Autismtråd 9

Maken kommer på BAN-konferensen i helgen, ser fram emot att få höra om allt sen!

En annan fråga, de av er som har 4-7 åring och finns i tillräckligt nära Södermalm (Sthlm alltså): Jag har funderat löst på att dra ihop en simskolegrupp för små barn med autism eftersom det verkar lögn i h-vete att hitta en annan badverksamhet som funkar. Vi provade en med större barn men Sonen blev rädd för dem (för de var stora tror jag, eller för han var för trött, det funkade inte iallafall).

Jag håller på att söka efter en simlärare som begriper a-barn (har ett hett tips men vet inte om hen är intresserad ännu) och tänker mig att det borde vara kanske 3-4-5 barn totalt MED assistent/förälder e dyl. Antagligen beror det på de individuella barnens behov hur många man kan vara.

Den som är intresserad kan väl inboxa mig så får vi se hur det går.

Jag är också tacksam för tips på simskola för min badtokige femåring

Jag har just sagt att vi inte kommer på min syster bröllop och hela släkten verkar arg och oförstående

Till saken hör att jag har en väldigt komplicerad relation med min familj, de ringer aldrig mer eller mindre ( utom min mormor) och jag känner inte att de är nått speciellt stöd i allt med M

vi har verkligen försökt få ihop det med bröllop på lördag,sent övernatning och sen BAN på söndag men det går inte

Jag har försökt förklara hur viktig BAN är för mig, att dieten förändrat M i grunden och jag vill fortsätta på den vägen
Jag måste fortsätta, hur ska jag kunna välja bort det?

M är lite ledsen för hon hade ett par detaljer hon velat vara med hon ( se min mormor som präst bland annat) men verkar också väldigt lättat över att slippa allt ståhej och istället få gå hem på barnkalas till en 1 åring hon gillar mycket.

Jag känner mig helt tom och söndersliten inombords och hoppas verkligen jag har valt rätt och att M inte bryter ihop på lördag när bröllopet är

Är era barn också så att de vill långt mycket mer än de klarar? för det är en riktigt svår sak med M

SMM,

nej, men det beror på att han inte kan uttrycka sig så väl. Tråkigt att höra om din familj och släkt, man vill så gärna att det ska vara BRA... och så blir det inte så. Du har mina sympatier.

Vi har inte vidare stöd från släkt heller, de flesta är för gamla eller så är de upptagna av annat liv och fattar helt enkelt inte. Jag tror det är svårt för dem att ta in det hela, att vissa saker helt enkelt inte går att lösa ("om du bara... så kommer det säkert bli bättre"), att det INTE är avkoppling att gå bort (!!) osv.

Ps. Bra att du orkar välja det som är bra för dig och din familj.

SaramedM: Förstår att det är jobbigt för dig! Att inte ha sim familjs förstående o stöd är tuffy för vem som, men när man har barn som inte fungerar som alla andra så är det ännu viktigare att ha det stödet.
Kramar i massor till dig!!
Hoppas att helgen blir bra för er!

Idag blir det äntligen 6-årskalas för Gustaf! Han har längtat i flera veckor, vi har haft lappar uppe som har räknat ner dagarna till kalaset. Igår låg han i sängen och pratade om sitt kalas!! Det kommer mer och mer spontana saker, han pratar och berättar riktigt mycket, hade frågat sin resurs på dagis om hon var ledsen en dag när hon satt med huvudet i handen. Man blir glad för lite!
 Annars har veckan varit eländig, jag mår så dåligt över min yngsta pojkes stackars finger - han blir nog av med fingertoppen, nästan en centimeter!
 Försöker intala mig att det är fånigt att vara så ledsen över en fingertopp, det finns ju så mycket värre saker som kan hända...men det funkar inte, jag tror att det beror mycket på att jag är väldigt trött just nu och det här var droppen. Är trött hela tiden, och när jag måste åka och byta bandage på lillen så mår jag illa och blir supertrött, känner mig gråtfärdig och matt.
 Men det blir väl bättre...önskar ibland att jag kunde gå i ide och få sova några månader för att sen vakna pigg och utvilad!

Boel: Vad roligt att det går framåt med språket och kommunikationen! Förstår att det är jobbigt med lillebrors finger. Självklart klandrar man sig själv. Men det är helt omöjligt att vara med överallt. Vi har barnsäkrat hela lägenheten som dårar och bor rätt litet så att man tror att man har hyfsad uppsikt över allt, men olyckor händer ändå.

Boel;vad härligt att det går framåt!
Olyckor händer och det är klart att man klandrar sig själv men man kan inte vara överallt.

Jag har pratat igen med min mormor och insett att det handlar om mig mer än M att jag inte orkar
Det är för svårt, mina föräldrar ringer aldrig, de var inte med när jag gifte mig och nu förväntas jag bara stå ut
och det har jag ingen kraft att göra!

Och tack och lov är min mormor klok som få och tröstar MIG när det är jag som känner mig som en svikare.

Så just nu känns det ok, även om jag inser att jag nog inte är så färdig med mina föräldrar och relationen till dom som jag trodde att jag var...

Du är inte ensamen med att möta oförståelse från släkten. Min mamma gör så gott hon kan, tack och lov. Jag vet inte hur vi annars skulle ha klarat tiden fram tills all avlastning nu kommer från kommunen. Vår son har nu blivit så stor att hon inte kan hantera honom längre (han är bara tre år!).
 De andra fattar inte alls vad allt arbete handlar om när det gäller vår son. Allt är konstigt och jobbigt och de säger titt som tätt: "det kommer nog med tiden". Kritik riktas också mot oss föräldrar för att vi inte orkar eller kan lära honom att uppföra sig. Nu kommer vi inte träffa dem så mycket mer eftersom det hela lett till en massa bråk men visst är man ledsen över det hela. Man kämpar ju på i vardagen så mycket man orkar och ännu mer tills man nästan stupar. Jag förstår inte varför det är så svårt att förstå hur krävande det är att ha ett funktionshindrat barn.

Mina svärföräldrar är våra klippor, utan dom förstår jag inte hur vi skulle orka

jag har alltid haft ett knepigt förhållande till mina föräldrar, min pappa främst och jag tror det är därför jag inte orkade med att lägga kraft på bröllopet
Min mormor står mig mycket nära men hon förstår detta också

Å jag känner så väl igen detta, att Sonen var "ouppfostrad" som inte kunde det eller det... det är betydligt bättre nu när diagnosen finns och det går att säja till dem att de faktiskt inte kan jämföra med sina egna (normalstörda) barn. Att det itne går över av sig själv. Och att vi jäklar i mig INTE är dåliga föräldrar!

Min mamma klarar inte heller av Sonen och har inte gjort sen han blev ungefär 3 år. Han är för stökig och de förstår inte varandra tillräckligt för att han ska följa henne som han gör med mig. Eftersom hon är snabb vågade hon inte vara ute heller, hon skulle inte hinna i fatt. Vår stora lycka är vår unga smarta fantastiska avlösare som har underbar hand med båda barnen och fyller en stor lucka som våra familjer inte kan.