Forum Övrigt - Pappagrupp
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Varför är alla pappor så jälva ovuxna och martyrer???

    Mån 18 jan 2010 12:39 Läst 28723 gånger Totalt 58 svar
    Amora Branca Sylves­tre
    Visa endast
    Mån 18 jan 2010 12:39

    När jag fick veta att jag skulle bli pappa så blev jag överlycklig men snart upptäckte jag att det här med att skaffa barn är omgärdat av den ena myten efter den andra. Hur kvinnan resp mannen förväntas känna kring graviditeten/förlossningen, massa myter och krav om amning, moderskänslor och annat skitsnack.

    En myt som gick runt hela tiden var "när barnet är litet är det svårt för pappan att ha en nära relation till barnet". Jag var inställd på att det skulle bli så eftersom att 1. min sambo ammar, 2. jag är borta från hemmet 10 timmar varje vardag i arbete/pendling. 3. Jag kan inte ta ut någon föräldraledighet pga jag jobbar i ett annat land. osv.

    Jag såg inte det som en prestigeförlust eller liknande om det skulle uppstå ett gap mellan mig och min son. Det viktiga för mig var att kunna trots min bortvaro kunna iallafall ha någon form av närhet till honom.

    Hursomhelst, två veckor efter att han kom till världen började jag jobba. Det var jobbigt i början men efter ett tag blev arbetet vardag. När jag var hemma så resonerade jag att det jag investerar i tid, engagemang, omsorg osv. i min son och vår familj är vad jag också får tillbaka. Jag ska också kunna ta hand om honom lika kompetent som min sambo vad gäller mat/tröst/sömn/övriga behov samt också kunna leka med honom och ge honom kärlek och trygghet.

    Allt fungerade bra och jag gick och väntade på det stora "gapet" som alla pratade om. Men inget hände. Inget gap, trots amning.

    Jag diskuterade med en kvinnlig kollega som talade om gapet innan och frågade när det skulle komma. Gissa om jag blev förvånad när hon svarade att gapet brukar vara där i början inte senare.

    Gapet var bara en myt! 

    Men samtidigt hör jag massa andra pappor snacka massa bullshit om moderkänslor/relationsgap osv. Till och med de killar där kvinnan inte ammar pratar om det. Märkligt att just de låter mamman i precis samma grad ta hand om alla "svåra" situtationer med barnet.

    Samma män som har noll koll på deras barns behov och signaler. Har ingen aning om barnet klädstorlekar/klädbehov eller ens var de finns. Vissa låter till och med mammorna byta blöjan eftersom att det är "äckligt" med bajs. Samtidigt pratar de gärna om hur mycket de uppoffrat osv. Hur fan kan man sitta och böla över att man inte kan spela XBOX i flera timmar när man har blivit pappa?

    En annan helt absurt pinsam sak är de som springer till sin egen mamma så fort de måste ansvara för sitt eget barn. Hörde om en familj med 3 barn där farmorn reser flera mil för att hjälpa till varje gång mamman skall vara borta några timmar en kväll. Helt jävla sjukt. Varför är det så? När hörde man senast om att morfar åkte flera mil för att hjälpa mamman när pappan är ute på konferens?

    Läste Marcus Birros krönika nyligen där han håller ett tårdrypande försvarstal för papporna och skriver "jag är inte i närheten så fantastisk med Milo som Johanna, men jag duger". Vad är det för pinsamt offerbeteende? Vad är det som är så jävla svårt att överbrygga? Ska vi ge dig stående ovationer för att du går ut med vilken nolla du är? Jag blir förbannad av dessa försvarstal och detta offerbeteende, jag är ju pappa också men inte fan är jag så!

    Massor av pappor verkar tro att de kan vara någon sorts lekledare med sina barn och "spela fotboll". Att vara lekledaren och plocka russinen ur kakan gör dig inte till den riktiga föräldern. Det är alla tråkiga skitsaker som gör dig till det. Att kunna samsas om en gemensam aktivitet är bara bonus, men det bygger ingen långsiktig trygghet. Inte konstigt att det var en studie som visade att endast 5% av de svenska barnen skulle välja att prata med sin pappa först och främst om någon jobbigt. Gör skitsakerna så kommer du vara den riktiga tryggheten.

