Jag är 32 år med tre barn på 2,4 och 7 år. Jag blev anka för två år sedan och söker andra unga ankor och änkemän att dela tankar och ideér med. Kanske vi kan stötta varandra med allt som dyker upp i samband med en förlorad livskamrat.
Jag bor 7 mil från GBG om någon skulle vilja träffas eller liknande!
Min älskade underbara pojkvän omkom i en mc olycka för en vecka sedan. I Min värld står tiden stilla medans tiden faktiskt ändå tickar på. Känner sån stress med att gå tillbaka till jobb, skola, börja äta, kunna tänka på något annat än honom, planera det sista farvälet så det blir perfekt och samtidigt undrar jag bara varför det hände! Jag saknar honom så mycket och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag ska, tillsammans med hans pappa, planera begravningen. Det ligger mest på mig då jag stod honom närmast men jag har ingen aning om hur jag ska kunna ge den finaste människa jag någonsin träffat en tillräckligt fin begravning för att hedra honom.
Har någon nått tips angående begravning för sin älskade och hur man själv klarar av det?
Jag har också känt det där att tiden har stannat men att den ändå på något sätt går vidare. Konstig känsla.
Första veckan var aptiten inget vidare, man fick tvinga i sig mat för mat behöver man. Sedan blev aptiten bättre och nu är den väl normal igen. Försök att röra lite på dig, t.ex. promenader även om det känns tungt.
Jag har också känt det där att tiden har stannat men att den ändå på något sätt går vidare. Konstig känsla.
Första veckan var aptiten inget vidare, man fick tvinga i sig mat för mat behöver man. Sedan blev aptiten bättre och nu är den väl normal igen. Försök att röra lite på dig, t.ex. promenader även om det känns tungt.
Eftersom vi visste att han skulle dö kunde vi planera hans begravning tillsammans. Kändes så fruktansvärt hemskt att sitta där med anteckningsblocket och skriva ner hans önskemål. Hela den sista tiden var fruktansvärd men såhär efteråt känns det ändå skönt att vi kunde ta farväl av varandra och säga allt som vi ville säga till varandra medan vi fortfarande hade chansen.
Jag är sjukskriven. Klarar inte av att jobba nu.
Förutom saknaden är min absolut största sorg att barnen måste växa upp utan sin pappa och att de inte ens kommer att komma ihåg honom. Så orättvist mot barnen!
Eftersom vi visste att han skulle dö kunde vi planera hans begravning tillsammans. Kändes så fruktansvärt hemskt att sitta där med anteckningsblocket och skriva ner hans önskemål. Hela den sista tiden var fruktansvärd men såhär efteråt känns det ändå skönt att vi kunde ta farväl av varandra och säga allt som vi ville säga till varandra medan vi fortfarande hade chansen.
Jag är sjukskriven. Klarar inte av att jobba nu.
Förutom saknaden är min absolut största sorg att barnen måste växa upp utan sin pappa och att de inte ens kommer att komma ihåg honom. Så orättvist mot barnen!
Kan inte ens föreställa mig hur känslosamma och jobbiga de samtalen måste varit.
Jag hoppas du kommer ha ork och styrka att prata om honom med era barn varje dag, han kommer ju alltid finnas med er och du kanske kan hjälpa barnen samtidigt som det kanske hjälper dig att prata om honom och hålla minnet vid liv.
Min dotter (från ett tidigare förhållande) är 6 år och dom var bästa vänner. Hon har nästan tapetserat sitt rum med bilder på honom och häromdagen sa hon "mamma jag tänkte att jag kan prata högt till R för då tror jag att han hör mig även om han ligger uppe på molnen och slappar". Mitt hjärta brast men jag tror hon har rätt, framförallt lever hans minne kvar ju mer vi pratar om honom och minns honom.
Hittills har jag bara varit katastrofalt ledsen men nu börjar jag typ få en känsla av att jag behöver fly. Har hört att sorgen går i vågor för att man ska klara av det. Lite jobbigt med tanke på att jag fortfarande har en begravning att planera men hjärnan stänger bara av.
Vi hade aldrig pratat om begravning så men jag minns att han sa nån gång på skämt att han borde ha livförsäkring med tanke på hojen och corvetten. Då skrattade jag bara och sa nått i stil med "skärp dig, du ska ingenstans!" Kommer även ihåg att han snabbt nämnde att om något hände honom skulle han vilja att jag försökte gå vidare och inte levde ensam. Jag förstår tanken, jag hade inte heller velat att han skulle leva ensam resten av livet men nu när man står här ensam kvar så känns tanken på att gå vidare rent av löjlig. Vem skulle kunna ta hans plats? Vi hade planerat resten av vårt liv tillsammans och nu har man ingenting.
Hmm, vill också bara fly. Sitter och kollar på resor och inbillar mig att livet skulle kännas lättare på en varm och solig plats...fast jag vet ju att det skulle vara allt annat än avkopplande att åka iväg själv med två småttingar så jag låter bli.
För mig känns det överväldigande att ensam ha ansvar för två småttingar. Att jag ska orka med vardagen ensam. Vi bildade ju familj tillsammans!
Hej jag vill tipsa om VIMIL - vi som mist någon mitt i livet. Här har jag själv funnit mycket stöd, tröst och kraft, särskilt på vår slutna fb sida. Vi ses på nätet men också på träffar som hela tiden anordnas runt omkring i Sverige.
Tillsammans blir vi mindre ensamma <3
Förlorade själv min man 2012 samt vårt väntade barn i magen.
vimil.se/
Undrar du något så pma mig gärna. <3
Hakar gärna på...
Blev änka i maj -15 och vi har en son som fyller sex år till veckan...
Orkar inte ikväll, men berättar gärna när jag orkar... Om ni finns kvar här i tråden?