Jag är 32 år med tre barn på 2,4 och 7 år. Jag blev anka för två år sedan och söker andra unga ankor och änkemän att dela tankar och ideér med. Kanske vi kan stötta varandra med allt som dyker upp i samband med en förlorad livskamrat.
Jag bor 7 mil från GBG om någon skulle vilja träffas eller liknande!
Jag kommer snart vara där jag med, änka vid 34års ålder då min livspartner och egentligen enda sociala kontakt sedan 15år är döende av cancer i tolvfingertarmen.
Ber om ursäkt för vad som nog kommer bli ett lååångt och mycket rörigt inlägg.
I slutet av förra året drabbades han av mycket kraftig smärta i undre delen av bröstkorgen och ryggen där läkarna bara viftade bort honom och sa "muslekinflamation, här ät avedon och pronaxen sp blir det bra" och vägrade lyssna när han förklarade att det inte bet på smärtan. Så han åt sina piller och hade så ont så att han nästan satt och grät i fotöljen.
Han rasade i vikt och konstant smärta.
I april fick han diagnosen diabetes typ 1 efter att ha varit in till sjukhuset för sina smärtor och läkaren tyckte han såg blek ut och tog lite blodprover, han hade då ett socker på 30 och ett Hb på 40 (istället för 140) och han blev kvar över helgen för att få blod och lära sig mäta socker och ta insulin.
Till sist fick han nog av smärtan och gick till akuten där han fick tramadol utskrivet, det krävdes en dos på 200-300mg/dygn på hans 60kg för att han skulle vara någolunda smärtfri och läkaren sa ifrån att så mycket kunde han ju inte äta utan skulle halvera dosen. Och då började dom äntligen se att det kanske var nåt alvarligt och en lungröntgen gjordes men visade ingenting så han fick fortsätta äta smärtstillande som inte fungerade.
Under tiden så fortsätter han att få ca 1 påse blod/veckan då hans blodvärden vägrade stanna över 100.
Lite senare (juni/juli, kommer inte ihåg exakt när allt är bara en röra nu) gjordes en kontraströntgen av magen där man fann enn "skugga" i tolvfingertarmen och han fick åka in för ett cellprov, sedan tog det en månad innan vi fick svar pga komunikationsmiss mellan Falun och Uppsala.
Sen kallades han till besök en torsdag där vi fick veta att det var cancer, en stor tumör (för stor för att opereras) med cellförändringar runtom som dessutom blödde, vilket var orsaken till hans dåliga blodvärden. Man ville börja cellgift omgående för att försöka krympa tumören så att den skulle gå att ta bort. Vi skickades ner en våning för att han skulle få en PICC-line insatt och tid för första behandlingen bokades dagen efter.
Under behandlingen så mådde han bra och fick endast ett lätt illamående under tiden an hade flaskan med cellgift hemma (en "väska" med en flaska som skulle sitta på i 2 dagar) sedan mådde han bra igen, blodvärdena förbättrades och blödningen avstannade, inge mer blod i avföring eller kräkningar.
2 veckor senare så åkte vi glada i hågen in för nästa behandling och Palliativa teamet kopplades in för att han skulle slippa åka in till sjukhuset för att få blod och ta prover i fortsättningen.
Då kom första bakslaget, efter det förväntade illamåendet under behandlingen så slutade han inte kräkas, inget stannade kvar övt och åter igen så lyssnade inte vården när vi förklarade att han kräkter utan att må illa, det bara kom upp, och ingen ställde den viktiga frågan om han haft avföring.
När vi kommer till falun för behandling 3 ytterligare 2 veckor senare så har han magrat av enormt mycket, han är uttorkad och ser ut som ett hålkindat spöke med svart/lila insjunkna ögon och man konstaterar att uttorkningen och lever/njur värdena är såpass allvarliga att man inte kan ge cellgift utan han får dropp med kalium för att fixa värdena och ny tid på måndag (detta var fredagen).
Under helgen ges han mer dropp och vi åker in igen på måndagen där läkaren på onkolgen anser att värdena fortfarande är för dåliga med nu kommer iaf frågan "när hade du avföring sist?" vilket då var 2 veckor sedan (inte visste väl vi att skiter gör man tydligen även om man inte får behålla maten pga kräkningar) och man konstaterar att han troligtvis har förstopping (man tror det beror på morfinet han ätit). Han skickas till akuten för att skickas vidare till mage/tarm, på akuten sätter man en slang i halsen så att han ska slippa kräkas ela tiden.
Väl uppe på avdelningen så får han kontrastvätska som han har problem att behålla och skickas ner för en kontraströntgen.
