Autismtråd 9

jag vet många barn utan autism som gick på tå länge! Försök ta det lugnt även om det är svårt!

Mamma! Nu kommer kisset!!!

Tänk att de orden kan betyda så mycket för en mamma. Jag skrev en egen tråd igår om potträning då jag kände att min 3,5 åring med utv förs och under utredn för autistiska drag "tog sig vatten över huvudet" när han bestämde sig för att sluta med blöjor.

Efter mycket torkande under 2 dagar sa han precis ovan skrivna ord och sprang sedan till pottan. Vi hann precis

Vilken lycka!

Kanske bara en lyckoträff men ändå. Detta kommer jag att leva länge på.

Har precis torkat golvet igen. Sonen nöjd i soffan med blöta kalsonger.......
Nu har han blöja. Vi försöker igen i morgon.

Ni är alla så duktiga (jag menar detta positivt) och fina med era barn. Vissa av barnen jag läser om är besvärligare än min son. Ända är det så nedbrytande för mig att jag studtals helt tappar livslusten. Jag tänker förbjudna saker, att jag hoppas att jag får dö ifrån alltihop. Tycker att livet är bara trist och skit. Är jag ensam  om de här känslorna? Jag är less på att han har ett sånt jävla humör, rivs, slåss, skadar sig själv, skriker (skriker nästan jämt), slänger sig på golvet, vägrar äta själv, och hans motstånd mot nästan allt gör mig så arg, besviken och ledsen. Kan inte ens ta med honom in i en affär och köpa en mjölk efter dagis. Vill han inte, så vill han inte och då går det inte! Han styr vårt liv helt. Jag älskar honom, men jag är less, less på att livet med barn blev så här. Hur länge ska man stå ut? Blir det bättre med åldern? Han är 3 år.

Jag känner precis som dig då och då
Nu kan vi visserligen ta med sonen i affärer, det brukar gå bra. Men gå hem till vänner och släkt med honom har vi slutat med, blir bara jobbigt för alla inblandade.

Hur det blir med åldern kan man ju aldrig veta. Kanske beror det på träning och mycket runt omkring.
Här är allt mycket värre nu vid 6 års ålder än vad det var bara för nåt år sedan, men det betyder ju inte att det blir likadant för er!

Min flicka är 5,5 år o henne går det heller inte ta med i affären, ens för n liter mjölk. Vi har börjat acceptera det nu, att det är så här det kommer att vara. Ändå känns det som en stor sorg. Att hon har en lillebror under utredn gör inte saken bättre o så en storasyster med ADHD o autistiska drag. En droppe i havet jmf med hennes problem o vad hon kräver, men det känns orättvist.
Så en NTkille på 11 år som känner sig osynlig i familjen. Hur ska man bara räcka till??
Sen i somras har vi avlastning en lö-sö i månaden o då ägnar vi oss helt åt våra stora barn. Båda små är borta då!!
3 tim/v har vi avlösare o vi styr själva över hur vi lägger dessa timmar. Guls värt så att man kan handla o inte vara så låst på kvällarna hemma. Vi måste alltid vara två för att klara av barnen från 17 när kvällsrutinerna drar igång.
Har du avlastning?? Ansök om det snarast annars för att det är ett måste att ni föräldrar r utvilade o orkar med vardagen!!! Då orkar ni lättare att vara de föräldrar ni vill vara o då mår sonen oxå bäst! Alltså för alllas bästa:)
Sen är man ju inte mer än människa o man orkar inte vara superpedagogisk hela dagena. Man har ju själv bra dagar och mindre bra dagar!
Min M skriker också mkt o det tycker jag är jättejobbigt! är så tacksam för att vi bor i villa o iaf inte behöver bry oss om grannarna på det viset!
Styrkekramar till dig!!
PS: jag har en kurator som jag (o ibland maken också) går till regelbundet o ventilerar. Känns mycket skönare efter att fått "pysa" lite.

nej det är du inte
just nu tex så svarar jag väldigt sällan i tråden, jag orkar inte ritkigt med det

