USA tråden.

Hur dom jobbar o tar itu med detta har jag faktiskt ingen aning om sa det far vara osagt fran mig.
Sjalvklart finns det bade jattelyckade fall o dom som e mindre lyckade, det jag menar ar att det ar viktigt att det inte blir en massa tjaffs o brak, aven om inte dom biologiska foraldrarna har ratten att lagga sig i uppfostran osv, sa kan det ju latt bli att dom gor det i alla fall o pa sa satt kan det bli brak mellan parterna o barnet hamnar i klam.

Sedan saklart sa kan ju allt som hander vara vart det for att barnet just ska ha en relation till sina bioforaldrar, att barnet far ett bra liv ar anda det viktigaste oavsett vad som hander runt omkring.

Fast det ar ju barnet och inte foraldrarna som skall sta i centrum. Hur de biologiska foraldrarna mar tycker jag inte skall spela in oht.

Angaende ovriga kommentarer fran Julmusten sa tror jag inte att argumentet att "om det nu var sa hemskt skulle det inte finnas" haller riktigt. Det finns val mycket som inte fungerar men som existerar anda. Da kan man ju lika garna havda att om det var sa bra skulle det vara vanligare i andra lander, men i Sverige t ex sa ar det inte tillatet.

Angaende kontakt mellan bio- och adoptivforaldrar: Visst kan det vara sa att adoptivforaldrarna (och barnet) vill ha bade mer och mindre kontakt med bioforaldrarna, men i bada fall ar det baddat for problem. Ar det inte battre att leva med adoptivforaldrar som alskar en och inte kanna bioforaldrarna an att kanna bada foraldraparen men kanna sig forsummad av bioforaldrarna? Jag tror inte heller att alla adoptivbarn VILL ha kontakt med bioforaldrarna eftersom de inte anser att blodsbandet ar viktigt (kanner sjalv ett antal sadana), skall de da tvingas till det anda? Jag tror inte heller att man kan saga rakt av att det ar skitjobbigt att vara adopterad. Det kan det sakert vara, men jag tror ocksa att det for manga faktiskt INTE ar det, och i vilket fall tror jag inte att en open adoption hade hjalpt i de fallen, kanske snarare tvartom.

Att bioforaldrarna juridiskt inte har ratt att lagga sig i barnuppfostran osv hjalper ju inte om de anda faktiskt gor det. Det finns ju en anledning till att bioforaldrarna inte kunde behalla barnet fran borjan, och beroende pa vad den anledningen var kan det ju handa att det ar direkt olampligt for dem att ha kontinuerlig kontakt med barnet (jag tanker t ex pa alkohol- och drogmissbruk samt vissa typer av sociala problem).

Sakert kan open adoption vara jattebra nar det funkar, men ocksa riskabelt nar det inte funkar. Da tror jag att traditionella adoptioner dar barnet kan ta kontakt med bioforaldrarna om/nar de vill ar battre och mer riskfria.

Info, ja, men inte att bli patvingade en relation som de kanske inte vill ha. Vad som ar bast for barnet tror jag varierar valdigt fran fall till fall, sa att saga generellt att den ena eller andra typen ar battre eller samre for barnen tror jag inte man kan gora. Closed adoption betyder ju inte att barnen inte kan fa veta nagot om bioforaldrarna eller tom traffa dem nar de ar redo om mojligheten finns.

En av Lukes bästa kompisar här är adopterad och de har valt just en "open adoption". Bio-mamman kommer och hälsar på några gånger om året och det funkar fin-fint för dem. Pojken är dessutom väldigt väldigt stor för sin ålder (längdmässigt) och hans föräldrar är inte det. Så det blir precis som den familjen du skrev om Eva; Nicholas pappa och hans biologiska mormor är väldigt väldigt långa. Jag tror det kan vara en trygghet för honom att veta var han kommer ifrån. För hur oviktigt det än må vara så är det ändå lite kul att veta om det "runs in the family"... vänsterhänt, rött hår, bra bollsinne, whatever...

Men som jag uppfattat det är inte biomamman sådär överdrivet intresserad av Nicholas. Alltså, hon bryr sig om honom att han har det bra osv, men när de ses är det inte bara honom hon umgås med. Hon är som en extra "extended family member".

Jag trodde closed adoption betydde att all kontakt med bioföräldrar knyts av???

Har inte tid att kolla nu, men jag tänker mig closed adoption som sån att man inte kan veta någonting om de biologiska föräldrarna.

Och ja, så klart att jag inte tror att det är särskilt bra att ha en biologisk och labil förälder någonstans i bakgrunder som härjar runt, men jag tror att det är bättre att ha det än att inte ha någon kontakt eller vetskap alls.

Precis, så har jag också uppfattat det dvs att det inte är jättemycket kontakt som det rör sig om utan mer som någon avlägsen släkting som hälsar på ibland.

I Sverige finns det ju nästan inga barn som adopteras inom landet så det är ju inte aktuellt alls där. Här finns det ju många barn som adopteras inom USA och vad jag har läst och hört så är öppna adoptioner något som funkar bra. Känner du till några fall där det funkar dåligt? Sedan så rör det ju inte sig alls om någon extra förälder utan mer om att bioföräldrarna blir som någon släkting som hälsar på ibland.

Jag tycker visst att det har betydelse hur de biologiska föräldrarna har det. Om jag hade adopterat ett barn ifrån en ung tjej som inte kunde ta hand om barnet så vore det helt ok för mig att hon träffade barnet ibland och kände sig glad över att det hade det bra.

De vanner jag har som adopterats pa "traditionellt" satt har vid en viss alder fatt ratt att ta del av sin dossier hos adoptionsagenturen. Jag ar helt for att man som adopterad far veta sa mycket som gar om sitt ursprung, men bara nar man sjalv ar redo for det. Och jag tycker inte att en problemfylld kontakt nodvandigtvis ar battre an ingen kontakt

Evaoregon: Om du kanner till nagra studier kring detta med open adoption sa ar jag intresserad av att lasa dem.