Tumören har skiftat läge och blockerar tarmen så att inte ens vätska kommer förbi, han blir inlagd på akutlista för en variant av en gastric-bypass och efter en vecka så får han komma hem med glada besked att operationen gick jättebra och han är mycket piggare och kan äta igen. Glädjen återfinner sig och vi ser fram emot att återgå till behandlingen så snart han återhämtat sig från operationen.
Men sen glädje som varar...
Några dagar senare så ska jag smörja in hans rygg med liniment och ser i badrummets vita ljus att han är helt knall orange/gul!
Han har fått gallstockning och gallämnen går ut i blodet, nya sprutor för att hjälpa lever och njurar och planering för en ny operation där man först vill sätta en dränage slang och sambon slår bakut, han vill inte ha en slang ut genom magen och vägrar opereras om dom inte kan göra en "invändig" lösning.
Och jag får min första riktiga smak av rädslan för döden då jag var i kontakt med min egen läkare för att få smärtlindrande så att jag ska kunna sova med allt som är (jag har själv en smärtproblematik) och vi pratar lite och han förklarar att om sambon inte opereras så kommer an vara död innom några månader. Min läkare tar sig tid att prata med sambon (den tid som hans läkare aldrig tagit) och förklarar alternativen, efter detta så lugnar sambon ned sig och operation får "klartecken", vi får besked att det går att göra "invändigt" och han åker in igen och kommer tillbaks efter några dagar pigg och glad igen och blir sakta men säkert piggare och mindre gul.
Måndag den 11 nov så åker vi upp till onkologen igen efter några prover och en ny röntgen, han ska då få en ny PICC-line då den han har har flyttat sig för mycket. Detta möte skulle egentligen vara sista behandlingen i första "settet". Vi får då veta att tumören växt ytterligare och att cellgiftet haft dålig effekt. Han har mycket ont och får smärtstillande och får vila i en säng, under tiden så får jag och hans mor beskedet, det är slut, han kommer dö, läkaren rekomenderar att vi skyndar på det planerade bröllopet (vi gifte oss för säkerhets skull om det skulle gå fel), att vi bör se till att gifta oss samma vecka och att dom var tveksama till att han kommer leva ens året ut. Han får information om "smärtpump" och han är tveksam tills han får veta att den kan kopplas in på hans PICC-line. Han blir piggare av den nya smärtlindringen men den är lite lågt ställd fortfarande och höjs nästan dagligen.
Den 17e blev det ett enkelt bröllop hemma i lägenheten.
Nu går jag bara och väntar, vi har inte sagt något till honom än men jag tror han vet ändå, men hur börjar man ens prata om nåt sånt?!?
Han får mer och mer ont och pumpen måste höjas konstant, han har svårt att behålla maten och magrar av mer och mer, han väger nu 45kg, han börjar vara vinglig och nästan ingen ork.
Min ork har tagit slut, mentalt, jag sitter bara och kämpar för att hålla tårarna under kontroll, han har nog att kämpa med utan att behöva ta hand om mig också.
Hur orkar man leva, sörja och samtidigtse sin älskade sakta dö framför ögonen?!
Här har ni en till. Förlorade min fästman. Skriver mer en annan gång.
Änkling med två barn, 2,5 och 4 år gamla. Min fru gick bort i cancer ganska nyligen.
Det är nu 2 månader sedan jag förlorade min man till cancern och allt är bara en tom, kall dimma och jag kämpar dagligen med att försöka hitta fotfäste igen, att ta mig framåt, att ens hitta viljan att försöka ta mig framåt...
Åh alla ni som nyligen förlorat era älskade. Som jag känner med er. 6-årsdagen för min mans bortgång var i söndags 20 april. Påskdagen. Det var en mycket tung dag och jag har sakta men säkert lärt mig leva med sorgen. Jag har accepterat den som en ständig följeslagare. Men jag kommer aldrig, aldrig aldrig att acceptera hans alltför tidiga död. Jag förstod aldrig hur sjuk han egentligen var och jag vill inte ens börja drömma om hur egentligen felbehandlad han blev av vårdapparaten genom åren. Hade jag förstått i det allra första akuta skedet hur dåligt hans hjärta mådde när han hade ryggvärk, tappade aptiten och blev andfådd av små små ansträngningar i vardagen såsom att gå upp från sängen till toan t ex. :/ Men jag är inte hjärt- eller allmänläkare. Jag är en USK som borde sett signalerna eftersom vårdapparaten skjutit honom åt sidan alltför många gånger. När de sen gjort sina jävla tester, tagit sina förbannade prov och VERKLIGEN gått igenom HELA hans kropp så var det för sent. Hjärtat var slut och alla vitala organ hade sviktat.