Så nu har jag en riktig down period

Men det har blivit lättare med tiden tycker jag, men jag har jobbat väldig för att det ska bli det också

jadå, det går det. om jag säger vovvarna så slutar hon och ropar på vovvarna och går och tittar efter dom. något sonen aldrig har gjort.
det som jag mer kan se som ett tecken på autism är angående maten. hon är kräsen och äter helst bara gottis, men det försöker vi ju undvika så mycket som möjligt. har ätit 1 burkmat totalt och vägrar massa, känns som hon äter samma om och om igen. Å det kan ju vara ett tecken på autism med maten.
Samt att hon har ett jävla humör så man börjar undra om det är så en normal 15 månaders betér sig eller om det är adhd/damp eller något sånt.
Har ju inget alls att jämnföra med...Känns skönt att höra! ska försöka att inte oroa mig för mycket men det är inte lätt.

du är inte ensam...jag orkar inte längre. har slutat blogga för det händer inget roligt i livet längre. Senast ikväll så sa jag att det är "bara" 15 år kvar tills han flyttar hemifrån...tills dess får jag väl fortsätta ta mig fram med lyckopiller och sömntabletter... har sedan innan en diagnos själv som heter kronisk depression och sömnsvårigheter och detta hjälpte ju inte till precis.
vi var på stan idag för att göra några ärrenden och jag kan säga att det var så jobbigt med sonen idag att jag fick be min man köra bilen hem (jag körde dit) för jag var så trött att jag somnade på vägen hem. helt slut efter 4 timmar på stan med sonen...å då ingår en halvtimmes lunch och en liten lekpaus i en barnbutik medans jag kollade kläder åt barnen.
Ska skicka in nya papper till FK om vårdbidrag nu och tänker skriva ner hur psykiskt jobbigt det är med ett autistiskt barn. det är _inte_ normalt att jag som förälder ska må så här dåligt och behöva tänka på precis allt i flera veckor innan saker ska göras bara för att han har autism och inte ens kunna ha med honom på stan, och då fick ändå han sitta i vagn en timma med. lillasyster fick gå istället,duktiga tjejen!

Nu håller jag som bäst på att planera hur vi ska ha hans säng. Att man ska behöva planera en sån sak. en föräldern till ett normalt barn hade ju bara köpt en barnsäng och ställt in i rummet men nej, vi ska behöva bygga en ny vägg, hög nog för att sonen inte ska kunna klättra över den, skaffa en rejäl grind att fästa till denna väggen så kan vi boa in sonen i en hörna av sitt rum så han kan sova där utan att vi behöver oroa oss för att han ska rymma iväg på natten eller hitta på en massa annat. Tråkigt att det ska behöva se ut som ett fängelse men jag vet inte annars vad vi ska göra. spjälsängen kan han ju inte sova i längre. han är över 3 år nu.
Med hans lillasyster är det helt annat, skulle hon vakna på natten så vill hon komma och sova hos mig, inte försöka ta sig ut ur huset...

Jag är psykiskt sätt slut som människa, men bara för att hoppet är det sista som överger människan så kommer jag fortsätta ett tag till. för jag hoppas våran livssituation kan bli bättre.
Om inte annat så är vi nu LSS berättigade och kan kräva att få hjälp och det lär vi göra så fort sonen börjat på dagis och vi kommit in i en annan vardag där jag inte är mammaledig och hemma i detta kaoset dygnet runt alltid. Har varit hemma sen sommaren-06 och nu fixar jag inte mer. jag behöver komma ut och andas, ett vanligt jobb kommer ju kännas som semester!

Mia66: Det var inte länge sedan jag yttrade just de orden du skrivit ned, "man får väl bara vila när man död!".
Vi gick till kommunen och vräkte ur oss allt elände så nu kommer vi få mer avlastning än vi någonsin haft tidigare. Det bästa med allt är att de som kommer att jobba med vår son är riktigt engagerade personer som kommer att träna alla bråkiga situationer så det kanske blir någon ändring på den kaos vi lever i.
Har man orken att gå till kommunen och kräva mer hjälp så rekomenderar jag det. Vi föräldrar hade aldrig orkat själva göra allt jobb för att få en funerande vardag.