Aga?

Majess: Du TROR alltså inte på att barn är olika?

Nej, vi har hört det.
Men det betyder fortfarande inte att det är OK att du tycker att andras barn behöver daskas. Det ger snarare en ganska klichéartad "mina barn och andras ungar"-bild.

Ponera nu att din barn mot alla odds plötligt skulle börja tänja på alla gränser och trotsa multum, skulle du daska dem då? När du nu tycker att det är OK och t o m nödvändigt att andra daskar sina barn i samma situation? Skulle det vara OK att andra daskar dina barn om de tycker att dina barn beter sig illa. Varför? varför inte?
Hur motiverar du det i kombination med resten som du har sagt?

Erkänna vad? Att osäkra föräldrar behöver stöd, inte daska sina barn? Det är ju det vi hr sagt hela tiden? Eller var det just termen "mjäkmammor?".

Varför är de för stora för dask? När blir man för stor för dask? Varför? Varför får man itne daska andras barn, om det nu är OK att daska? (och nej, det är inte Ok, varken ur ett barnperspektiv eller enl lagen - det är din åsikt, ingen sanning)

Kan du inte själv se det motsägelsefulla i att du uppfostrat utan dask och aldrig skulle daska dina barn, och sedan kallar de som gjort detsamma men också är emot aga öht, för "mjäkmammor" och dylikt.

Nej,  av det jag kan utläsa på skärmen tycker de flesta härinne verkar vara vettiga föräldrar, med bra barnsyn och bra syn på uppfostran och gränssättning. Med några få undantag förstås...

Det är du som läser in en massa i inlägg som inte finns där, det är nog snarare du som har "förspeglingar" för att du blir emotsagd, skulle jag tro.

Det är inte många som beskrivit sina barn och deras beteende härinne öht - så det är nog mest hitte-på från din sida. Eller något. Du kan omöjligt ha en bild av flertalets barn härinne genom att ha läst enstaka uttalanden spritt över mer än 1000 inlägg.

Varför skulle det inte gå att diskutera med en ettåring, tvååring eller treåring? Jag gör det varje dag. Jag hade en mycket givande diskussion med en 1½ åring som ville ta en liten kompis polisbil som resluterade i att han lämnade tillbaka bilen, klappade sin kompis på kinden och gick därfirån för att leta rätt på en egen bil. Helt och hållet en verbal diskussion, med enstaka gester. På förskolan daskas ingenting, vet du.

Och, där har vi det igen. När föräldrarna brister ska barnen daskas och skämmas. Hur logiskt och rättvist är det?

Det är väl bra att de talar om hur de har lyckats med sin uppfostran utan att behöva ta till våld? Det gör ju du också. De skryter ju gärna om dina perfekta små barn innan du i nästa mening ondgör dig över "andras ungar".

Och nej, det ser man inte "hela tiden" på förskolan.

Och du, myten om de "normala barnet" är just en myt. Barn är på olika sätt, av olika orsaker, utan att det behöver vara något fel eller att de behöver vara ouppfostrade. Vidga dina vyer lite.

Det vill jag med, och det har jag!
Två barn som förstår gränser, även outtalade, eftersom de förstår själva principen kring gränser. Två barn som fungerar utmärkt i möblerade rum, men som inte lyder blint som kommandosoldater utan att tänka själva. Två underfundiga, fantasifulla, livsglada barn med stor självkänsla som det är en fröjd att umgås med.

Men du... Du kan ju inte uttala dig om dem heller - du känner dem ju inte!

Tysta, försiktiga, lydiga och blyga barn är per automatik inte väluppfostrade, precis som att vilda, framfusiga och pratglada barn per automatik inte är ouppfostrade. Barn är barn, barn är olika, och det beror mycket på personlighet.