Vi som väntar barn utan att vara gravida - del 2

Hemma igen efter några dagar hos svärföräldrarna. Den gravida här mår alldeles utmärkt och nuförtiden känner jag också då och då bebisen röra sig- magiskt!

Har ännu bara fått ett bra bemötande tycker jag, inga negativa reaktioner. Vet ju att jag lär träffa på dem också, men kommer nog inte alls vara beredd och bli rätt sårad just för att jag förväntar mig att bli bemött på ett bra sätt. Men, men... Tycker att det känns som att det hänt mycket de senaste åren och att många har gått före. Det har varit flera lesbiska par före oss på MVC och det är ju mycket möjligt att det har varit barn med två mammor före vårt på BVC, dagis, skolan, fritidsaktiviteter, etc...

Min mamma, den icke-biologiska mormodern är verkligen glad över det väntade barnbarnet, varje gång vi pratar ska jag hälsa till "dem" -fru och bebis-i-mage. Det är kul.

Om jag inte kommer ha möjlighet att vara hemma några månader när bebisen är nyfödd så kommer det att kännas tungt att jobba och knappt träffa och få lära känna bebisen. Om jag är avundsjuk på någonting nu så är det just det, att min fru kommer att få vara hemma först och vara mamma på heltid. Vill också sitta i soffan hela dagarna och amma, jobba på anknytning på heltid och bara uppslukas av bebisbubblan. Skulle även också velat ha möjligheten att vara ledig lite innan förlossningen för att varva ned och förbereda mig men sådant kan man ju inte planera... S kommer att vara hemma 2 månader drygt innan och jag skulle så ha velat vara hemma och boat med henne (eller ensam då om det vore jag som var gravid)- jag hade behövt det.

Tänker inte mycket på hur det vore om jag hade varit den gravida, det känns irrelevant. För det är ju just denna väntade bebis som är min bebis och den jag längtar så efter och den bor i min frus mage.

Funderar lite på det där med amning igen.

Känns skönt att höra att ni fått positiva reaktioner!

Min pappa, som tidigare haft problem att förstå och acceptera att vi vill skaffa barn, har börjat fråga så smått om när vi ska åka till Danmark. Han har även läst lite artiklar som jag skickat och börjat reflektera över dem. Jag antar att han behövde lite tid. Man måste väl samtidigt förstå honom också. Han är en pappa och vi kommer att skaffa barn utan en pappa i bilden, hans funktion försvinner alltså. Vi får se hur han reagerar när vi berättar att vi är gravida. Jag tror att han självklart kommer att acceptera barnet som sitt barnbarn när det väl är fött, men kanske tar det lite mer tid för honom att vänja sig.

Just nu tycker jag det jobbigaste är att inte berätta för folk :). Vi har valt att vänta med att berätta tills vi är i v.12 känns tryggast så. Några av våra närmsta vet om det men långt ifrån alla. Jag tror att det kommer att kännas mer verkligt när fler vet om det och vi har varit på vår första undersökning. Just nu känns det fortfarande lite overkligt att det faktiskt växer en liten en i J´s mage :)

Min dotter (som min fru har fött) fyller 2 år på söndag, och för mig känns det som om jag fött henne själv, jag har aldrig ens innan hon kom haft en sekunds tvekan om att hon är lika mycket min dotter som de barn jag har i magen nu (som ska titta ut i september). När det gäller omgivningen så vet de inte vem som har fött henne (hon har gått på dagis i ett år, och personalen har aldrig frågat, vilket vi tycker är jättebra). Det underlättar dock för mig en hel del att dottern lustigt nog är mer lik mig än sin biomamma - hon ser precis ut som jag när jag var liten (har t.ex. samma lockiga hår som jag, trots att min fru har rakt hår, och det är ju inte särskilt vanligt). Så de allra flesta tror att det är jag som har fött henne. Och vi har helt anonym donator och har inte en aning om hur han ser ut (inte ens hår- eller ögonfärg, vi vill inte veta nåt). Blir intressant att se nu om de här barnen kommer att vara mer lika min fru än mig. I så fall är det verkligen häxkrafter i görningen...

