Utredning efter upprepade missfall osv... Del13

Daniella: Beklagar dina missfall, men grattis till din nya graviditet. Låter bra att du snart skall träffa en läkare i frågan. Se om du kan lobba för att få, åtminstone, trombyl och kanske tom fragmin. Bra att du fått progesteron, hur länge är det sagt att du skall ta dem?
Och ta det lugnt med tränandet; de flesta av oss här gör nog tvärtom: tränar innan, men slutar/drar ner när vi får plus. Satsa på träning utan hopp och där pulsen inte går upp för mycket.

Pinglan: Härligt med skön julledighet. Och att kroppen kommit igång igen.

*vinkar* till alla!

Daniella - välkommen! Hoppas att denna graviditeten går bra.

Så det är själva orgasmerna man ska undvika? Jag trodde det var stötarna under samlaget. Vi har faktiskt börjat ha sex igen precis efter över två månaders uppehåll. Är i vecka 12 så vi borde väl ha väntat några dagar till och gått in i vecka 13, men det kändes så bra att få vara nära igen.

feia: det är nog främst orgasmerna tror jag; under mina första graviditeter (när jag fortfarande hade sex i början) fick jag jätteont i samband med orgasmerna. Även stötar och allmänt kanske att det ökar infektionsrisken också?

Ja, jag förstår inte riktigt hur man klarar sig utan längre om jag skall vara ärlig.

Ni som har hela graviditeter i bagaget; hur har ni gjort och tänkt i frågan?

Jag ska ta progesteron till vecka 13. Men jag tycker att mycket av vaggisen rinner ut, ska det vara så? Funderar på att stoppa dom i ändtarmen istället, kan man det?
Vad är fragmin för nåt? Typ sammas som trombyl eller?

Oj vad skum min text ser ut hela tiden. någon som vet varför?

irma: Är så klart glad för din skull att du fått turen att träffa en så bra läkare, men jag bryter verkligen ihop av att höra vilken sanslös tur alla andra tycks ha. Varför kan det aldrig hända mig? Jag har för bövelen fått FEM jävla förbannade missfall, varför vill inge hjälpa mig?
Jag vet att jag låter bitter och ogin, men ju mer jag hör att andra bara glider i finfilen desto ondare gör det. Jag har kämpat som en jävla dåre för att komma någon vart. Läst läst och läst, men ändå händer det aldrig något. Medan andra bara glider förbi med flaggan i topp. Jag missunnar ingen turen, missförstå mig rätt, men det gör så jävla ONT när jag aldrig får någon hjälp eller något stöd. Snart skiter jag i alltihop.

Irma: Är så avundsjuk på att du hittat en bra läkare. Jag hoppas få fragmin/inohep när det är dags, men det verkar svårt att få på SU.

icka: Ärligt talat så har du haft ruskig tur du också och glidit förbi med bra tempo...

Bettan: Är det någon som borde få lön för allt man läst på så är det DU! Du har hjälpt så många här inne. Blandannat mig som är helt "medicinskt analfabet". Jag tog upp detta med läkaren i fredags. Hur övergivna våran patientgrupp känner sig. Hur viktigt det är för oss med TLC. Att vi BEHÖVER lugn. Det höll hon med om och diskussionen gled vidare även över på att hon inte har tid för fler patienter just nu. Blir så illa berörd när jag hör det. För så mycket kan väl inte vi som patientgrupp kosta samhället?