdelar. Hon vet att jag står bakom henne i allt hon bestämmer sig för så det är lugnt på den fronten... Jag har försökt fått upp ögonen på henne hela tiden när det gäller den här killen. Hon älskar honom och hon tror att hennes kärlek kan "rädda" honom. Till mammacatta vill jag säga att det här med graviditeten kan man ju inte ta sen... Hon var i nionde veckan så om hon vill ta bort det så är det nu snart som gäller.
Vi får se vad framtiden utvisar, antingen är jag mormor vi den här tiden nästa år eller så är jag fortfarande tonårsmamma... Jag är i alla fall inte ledsen längre, utan bara bekymrad över att just han blir pappa till barnet om de väljer att behålla det. Och se till så att han får besöksförbud lät inte så vettigt. Han kanske blir en underbar pappa och växer med uppgiften, det vet man ju inte förrän barnet är fött. Skulle det däremot visa sig att han inte skärper sig då får man ju ta till såna saker. men jag skulle inte välja att ta ifrån pappan rätten till att träffa sitt barn ( och inte barnet att träffa sin pappa heller ) innan man har sett om han fixar det eller inte.

Jag uttryckte mig visst lite oklart.

Självklart är det bäst om det fungerar med pappan! Det hållar jag helt med dig om.
Det där om besöksförbut dök bara upp i huvudet som en absolut sista åtgärd.

Hoppas allt löser sig till det bäst!

Jag blev gravid när jag var 16 år med min dåvarande pojkvän.
Jag var överlycklig för jag har alltid älskat barn o velat haft barn..min dåvarande pojkvän var lika glad han...men vi hade inget bra förhållande,han var sjukligt svartsjuk o han slog mig ett par ggr...så sen när min mamma fick reda på att jag var gravid så mer eller mindre tvingade hon mig att göra abort,dels p.g.a killens o mitt förhållande inte var nåt bra o dels för att min mamma tyckte att jag var alldeles för ung.
Det slutade med att jag skulel göra abort,men fick missfall istället.

Jag är såå glad att min mamma mer eller mindre tvingade mig att göra abort(även fast jag var sååå förkrossad då för jag ville ju såå gärna ha barnet),jag kan fortfarande ångra mig lite att det blev som det blev,men samtidigt så är jag glad för nu vet jag att det skulle ha varit jättejobbigt att ta hand om ett barn själv när jag var 16 år o killen inte var bra för mig o dessutom så mådde jag inte så bra psykiskt p.g.a massor med andra saker jag hade varit utsatt för.
Jag hade fått tagit hand om barnet själv o idag så har jag o den killen INGEN kontakt o så hade det varit om vi hade fått barn ihop oxå.
Jag kan sörja att jag inte fick det här barnet o jag tänker naturligtvis på det,men inser ändå att det var det bästa.

Idag är jag 22 år o lever ihop med den bästa killen i hela världen,vi har varit tillsammans i 4,5 år..vi är förlovade o har bott ihop sen 2 år tillbaka o nu har vi dessutom en UNDERBAR liten son på nästan 6 månader tillsammans(han var såå himla planerad),vi har det såå himla bra tillsammans alla tre o vi avgudar verkligen varandra o våran son
Så situationen är en helt annan idag..

Hej alla raringar som har skrivit och svarat på mitt inlägg!
Vill bara tala om att älskade dottern har bestämt sig nu. Hon ska åka till sjukhuset för en skrapning på torsdag. Jag skjutsar henne och hennes kille följer med. Det verkar som om hon är lättad över sitt beslut och ser framåt nu. Har ordnat så att hon kommer att få träffa soc.tjejerna och en kurator efteråt. Jag är glad att hon bestämde sig och att hon verkar må relativt bra. Vi har snart tagit oss igenom det här nu, men det värsta för hennes del är ju kvar. Hoppas innerligt att det går bra för henne och att hon kommer över det här och kan gå vidare i livet. Ha det så bra alla och tack för ert enorma stöd under de här dagarna... KRAM

Ja hoppas oxå att det kommer att gå bra för din dotter. hon har ju hela livet fram för sig. Ta väl hand och stötta henne hon kommer nog behöva det många gånger framöver, men det behöver ja inte säga för du verkar vara en bra mamma för henne. Ska tänka på henne på torstag och sänder styrke kramar.

Tack för det! Kramar tillbaka...

Sanna: Vill bara säga - vilken tur!!! Jag blev som 18 åring gravid, eller 17 var jag rättare sagt, 18 när barnet kom. Jag ångrar absolut inte honom någonstans - älskar honom av hela mitt hjärta, men skulle jag leva om mitt liv....så skulle jag absolut INTE skaffat barn då! Man tycker själv att man är jätteklok och mogen och alla delar, men jag var det då definitivt inte.
Tror det här var ett bra beslut!!! Du får säkert söta barnbarn så småning om....