Utredning efter upprepade missfall osv... Del13

linis82: För min del bestod utredningen av ett läkarbesök med undersökning av livmodern och ett gäng blodprover som togs dagen därpå (man ska gärna ta med mannen för de brukar ta kromosomprover på båda). Sedan var det bara att vänta ca en månad på provsvaren, och i och med det var utredningen klar. Eftersom inget fel upptäcktes fick jag trombyl 75 mg (precis samma som albyl, dvs acetylsalicylsyra) att ta vid nästa graviditet. Det verkar fungera för mig, för jag är i v. 15 nu och allt ser bra ut. Jag hade också två mf först, och sedan ett ma som upptäcktes i v. 13 för ett halvår sedan.
Vad jag har förstått är fragmin och innohep inte riktigt samma sak, men fungerar ungefär likadant. Det kan säkert andra här svara på bättre.

DND:Visst f-n slits det på förhållandet! Jag och maken har ofta haft våra svackor i olika perioder som tur är. När jag har mått som sämst har han orkat stötta mig och vise versa.
Om man nu ska se ngt positivt i kråksången, så är det faktiskt så att alla motgånger verkar ha stärkt vårt förhållande (fast man ibland har varit redo ett ge upp hela skiten).
För oss var nog räddningen att framför allt jag insåg att vi ändå har det så mkt bättre än många andra runt om oss som "tycks" ha det så himla bra. Dom bara bestämmde att dom skulle skaffa ett barn, och så ett till.....osv. MEN, det vi upptäckte var att vi hade en så stark kärlek till varandra att man inte vill byta ut den för allt i världen. Jag kom på att jag hellre lever barnlös med min man än att leva i ett taskigt förhållande (eller rent av som ensamstående)
Vi ställde oss i adoptionskö (där är vi med än) efter att jag fick ta bort ena äggledaren. Det kändes också som lite av en befrielse (samtidigt som vi har rätt dålig prognos för att bli godkända pga makens cancer) men att ändå kunna se fram emot en annan spännande prosess på nåt vis.
Man får inte glömma bort vad man har i varandra. Jag tror att det är så lätt att man bara ser hur nattsvart allt är så man kanske missar vilken fantastisk människa man lever med, och varför man gör det.

Hmmm.... blev långt med mycket funderingar.... Men jag känner igen mig så oerhört mkt i din frustration.
Åh, vad jag önskar att lyckan kommer till er snart! KRAAAAM!

DND och Bling - skickar varma kramar till er!! Varför är livet så orättvist för vissa?

hammoleket79: Tack för ditt svar! Och jätte lycka till med lilla livet i magen! Kram.

Mikes Bride!!!

Åh vet du, du skrev en så himlans bra grej, jag sitter här med tårar i ögonen!!!!

Mikes bride och Bling, tack för era ord. Det är som ni skriver, vi har det rätt så bra ändå. Det är bara en liten miniatyr av oss två som saknas.  Tänk att det  lilla BARA är så viktigt, så stort, så enkelt för 99% mänskligheten, men ändå när man ser sig runt om, det finns olyckliga föräldrar, ensamma barn, osv... att även man inte vill ge upp, ändå känds det bra att vi har varandra.  Och så vi i tråden vi har ju varandra.

 till var och en av er!

DND - håller med alla övriga. Sex som inte initieras av ägglossning är extremt ovanligt och man är deprimerad. Dessutom blir sociala livet lidande för man orkar inte se alla "lyckliga" barnfamiljer. Och en del i omgivningen är plumpa med kommentarer och frågor. Man vet aldrig hur man kommer reagera. Vissa dagar kan man skämta bort de privata och svåra frågorna. Andra dagar vill man klösa ögonen ur de som har mage att rota i ens barnlöshet. Eller såna som inte gör det. Det är nog svårt att vara någon som har barnlöshetssorgen till lags. Men, precis som för DND har jag reagerat över att många av de som "har allt" verkar mycket olyckligare än oss. Varje dag ploppar tanken i mitt huvud upp minst en gång om att jag är så tacksam över att min man finns i mitt liv.

MB: Vad fint skrivet Blir också alldeles berörd!

Hej Alla!
 Ni verkar alla så medvetna. Hur snabbt efter lmissfall med långdragen läkning och skrapning fick ni  till det igen?

jag vet inte ens om jag vågar prova igen.

Hemligmamma: Hej! Vi har fått till det på första försöket varje gång. Har haft 4 MA. När man precis genomgått ett missfall så känns det som om man aldrig kommer våga igen. För mig har rädslan gått över ganska fort. Är mer rädd att alrig få ett barn än att få missfall...