majess skrev 2009-10-03 20:52:13 följande:
Visst är det skillnad,men som jag skrev tidigare så kan man ju faktiskt bete sig dumt som förälder o tröttna o sen be om ursäkt....se inlägg nr1022...attt säga till sitt barn på skarpen är inte att fräsa ifrån på ett sätt man ber sina barn om ursäkt för efter....men att säga nåt i stil med att "nu får du minsann sluta,du är skitjobbig som alltid kommer tjafsande när jag är i telefonen,lägger du inte av med det får du inget lördagsgodis!det är mänskligt o det tror jag händer alla,även er vad ni än har för bättre alternativ o tala med era barn så tror jag inte att ni kan leva upp till dem i verkligheten.vad ni än säger.
Det må vara mänskligt att tjafsa med sina barn, men man kan tjafsa på olika sätt också.
Jag använder i och med min inställning till föräldraskap och barnsyn i allmänhet inte konsekvenser eller hot om konsekvenser som inte har med handlingen/beteendet i sig att göra. Inga hot om uteblivet lördagsgodis/veckopeng, TV-förbud etc om det inte har med just dessa saker att göra. Jag fördömer inte heller
barnet i sig och säger "du är jobbig" etc, utan jag går på
handlingen/beteendet "jag tycker det är väldigt jobbigt när du gör sådär". Jag är ingen perfekt förälder, men detta vågar jag säga att jag i princip
aldrig gör. Inte som pedagog heller.
Min främsta brist som förälder är nog att jag har temperament och höjer rösten onödigt mycket, när det egentligen bar behövs lite "skärpa" i rösten. Särskilt när jag är stressad. Fast det gör jag mer sällan på jobbet än hemma . Jagär väldigt medveten om det och jag jobbar på det. Tar jag i för mycket när jag bråkar/tjafsar med mina barn ber jag alltid om ursäkt efteråt.
