Hur tänker ni?

Tack morgonsolan, du formulerade det som jag gått och tänkt på hela dagen.

Fruktansvärt kränkande inlägg av TS! Jag undrar vem du är som anser dig ha rätt att döma andra människor?!

Jag tänker som så att det är bättre att inte ha någon pappa alls än att ha en frånvarande eller dålig pappa - eller mamma, för den delen. De ensamstående mammor jag träffat som adopterat, har samtliga varit fantastiska mammor! Helt klart över genomsnittet, vilket jag helt enkelt tror beror på att det inte går att bli mamma på det viset ogenomtänkt eller "av misstag". Som par kan man "råka halka in på adoption" utan att egentligen tänkt igenom det så mycket... (för att inte tala om hur ogenomtänkt man kan råka bli gravid!) Det är liksom ett naturligt steg för många när inga barn verkar komma magvägen. Jag har (tyvärr) stött på föräldrar eller blivande föräldrar både på nätet och IRL som på något märkligt sätt liksom inte verkar ha en susning om vad de gett sig in på... Och ändå gått igenom utbildning och hemutredning osv. Jag kan faktiskt inte påminna mig om att jag sett en endaste ensamstående som gett det intrycket någonsin... Tvärt om. Alla verkar ha så på fötterna! Som ensamstående måste du inte bara verkligen _vilja_ ha barn genom adoption, du måste också aktivt jobba och kämpa och vänta på ett helt annat sätt än par behöver för att nå dit. Det är inget du gör av misstag eller på grund av ett infall eller att det bara blev så. Eller att partnern ville och du mest hängde på.

Alternativet för de barn som adopteras av ensamstående är att adopteras av två föräldrar - men det är inte med automatik två BRA föräldrar som kommer att leva ihop resten av livet i sus och dus, engagera sig massor och lika mycket i barnet osv. Det enda man VET är att de är två. I alla fall just då. Jag vet inte om jag tycker att det är så allena saliggörande att det skulle utesluta alla ensamstående bara för det...

Vad har homosexuella med saken att göra? De är ju TVÅ. Som ensamstående homosexuell får du däremot inte adoptera, så vitt jag vet. Det är rätt diskriminerande faktiskt...

Fast jag uppfattar nog att du TS beskriver hur du känner det utifrån dig själv som adopterad - och det måste du ju ha rätt till.

Sen betyder det ju inte att man därför kan säga att det är ett dåligt alterantiv att ensamstående ibland finns bland de som adopterar - allt som oftast handlar det ju precis som någon skriver om extremt motiverade mammor och självklart är det bra mycket bättre en del del alterantiv, även om det finns en pappa i bilden.

TS; Vet inte om du redan känner till det men resonemanget i de flesta länder det går att adoptera från är just att en mamma och en pappa är att föredra. Och så är det ju också så att det inte är vi i Sverige som sätter reglerna för vem som kan adoptera från respektive land - det är ju länderna själva utifrån sin kultur, sina värderingar och vad dom tycker är det bästa för de barn som kan bli aktuella för adoption

Knappast i något adoptionsland är det särdeles lätt att få lov att adoptera som ensamstående, prioriteringen är i princip alltid att baren ska få en familj med en mamma och en pappa och endast om alternativet är barnhem övervägs ensamstående. I Kina var det länge så eftersom det fanns väldigt många övergivna barn - så är det inte längre, nu gäller enbart gifta par och köerna är lååångga.
I många andra länder övervägs endast ensamstående för äldre barn som ananrs riskerar uppväxt på barnhem, tex Colombia.

Hej TS och alla andra.

Det är inte alltid att man kan välja. Finns det möjlighet att ge ett barn två föräldrar så gör man det. Ofta blir det så att för de barn som får en ensamstående förälder är alternativet att aldrig få en familj och bo kvar på barnhemmet tills 18 års ålder. Jag kanske har missuppfattat det men så förstår jag att det är nu.

Första hand vara kvar hos mamma och pappa, andra hand hos släktingar, tredje hos något par i det egna landet, fjärde hand par i annat land och om inget av detta finns att välja på så kan ensamstående adoptera.

Fin möjlighet för lite äldre barn och ensamstående med barnlängtan.

Jag kan ha fel.

Det känns sådär med alla påhopp på TS. Hon vet exakt hur det är att växa upp som adopterad. Det vet de flesta av oss ingenting om alls. Vilken rätt har vi adoptivföräldrar rätt att döma henne och hennes tankar och känslor?

Att växa upp som adopterad är något som vi diskuterar här i forumet. De flesta av oss oroar oss på något sätt. Vilka frågor kommer att komma upp om ursprung och hur svarar man bäst på dessa? Hur kommer barnet bemötas under sin uppväxt, både i skola och senare i livet? Många av oss har hört häpnadsväckande korkade kommentarer som adoptivföräldrar, troligen kommer våra barn höra mycket som dom egentligen inte vill höra. Dessa tankar har oftast en grund i att man som adopterad ser annorlunda ut än ett svenskfött barn, och man har såklart en annorlunda bakgrundshistoria.

Att inte vara en "kärnfamilj" med två vuxna av olika kön med två barn (helst av olika kön verkar det som) kan kännas som att avvika från normen och därigenom känna ett utanförskap. Jag tror dock att det kommer kännas mainstream att växa upp i alla möjliga olika familjekonstellationer inom snar framtid. När jag gick i högstadiet (usch, känns som hundra år sen men det var för ca 15 år sen) hade jag en (en!) tjej i klassen som hade skilda föräldrar. Hon blev inte utstött på något vis, men jag kommer ihåg att hon blev betraktad som något udda. Idag har var och varannat barn skiljda föräldrar. Förhoppningsvis kommer vi alla en dag till insikt att det kvittar vilket kön föräldrar har, och hur många dom är. Bara dom älskar sina barn precis för vilka dem är, och att det totalt kvittar hur barnen kom till dom.

Har inte läst alla inlägg. Men även om ett barn "bara" har en förälder kan det barnet få 100% kärlek

Håller med Gnista till 100 %, bra skrivet!

Ts du låter otroligt omogen i dina svar du ger och jag tycker du ska ta och växa upp lite innan du startar en tråd du inte behärskar

Visst kan ensamstående homosexuella prövas för adoption.

Fast i praktiken är det väl svårt för dem att bli godkända i ngt land - om de är öppet homosexuella vill säga.

De barn som adopteras till andra länder har ju redan förlorat sina föräldrar, de har varken en mamma eller pappa att leva med. Och de barn som adopteras av ensamstående förlorar ofta därmed inte chansen till att få två föräldrar utan alternativet hade ofta varit att inte ha några föräldrar alls. Jag har inget annat val än att lita på att utredningarna görs ordentligt och grundligt och att det sociala nätverket kring föräldern ger barnet goda förebilder av båda könen och en trygg uppväxt.

TS, jag förringar inte dina känslor. Men de är just _dina_, de är inte applicerbara på alla adopterade eller alla som adopterats av ensamstående föräldrar. Man riskerar helt krasst alltid att ens barn kommer att vara kritisk till valet man gjort att adoptera, även om man är en mamma och pappa som lever ihop och adopterar ihop. Och det måste man vara beredd på och kunna bemöta utan att frånta barnet rätt till sina känslor. Men ni är ju individer ni också...