Precis. Jag funderar lite ibland på hur det skulle vara om det var omvända roller, men då snarare i relation till våra föräldrar. Hur hade *de* varit annorlunda. Annars är det precis som du säger - det är just den här bebisen jag väntar på, längtar efter och älskar. Jag önskar bara att den kunde ge några livstecken ifrån sig snart.

Livstecken, ja... Våra små sparkar nu så att det känns lite svagt på utsidan. Och jag har kunnat höra båda två med trätratt! Kul!!! (v22)

Nu var det visst ett tag sen jag skev också. Här tror vi att vi fått livstecken! Min fru har nu flera gånger känt något som hon tror är fosterrörelser. De går inte att känna från utsidan än dock (v 18). På torsdag är det dags för ultraljud. Spännande och nervöst!

När det gäller anknytning så är jag inte orolig för egen del - alltså om jag ska kunna älska barnet som om jag fött det själv. Jag älskar den redan nu! Kan ha haft sådana funderingar längre tillbaka däremot, innan vi började försöka.

Däremot oroar jag mig lite för barnets anknytning till mig - jag har ju skrivit tidigare att jag funderar lite på om jag skulle kunna amma litegrann. Sen ska jag ju vara hemma samtidigt som min fru det första halvåret så egentligen ska det nog ordna sig det där, med eller utan amning, men det klart att det alltid kommer lite tankar om att känna sig utanför.

Jag har också funderat på det där med amning, men kom fram till att strunta i det, delvis på grund av anknytningen, faktiskt. Det kändes litegrann som att om jag ammade skulle jag bara bli näst bäst, men om jag satsade på en egen nisch, som den som tröstade utan mat, till exempel, så skulle det inte bli någon konkurrens som jag förlorade. Det låter lite sjukt, som om det var en tävling, men jag vet inte hur jag ska förklara bättre.

En av orsakerna till att jag åter funderar på amning vore att det vore praktiskt om det faktiskt gick- "vi" har tänkt att amma länge- så länge det känns bra för alla och vill inte stressa på det där med att äta vanlig mat och avvänjning bara för att S ska kunna gå tillbaks till jobbet och om jag faktiskt skulle lyckas få lite mjölk så är inte när vi inte lika beroende av när barnet är redo för att äta mest vanlig mat. Då skulle S kanske kunna börja jobba igen redan tills nästa sommaren om jag då fortfarande är arbetslös - blir det under nästa vår- så att jag kan vara föräldraledig istället vilket vore bra får vår ekonomi...

Annars så tycker jag att det låter vettigt det du skriver Clodia.

Paprikatingeling: låter så underbart att ni får vara hemma ett halvår tillsammans. Tror som du skriver att det är tiden som är det viktiga för anknytningen och inte amningen- du och bebisen kommer att få gott om tid åt att lära känna varandra.

Amningen i sig verkar mysigt dock- och någonting jag vill ha varit med om! Hade jag vetat att detta är det enda barnet så hade jag varit mer motiverad- nu hoppas jag ju på att få göra det om några år.

Tuctuc: vart har du hittat en trätratt?

Vi har också letat efter en trätratt, men de har varit så vansinnigt dyra.

Om vi hade tänkt långamma hade jag nog också varit mer motiverad, men här är planen snarare att amma i början, sen variera amning med pumpning och flaskmatning. Om bebisen inte fixar att växla blir det flaska för hela slanten. Just för det du säger, Ammiz, att det blir lättare att dela på föräldraskapet då. Min fru vill amma i början för bebisens skull, men ser inte precis fram emot det.

Clodia: det finns ju en risk med att flaskmata när man ammar, att bebisen ska tappa det rätta taget och sabba amningen. För speciellt min fru är amningen så viktigt att hon inte är beredd på risken, så det blir ingen flaskning här. Det är en av mina motiveringar- att om jag kunde mata barnet med flaska så hade jag inte funderat så mycket på att amma tror jag. Nu skulle jag kanske kunna "stjäla till mig" med mys och tid med bebis genom att amma jag med... Vill ju kunna mata mitt barn...