Vad tycker du om brudöverlämning av pappa i kyrkan?

När jag och sambon väl gifter oss går vi till altaret tillsammans. Jag har valt honom och han mig. Ingen annan kan "ge bort" mig.

Och för övrigt tänker jag "gifta mig", inte "bli gift". Det retar mig varje gång man tar tårta - jag välter min tårtbit i en liten revolt. "Bli gift"... som om det är något man utsätts för, snarare än gör ett aktivt val och deltar i! Pfffft!

Nej, jag gillar det inte. Jag ville inte bli bortgiven och jag vill inte att min dotter eller son ska ges bort.

Jag undrar lite varför just det här har blivit så populärt. För mig är det ok om man vill blanda traditioner hur som helst, men man behöver inte påstå att det är en "fin gammal svensk tradition".

Jag hade det, fast vi gifte oss inte i kyrkan utan utomhus.
Och jag kan säga att jag är otroligt glad att jag hade det stödet i pappsen när jag tog mig framåt över en gräsbevuxen väg.
Hade en stadig (nåja, han var allt lite spänd han med) arm att hålla i och luta mig mot.

Varför?
Dels för att jag alltid varit "pappas flicka". Han har liksom alltid varit lite av en idol för mig och jag kände mig trygg i att få gå bredvid honom fram.
Stora folksamlingar gör mig lite nervös, att det var min dag och bara människor jag tycker om som stod och inväntade spelar liksom ingen roll, det är jobbigt ändå.
Dels för att jag inte ville gå fram med maken, för jag är för traditionen att han inte får se en under dagen innan och inte förrän det är dags att säga ja. :)
Jag ville få en liten glimt av "vad du är vacker älskling" i blicken när jag kliver fram bland allt folk.

Lite fairytale kanske, och jag ska villig erkänna att det var precis vad det bröllopet var oxå! En ren saga!

Hur nytt är det egentligen? VAr brudnäbb på ett bröllop (helsvenskt) 1976 där pappan lämnade över sin dotter. Det är ju nästan 35 år sedan.

Själv gick jag in med min man, kändes mest naturligt.

ett dumt amerikansk påfund. Jag och min man är jämlikar och ingår äktenskap på lika villkor. Vi går fram tillsammans

Det är ingenting för mig, men tycker det är upp till var och en - efter att ha tänkt över vad det innebär både traditionellt sett och för de själva... Vissa har traditionella skäl (bara för att man bor i Sverige betyder det ju inte att ens familj/släkt har gjort det i alla tider), andra personliga (att pappan/annat som går med i gången varit ett stort stöd osv)...

För egen del så gick jag alldeles själv halva vägen, och tillsammans med (blivande) maken resten av vägen och han likadant... Som en "symbol" för att vi först vandrade själva i livet, sedan träffade vi varandra och nu vandrar vi tillsammans. ;)

Jag är inte förtjust i det. För mycket amerikansk dussinfilm över det för min smak.
Sedan tycker jag för allt i världen att svenska kyrkans symbolik att gå in som två självständiga individer är mer sympatisk än den utländska med "pappa lämnar över förmyndarskapet för bruden till hennes nye man", men att jag föredrar den svenska seden är nog mer tradition än medvetet val.

Ni som âr emot brudlâmning pga seder, är ni även emot att kvinnan går sjâlv?

Eller ni som är emot generellt kan ju ocksa svara iofs

Smurfan JM skrev 2009-11-09 11:25:11 följande: