Jag är 32 år med tre barn på 2,4 och 7 år. Jag blev anka för två år sedan och söker andra unga ankor och änkemän att dela tankar och ideér med. Kanske vi kan stötta varandra med allt som dyker upp i samband med en förlorad livskamrat.
Jag bor 7 mil från GBG om någon skulle vilja träffas eller liknande!
Hoppar oxå in här,fast jag inte blivit änka än(usch så hemskt att skriva 
)
Jag är 30 år å maken snart 36år.
Min man kommer att dö av sin hjärntumör.-( vi har kämpat i 7 år,haft motgångar och medgångar,men hela tiden levt livet,aldrig låtit den grymma sjukdomen stoppa oss. Men nu har sjukdomen vunnit de kan inget mer göra,å maken försvinner sakta men säkert,han är jättesvälld av alla mediciner,å hans personlighet är heelt förändrad,han är inte den jag gifte mig med längre.
Vi har 3 barn tillsammans 2 pojkar på snart 10år å 7 år,å en dotter på 1 ½ år.
Ingen vet hur länge det är kvar,känns som vi går runt i ett hålrum......vi vet ju vad som komma skall,men kan inget planera inför framtiden.Jag har kommit långt i min sorg,mycket tack vare min toppen kurator,å processen i att maken sakta men säkert försvinner.......man kan ju inte förbereda sig till 100% men vi känns ändå ganska förberedda.Jag förstår att när dagen väl är kommen så kommer nog sorgen och saknaden som ett knytnävsslag,men det kan jag inte gå å va rädd för nu,måste ju leva för barnens skull,å min skull.
Att livet kan vara så orättvist är helt ofattbart,men på nåt konstigt vis är det skönt att se att alla ni här "klarar upp det" det ger en själv styrka att kämpa!!
Kramar till er alla!!
Kram till er alla som kämpar så tappert.. Jag känner för er som blivit ensamma och ni som har det svårt nu också :(
Kramar!
Det känns så tungt att åka till en grav och sätta ljus, sopa bort snön från hans sten och ha sina tankar med sig när man bara är 31 år :( Det skulle inte bli såhär... Sånt här ska man ju göra när man är 80+... om ens då...
Jag frågar mig själv dagligen hur Gud kunde ta en nybliven pappa, en behövd älskad sambo och man... VARFÖR?!?!?! Varför?!!?
Varför...................?
:'(
Saknar honom så det gör ont!!!!! Och nu är det snart 3 år sen.......................... Åh herregud jag orkar inte........
:'(
min sambo sköt sej vid tolvslaget på nyår.. jag har precis kommit från psyk och jag vill verkligen bra dö. det gör så fruktansvärt ont så ingen kan förstå om de inte varit med om det själva. jag fattar inte hur man klarar gå vidare.. jag fattar inte :( TOMT!!! :(
Linnsi - men fy fan vad hemskt. Jag beklagar verkligen. Hoppas du har familj och vänner runt dig nu som hjälper dig?
Varm kram!!
Linnsi:
Stor kram... kram kram kraaaaam.......... :'( Jag beklagar så din tunga förlust..
Dripknot jag vet ej om det var i denna tråd, nej det var nog nån annan som jag läste att du träffat en ny man, stämmer det? Hur går det för er då? Bor ni tillsammans? Och hur går det med din dotter?
Kram på dig.
Hur fan ska man klara av att ta sej igenom detta helvete?
Linnsi ja du hur fan ska man klara av det? Det är väl bara till å uthärda tänker jag, uthärda alla hemska minnen,tankar och känslor tänker jag och att någon dag borde de blekna något. Tillåta sig att vara ledsen, arg och förtvivlad för det är det man är och det är fullt förståeligt och helt ok. Sen försöka njuta och ta tillvara på de lättare stunderna man har, försöka distrahera sig, det går mitt liv ut på nu. Se nån komedi och försvinn in i en annan värld, skratta om du kan göra det. Ta emot hjälp och stöd och ha gärna människor kring dig hela tiden första tiden. Har du det?
Varm kram