Fast det är 6 år sen nu så hör jag honom fortfarande. Han kommer alltid vara en del av mig och något säger mig att vi ses igen en dag. I en annan tid, på en annan plats.
Kramar till er.
Min fru gick bort vid 24 års ålder , känns som att allt händer 60 år för tidigt !!
Hej.
Jag hoppar in här och skriver av mig lite, hoppas ingen tar illa vid sig.
För snart 18 månader sen träffade jag min sambo. Hon var, i mina ögon, helt fantastisk och raka motsatsen mot hur jag var. Hon var akademiker jag är en snickare. Hon hatade att sitta still och jag gillade att ta det lite lugnt i soffan. Hon fick mig att göra saker som jag aldrig tänkt på att göra. Hon fick tråkiga saker att bli roliga.
Vi hade ett grymt sexliv och verkligen älskade varandra. Efter att ha varit ihop i kanske 6 månader bestämde vi oss för att vi ville ha barn ihop. Hon var nervös för hur det skulle funka, då hon led av psykisk dålig hälsa.
Jag var den lugna i det hela och försäkra henne om att det inte var någon fara och att vi kommer lösa detta.
Tiden gick barnet växte, vi gjorde saker, åkte till NYC, hon gjorde en klassiker, vi åkte runt och hälsa på vänner och bekant. Vi verkligen njöt av att vara vi två och att se magen växa.
Jag hoppar lite kanske i historien men det är lite rörigt i huvudet.
Beräknat datum var iallafall den sjunde mars. Det skulle dock dröja en vecka till innan våran lilla son ville behaga att komma ut och det är nu som det blir väldigt svart.
Förlossningen blev lite traumatisk, för min del iallafall. Min sambo öppna sig inte fullt ut så till sist fick det bli kejsarsnitt. Än så länge är allt fullt normalt. Allt går bra. Våran son är lite tilltagen men frisknar på sig rätt fort.
Han åker upp på Neontal och så gör jag. Min sambo blir omhändertagen efter snittet och får vila upp sig lite.
Efter att sonen legat på mitt bröst ett tag får jag reda på att min sambo är tillbaka på förlossning och jag går till henne. Vi pratar och skrattar och kan knappt förstå att vi har blivit föräldrar. Hon mår ju sådär efter alla påfrestningar men det är inget onormalt.
Hon får äntligen träffa sin son och har honom på bröstet. Dem är så fina ihop. VARFÖR TAR JAG INTE NÅGOT KORT!!!!!!
Hon mår lite konstigt efter snittet och rullar tillbaka till rummet på förlossningen.
Nu ska vi tydligen till BB och få ett nytt rum och det är nu det bara blir svart.
10 timmar efter att våran son har fötts dör min sambo i en hjärnblödning. En bomb som ingen hade kunnat förutse. Min lycka över att ha fått en son byts ut ögonblickligen mot en sån enorm sorg att jag fortfarande inte känner något förutom mörker i bröstet.
Min sambo blev 25 år gammal eller ja, gammal.
Min son och hans mor delar nu för alltid samma datum hur man än vill se på det.
Hur FAN ska man klara av detta?!
Finns det någon som vet om några grupper man kan prata med om att bearbeta detta?
Jag vill så gärna träffa personer som har genomgått detta att förlora sin älskade alldeles för tidigt.
Jag saknar henne varje dag.
Sju och en halv månader har gått. Jag gråter inte längre dygnet runt. Men känslan av att vara avskärmad från resten av världen är densamma. Mitt liv som jag kände det existerar inte längre, den lysande framtiden jag hade framför mig är inte längre möjlig. Som tur är har jag ett underbart barn som får mig att skratta ibland.
Vet inte vad jag skall skriva. Sörjer inte själv. Hamnade här av en slump.
Men vill skicka styrkekramar i tusen, inte för att det hjälper, men kanske för stunden. 
Livet rullar på... För 2,5 år sen dog min man, pappan till min son, mitt livs kärlek. Jag är en doer så jag körde på med allt nödvändigt tills det tog stopp efter ungefär ett halvår. Ytterligare ett år var tungt men varje dag gick liksom lite lättare... Än idag kan jag inte fördjupa mig i förlusten tankemässigt eller tänka för mycket på min man för givetvis saknar jag honom och kommer alltid ha honom i mitt hjärta. Men nu, 2,5 år senare så har jag sen lite mer än ett år tillbaks en ny underbar människa i mitt liv, vid min sida och till hösten kommer vårt lilla mirakel! Man måste våga och man måste ha tur om man ska hitta ytterligare en underbar person att älska och jag hoppas alla ni här får uppleva glädje igen och att inte sorgen ska ta över era liv. Det går att bli lycklig igen!