Jag är 32 år med tre barn på 2,4 och 7 år. Jag blev anka för två år sedan och söker andra unga ankor och änkemän att dela tankar och ideér med. Kanske vi kan stötta varandra med allt som dyker upp i samband med en förlorad livskamrat.
Jag bor 7 mil från GBG om någon skulle vilja träffas eller liknande!
Hej
Jag är 30 år och blev änka den 23/2 -13....... Min man fick veta att han hade en tumör i tjocktarmen och metastaser i levern den 7/1-13 och han skulle få cellgift.....men när vi kom till onkologen så sa de att levervärdena va för höga så det fanns inget att ge.....Våra liv gick i kras.....
Vi bestämde oss för att gifta oss....och gjorde det den 10/2 -13 och våra små barn va med och va så vackra.....samt våra familjer......Veckan innan vi fick veta att han va sjuk....fick vi även reda på att jag är gravid......Allt är så upp och ner....först övervägde vi abort....men tiden har rullat på och det har inte funnits ett enda tillfälle att göra det.....och nu efter att han gick bort så är det ännu svårare att ta en beslut......Har fått panikångest mm just nu så går tankarna att han bara är på jobbet eller dylikt och kommer hem snart......
Saknar min älskade så mycket.......
Livet är så orättvist. Varför måste allt ont hända, varför måste alla fina människor dö? Min man gick bort i januari 2013 efter ett knappt år med diagnostiserad tjocktarmscancer med metastaser i lever och skelett. Han var min bästa vän, min kärlek vid första ögonkastet. Han var den som alltid förstod mig och den som kompletterade mig. Och jag vet att jag var allt det för honom med. Vi gifte oss i ett anhörigrum utanför den avdelning han låg på och när han dog hade vi varit gifta i nio dagar. Sorgen är så ofattbar och ofantligt hemsk och jag känner mig så fruktansvärt ensam och meningslös utan honom. Han var mitt allt, vi gjorde allt tillsammans, han visste vad jag tänkte, han gjorde mig lycklig. Vad han inte hann få veta är att jag blev gravid av den där ivf-behandlingen jag gjorde dagen innan han dog. Och han kommer aldrig få se vårt barn (bf okt 2013) eller få chansen att vara den fantastiska pappa jag vet att han hade blivit. Jag har skrivit om hela vår historia på candelarias.wordpress.com om någon vill läsa. Jag vill verkligen gärna prata med er som går igenom samma, för det känns som om ingen förstår. (Och hur ska någon kunna, jag förstår det inte ens själv.)
Jag är 26 och blev änka för två år sedan.
Min sambos hjärta stannade under en löprunda.
Helt plötsligt fanns han bara inte där och allt blev svart...
hur man fortsätter leva vet jag inte, tror jag mest bara existerat sedan dess...
Och nu är man i åldern då alla gifter sig och skaffar barn och själv irriterar jag mig bara på alla killar, känns otänkbart att träffa någon samtidigt som jag vill det. men ingen är nåt för mig, vet inte ens om jag kan känna såna känslor längre.
Har ni känt riktig lycka sedan dödsfallet inträffade? vid vilket tillfälle?
Förlorade min fina make för snart 4 veckor sedan i en tragisk trafikolycka. Vi har tre underbara pojkar 16, 19 och 20 år gamla. Vi fick 21 underbara år tillsammans. Saknaden och tomheten är som en enda stor mardröm. Har efterlyst om de finns sajter el bloggar för änkor och änkemän, men det är väldigt dåligt på den fronten. Finns massor av ensamma människor ute i världen som verkligen skulle behöva träffa person som varit med om samma sak, bara få umgås, ta en fika o bara känna närhet. Jag lider och sörjer med er alla som mist någon. Ingen människa ska behöva genomgå detta. Min man blev 46 år gammal och vi hade så mycket kvar i livet som vi skulle göra. Nu är allt bara kaos o allt känns bara så tomt och ensamt. Är tacksam att jag har våra barn, nära o kära kring mig, men alla människor har ej detta, så en stor styrkekram till er alla, hoppas någon vill skriva till mig det skulle uppskattas mycket.
Min sambo omkom i en trafikolycka för 6 månader sedan. Ett helt halvår. Redan.
Hur man tar sig igenom det vet jag inte, men tydligen har jag ju lyckats överleva
dessa månader.
Jag har inte (än) en ända gång eller minsta lilla stund känt av det som kallas lycka.
Det jag kände varenda dag förut, varje stund.
Jag förlorade min trygghet, kärlek och bästa vän.
Man kan inte gå runt för det finns inga genvägar, man måste ta sig igenom.
Vissa dagar känns en smula lättare,jag kan le & skratta och känna att någonstans
är han fortfarande med oss, mig och min dotter. Men jag önskar det vore som förut.
Hej. Jag är 33 år och är intresserad av att komma i kontakt med fler i denba situation. Jag har en son på 2, 5 år o blev ensam efter en olycka för 1; 5 år sedan.det är fortfarande svårt o känner mig ofta missförstådd..