Offerroll

Men att gå in i offerrollen är ett sätt att smita undan ansvar.

Just detta stämmer så otrooooligt väl in på en nära släkting! Jag googlade termen dominera-underifrån men hittade ingenting. Är det någon som vet om det finns någon bra psykologisk term för just det som Gulletroll beskrev ovan?? Denna släkting har inte funnits i vårt liv sedan 4 år tillbaka, då äldsta barnet föddes. När vi berättade om att vi väntade vårt första barn kunde släktingen inte glädjas eftersom h*n hade en vän som var sjuk samt en väns mamma som var sjuk.. Ehh.. När min pappa svävade mellan liv och död efter en hjärnblödning pendlade jag och mina anhöriga mellan gråtattacker och skrattattacker. Det innebar ju inte att vi älskade pappa mindre, det var bara det att behovet av att skratta fanns där också mitt i allt elände.

När äldsta barnet hade fötts tog släktingen avstånd då personen i fråga tyckte att vi låste in oss och "levde i en bubbla" (konstigt med första barnet som dessutom hade kolik). Så när sonen var 6 veckor fick vi tre maskinskrivna A4-sidor fullt med anklagelser och förolämpningar.

Under åren som gått har min ilska sjunkit och efter några försök gick personen med på att träffas för knappt två veckor sedan, och fick då se vår äldste son för första gången sedan han var 6 veckor, och den yngste för första gången alls.

Släktingen pratade med barnen men visade klart och tydligt att vi (jag och maken) bara var nödvändigt ont för att få träffa barnen. H*n pratade inte med oss, svarade endast på tilltal. Det var som att 4 år aldrig gått, snarare 4 dagar.

H*n är så jäkla bitter över det h*n inte fått i livet istället för att uppskatta det h*n HAR fått. Jag försökte visa min vilja att lösa konflikten genom att innan vi åkte säga att jag hoppades att vi skulle ses snart igen. H*n svarade mig "Vi kommer aldrig någonsin att kontakta er. Vill ni något så vet ni vart vi finns". Sträcker man ut en hand så kan man räkna med att få den avhuggen vid axeln..

Kan tillägga att min släkting utbildat sig inom psykologi och under egenterapin rekommenderades fortsatt terapi.. vilket h*n blev oerhört förolämpad av.

Förlåt att jag kapade tråden TS!

Hon har provat men tycker inte att det hjälper, har bara knaprat värktabletter hon fått från doktorn. Hon bär på en rejäl övervikt (mkt bukfetma) och har bara gått upp i vikt. Att hon får kroppsliga krämpor ser inte vi som så konstigt med den övervikten men att hon skulle själv försöka göra ngt åt det som att träna muskulaturen runt axeln, neeeeej det gör hon ej. Hopplöst fall? Det är som att jag har gett upp att försöka få henne att vakna upp ur offerrollen.

Verkligen! Hon kommer nog inte förändra sig för varför skulle hon det? Hon har ju det så bekvämt, det är nog bara upp till brorsan att stampa ner foten och säga att hon får dra sitt strå till stacken också.

Sant. Offer och att ta ansvar är varandras motsatser.

Ingen fara Anoel!

Att fastna i bitterhet är en hemsk rävsax för ju längre tiden går desto svårare och pinsammare är det att ta sig ur den, därför kan jag tänka mig att flera väljer att stanna kvar i bitterheten för de vet inget annat sätt. Att erkänna för sig själv och för andra att mitt beteende förut var så uppenbart fel känns värre än att öppna sig, bli vänlig och förbättra relationen.

Oavsett yrkesroll så kan människor ha mkt med sig i bagaget men det är synd om/när det drabbar patienter/klienter/kunder. Att hon blev förolämpad av att bli rekommenderad mer egenterapi visar ju bara på att hon saknar självinsikt what-so-ever.

En typ av energitjuv som använder sig av "härskartekniker" ( googla det ). Finns en jättebra bok skriven an Inga-lill ros som heter Energitjuvar nån ting.....skitbra är det, läs den!!

Jo, att vara ett offer är ett utmärkt sätt att få som man vill. Men när jag funderat har jag hittat mest kvinnor som "blir sjuka" för att få som de vill. Är det nån annan som har en annan erfarenhet? Är det mer accepterat att kvinnor har värk eller annan sjukdom och då förväntar sig sjukdomsvinster och att alla ska ta hänsyn till dem. I praktiken blir det att göra som de vill.

Exakt så har jag det med min egen mamma, skitjobbigt!!! Hon har mått dåligt ända sedan jag kan minnas....har fått förtidspension eftersom hon var med i en bilolycka o visst nu kanske jag e hemsk men det känns nästan lite som att hon faktiskt inte vill jobba utan vill bara gå hemma. Hon har nån form av wiplashskada men sitter mest hemma o gör inte så mycket. Och det är alltid synd om henne, hon har det värst och hon utnyttjar detta genom att man ska hjälpa henne med att göra allt åt henne, från handla mat, städa osv....men hallå, hon e ju inte handikappad - o får hon inte som hon vill - ja då är hon bra på att ge en skuldkänslor o då duger man inte, gapar o skriker på en att man aldrig kan ställa upp osv osv...

Kanske jag var elak nu men det e så jobbigt. Jag har faktiskt ett eget liv!!

Jo, du har ett eget liv. Och du kan inte hjälpa din mamma så länge hon inte vill ändra på sin situation. Och att hon spelar på dina skuldkänslor är ett varningstecken. Du är inte ett dugg elak. Snarare är det din mamma som är det. Man blir trött av att jobba heltid och sen ta hand om sitt hem. Och att först hjälpa nån och bara få otack. Dags att sluta Gulletrollet! Även om hon är skadad är hon en vuxen person med ansvar för sina relationer till dig! Vill hon att du ska komma får hon lov att bjuda till? Hon låter som min svärmor. Så stå på dig!

Kramar

Tack....
Just nu har vi ingen kontakt pga av att jag går i terapi och det har hade hon mkt svårt att hantera och har förlöjligate det och nästan hånat mig....tryckt ner mig ännu mera.

Jaja, det löser väl sig såsmåningom tror jag

Sorry ts, lite ot

Ingen fara Gulletroll! Det har varit intressant för mig att läsa om "ditt" också.

Stå på er Gulletroll och Sashimi! Livet har så mycket att erbjuda.

TAck för uppmuntrande ord!

I know!