Ingen rätt att kräva ansvar från en bonusförälder!

Men......om det nu ÄR så att det är exfruns problem med den nya relationen som är orsaken till alla problemen....hur ska man då som bonusmamma kunna ändra sig till att gilla situationen= hantera problemet.
Som bonusmamma jobbar man med ena handen bakbunden, man är förbjuden att vara delaktig i beslut, men nästintill tvungen att vara delaktig i verkställigheten av dessa beslut.

Om man nu inte gillar den situationen .....HUR ska man kunna förändra sig själv så at allt blir bra?

Det handlar ju inte om att kasta skuld åt nåt håll, utan att få en vardag att fungera tillsammans med en annan människas barn, och i förlängningen även med den extra vuxna som inte ens bor i ens hushåll.

Jag tror att den som har den största möjligheten att få situationen att fungera är mannen själv. Det största ansvaret ligger därför på honom. Som bonusmamma är det svårare att göra något åt situationen mer än att försöka stötta mannen men även hjälpa honom att försöka se situationen objektivt och finna lösningar.

Vill man göra det lätt för sig så väljer man en man som har kommit så långt att han har bearbetat relationen och fått en fungerande relation till biomamman. När jag var singel så träffade jag en hel del män som ältade sina problem med exet och alla hennes fel. Dessa gick bort eftersom jag inte har lust att lägga min tid på en man som inte är klar med sina tidigare förhållanden. Egoistiskt av mig? Ja, absolut, men ren självbevarelsedrift. Min nuvarande man har en fungerande relation till sitt ex och hon och jag har en bra kommunikation även om vi knappast är väninnor. Men vi kan prata per telefon och även träffas här eller hos henne över en fika eller en middag tillsammans eller utan barn ibland för att diskutera och komma fram till lösningar på problem som dyker upp när det finns tonåringar i familjen.

Får känslan av att det är lättare om bonusföräldern är en man än en kvinna. Har kvinnan barn så accepteras de barnen,men har mannen barn så uppstår det problem.
Hos oss kom sådant problem och då var det bonusmamman som inte accepterade vårt barn, pappan skulle ha mer hand om och ansvar för hennes barn, det barnet hade ingen pappa som brydde sig.
Då blev jag arg och de tog mig till familjerådgivningen, som ifrågasatta varför jag var där de såg inget samarbetssvårighet i mig.
Nu är detta flera år sen,men jag ser det ibland och här läser man det ofta.

Pappans barn skall vara lika välkomna som den nya kvinnans barn.
Annars skulle jag som biomamma reagera och det kanske är ett av problemen.
Ex som man läst hos flera olika ts är oviljan att ha hans barn hemma när man precis fått sitt eget.....men om man har egna barn sedan tidigare så får de vara med.

Jag tycker att det är viktigt med samarbete och jag sväljer ofta för jag vet att jag har ingen anledning att påpeka saker som händer hos mitt ex, förutom då barnen blir orättvist behandlade. Vilken tur att det är längesedan och att vi fick rätsida på det.

Anonym 220

Precis!

Jag tycker det hade känts konstigt om jag hela eftermiddagen hade fixat med barnen all tid som det tar, badat dem själv, fixat läxor, skjutsat hit och dit. Medan han satt framför datorn eller nåt.

Klart att man måste dela på allt jobb om man är en familj. Inkl jobbet med barnen. Annars är man ju ingen familj.

Visst måste man dela på allt, men ibland så fungerar inte det pga av alla som vill bestämma i min familj.

Jag har två barn, min man har ett. Vi har inga gemensamma. Från början när barnen var små så delade vi på allt när det gällde barnen. Som en hel familj. Men åren går. Barnen har andra föräldrar än min man o jag. de vill också vara med på ett hörn eller också vill de inte det.... Man får anpassa familjen efter situationen eller för den delen åldern på barnen.

Men personligen kan jag känna att det ngn gång då och då är skönt utan barn. Mina barn bor för det mesta hos oss. Jag o mannen delar delar ansvaret på alla barnen. Mannens barn bor lika mkt hos oss som hos mamman. Nu på semestern var det första gången vi skulle vara utan barn i år. Vi har aldrig barnvakt så självklart är man inte mer än människa o ser fram mot det. Två hela veckor utan barn!

De två hela veckoran blev tio dagar av olika omständigheter från mina barns pappa. De två hela veckorna blev helt plötsligt en vecka pga av att bonusdottern hellre ville vara hos oss. Den hela veckan blev helt plötsligt tre dagar pga av ännu mera strul från barnens pappa. De tre hela dagarna arbetade min man två av dessa. Kvar blev EN DAG! På ett helt år....

Ibland är det struligt att leva i nyfamilj. Det finns så många vuxna och även numera tonårsbarn som vill bestämma.... Man får vända ut och in på sig själv. Och sällan eller aldrig blir alla nöjda. Sällan eller aldrig blir det bra för mig eller ngt annat som man planerat.

Nej om fem år är mina barn nästan stora och snart är det min tur att tänka på mig. Bonusdottern är än så länge bara 11 år så det tar väl ett tag till.... Men det är faktiskt inte mitt problem utan hennes bioföräldrars....

skitprat. när man lever ihop delar man hela livet.
man kan inte tex bli ihop med en person i rullstol, och sen ba "men gu va jobbigt, jag vill inte va ihop med en RULLSTOL" liksom.

eller nån som har skulder, då delar man på det, eller vad som helst.
delar man liv så delar man vad livet innehåller.

jävligt bra sagt av mig!!

Vad??!! Det är ju som att indirekt säga att personer med barn sedan tidigare är ett stort minus/belastning/handikapp?!

Näe, enligt mig var det snarare bland det dummaste jag hört

Anonym (undrande) skrev 2009-07-25 20:26:31 följande:

håller med!