Gråta sig till sömns?

Har inet låtit mina barn gråta till sömns och det har ändå tids nog lärt sig att somna själv i egna sängar.

jag får hela tiden kritik av dem runt mig för att jag vaggar min bebis som e bara 5månader gammal snart om några dagar, hon känner sig trygg i närheten av mig, ibland väljer hon själv sin resesäng som vi har ståendes i sovrummet (hon ålar sig ur min famn och försöker slänga sig dit) och då förstår ja att aha on vill snacka sig till söms idag
men varje gång hon gråter när hon ska sova eller vaknar tar ja upp henne och vaggar henne, talar om att mamma e här, det e ingen fara... folk runt mig menar på att ja kommer att få en klängande unge som bitchar och får sin vilja igenom??

komiskt nog så undrar jag ifall dem personer som håller på så kan föruts¨på hurvidare jag bryr migeller inte??

Det är min dotter som betyder något, ja lyssnar endast på hennes behov.
den utvecklingsfasen måste dem ha tryggheten att föräldrarna finns där för dem..

Min barn har heller inte alltid närhet som första behov....ibland är de som sagt bara skittrötta....men för min del gör det ingen skillnad. Somnar de lugnt med hjälp av närhet i det läget så ger jag det. Storebror somnar tryggt, hoppar glatt upp i sängen när det ska sovas och är trygg i sängen...leks och gosas mycket i den även dagtid.....det kommer av sig själv om man låter det . Min uppfattning är inte att små barn har behov av att lära sig somna själva i egen säng. Ser inte poängen helt enkelt....förutom för mig som förälder kanske....

Visst hittar barn liksom människor som så sätt att trösta sig själva när ingen annan tröst finns att få......fast det är ju inget jag direkt aktivt vill lära mina barn....den krassa verkligheten kommer de att uppleva många gånger ändå......

Sedan finns det säkert lika många sätt att hjälpa till ro som föräldrar

Jag har två barn hemma. Äldsta är 2 år och sover jättebra, yngsta är 8½ månad och vaknar ungefär varje timma nätterna igenom....har varit så sedan strax innan halvåret. Han är pigg och glad så får sin sömn. Visst är det jobbigt, men kommer ju inte alltid att vara så.....metoder under gråt känns mycket avlägset. Om han snart får för sig att sova 2 timmar i sträck kommer jag att bli extremt utvilad . Perspektiven förändras .

Oj så många bra svar, och vilken nyttig diskussion. =)

Jag känner att jag delar åsikt med flera av Er, även från olika ståndpunkter. Även barnen måste få lugn och ro när de ska sova, och jag somnar själv inte bra om min man håller om mig på kvällen. =)

Dock vill man ju även att den där eftertraktade hela nattens sömn ska infinna sig snart. Som det är nu behöver någon av oss gå in och lägga oss hos honom då han vaknar till under natten. Jobbigt för oss, men hellre det än att han blir otrygg. Dock vill jag ju samtidigt hjälpa honom att känna trygghet i sin säng så han kan somna om.
Hjälp med tips och råd?

Det låter toppenbra allakantralla. Det är ju så vi har det också, men ändå fungerar det så dåligt. =/

Men, vi ska inte ge upp för tids nog så vägrar han sova med mamma och pappa ändå. Om det så kommer ta femton år ... haha.

Jagvaggade min son till sömns så länge han ville de!
Många säger de är de värta mankan göra! Men dom känner sig ju trygga i mamas armar och de e kalrt jag vaggar, dom e ju vana vid de från magen med juh.

Devin somnar nu mera såfort han har druckit upp vällingen,så läggerjag bara ner hani sin sängm, så sover han helanatten, behöver inte bli klängbarn för de.

håller med dig

jag gör som dig Allakantralla

Jag gillar ju som sagt inte metoder där barnen tvingas gråta sig till sömns i ensamhet. Jag tror dock inte gråt är farligt i sig så länge man finns där för barnen. Ibland måste man bryta vanor innan barnen är redo att bryta de själv och då blir det ofta lite gråt. Det är helt normalt att barn gråter vid förändringar eftersom de är ovana. Vi använde en metod på vår son (PU/PD från babywhisper) eftersom ingen av oss mådde bra längre. Det märktes på honom på dagarna att alla nattuppvaken satte sina spår. Han  kunde bara somna om om vi vaggade honom med hjälp av tassarna och mot slutet hade han långa täta uppvak. Visst grät han lite när vi gjorde PU/PD men vi lämnade aldrig hans sida så det kändes ok.

Pojken är två år, och vi känner att vi behöver försöka bryta mönstret för att orka med nätterna när lillasyskonet kommer i vår.

Nu vaknar han som sagt flera gånger varje natt och vill bli upptagen i sin stora säng där någon av oss lägger sig med honom. (Han sover fortfarande i sin spjälsäng, men har en "vanlig" säng bredvid.) Om man inte lyfter upp honom så blir han arg eller ledsen och vägrar lägga sig igen. =/
Ibland räcker det att ta hans hand så blir han lugn, men varje natt måste vi ändå någon gång ta upp honom i stora sängen.

Hjälp oss, allsmäktiga forum! =)

Haha. Jag tror vi löste problemet själv. Vi hade gjort upp en plan över hur vi skulle försöka förmå sonen att sova på egen hand, men att vi självklart skulle gå in och trösta honom om han var ledsen. I samma veva gick vi över från spjälsängen till den stora sängen, med stor kudde.

Har har nu somnat och sovit själv hela nätterna sedan dess (fyra nätter) och verkar stortrivas i sin stora säng där han har ordentligt med utrymme och slipper känna sig instängd. =D