    Detta är bara ett liiiitet axplock av allt offerbeteende jag har sätt vuxna män, mycket äldre än mig håller på med. Innan tyckte jag att det var elakt när kvinnor raljerade kring män och sa saker och ting som "män blir aldrig äldre än 7 mentalt" men nu fattar jag precis vad de menar. För helvete män väx upp och ta ansvar.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-01-19 21:05
    Har förresten fått en hel del respons från tjejer som håller med det jag skrivit. Tyvärr får bara killar skriva i pappagruppen, men vill ni diskutera detta så kan ni göra det här: www.familjeliv.se/Forum-5-109/m50124074.html

  • Tis 10 aug 2010 20:26 #41

    Den här trådstarten är lika tölpaktig som de klyschor han ganska riktigt beskriver om "gap" och allt vad det är.

    Inse, likasinnade med trådstartaren, att det här är helt individuellt.

    För min egen del var det fullständigt traumatiskt att hamna i en föräldraroll, då jag fick min första, vid midsommar 1996. OK, det var mycket som gick fel vid förlossningen och jag kan inte hata en människa mer än den totalt oempatiska gamla subba till barnmorska som "hjälpte" min son till livet vid Kalmar sjukhus. Det var operation av hustru, jag inslängd i ett rum, "du får ta hand om barnet", hårdhänt med min pojke osv....

    Men att sedan hamna i föräldrasituationen var helt vidrigt. Den totala ofrihet man hade. Allting ställt på huvvet. Och sen skulle man vara så lycklig och allt det där.

    Jag jobbade inga 10 timmar, och jag tog nog en hel del skit, var hemma 6 månader från att min pojk blivit 9 månader, hustrun i ett karriäryrke, sällan hemma före 18. Jag i stort sett langade över barnet till henne och drog.

    Tog mycket mer ansvar än jag kände att jag orkade med. Och nu kan jag meddela att det inte är till mej ungarna söker sig för trygghet och det. Hustrun har tjatat om en "trea", men gett upp(Vi har en dotter som föddes två år efter pojken under mycket bättre omständigheter, den barnmorskan skall jag testamentera en del av min förmögenhet till, och racet med henne var bättre. 4 månader hemma då hon var 15 månader)

    Så, jovisst finns ni, 70-talskvinnodrömmarna, men ha klart för er att det finns andra sorter också.

  • lidoka­in
    Visa endast
    Ons 11 aug 2010 03:00 #42

    Hur hinner du att pendla från ett annat land varje dag och arbeta, allt på 10 timmar, du har säkert ett eget flygplan.

  • Mr Kliste­r
    Visa endast
    Ons 11 aug 2010 15:56 #43

    Det är helt enkelt inte så lätt att vara man idag!

    Det är många roller den moderna mannen skall fylla. Han förväntas vara som den gamla tidens man i yrkeslivet, alltså lika framgångsrik, fast inte jobba lika många timmar. Han skall dela alla familjeuppgifter lika och vara engagerad och närvarande för sina barn, samtidigt som han skall vara en riktig man och en hingst och kvinnokarl, fast monogam. Dessutom pratas det inte tillnärmelsevis så mycket om mäns moderna livssituation som det gör om kvinnors. Det är egentligen lite skamligt att vara man eftersom vi alla bär ett historiskt kollektivt ansvar för patriarkatet, ungefär som att tyskar fortfarande bär ansvar för det nazisterna gjorde på 40-talet.

    Jag bryr mig faktiskt inte. Jag bryr mig inte ett uns om vad andra än min fru och mina barn har för syn på mig som pappa. Men det tar tid att komma dithän.

    Kvinnor har en hel radda myter att leva upp till de också och har inte alls så nära kontakt med andra mammor som man hade förr vilket gör att många är ängsliga, främst vid första barnet, hur de skall agera. På samma sätt har många, för att inte säga de flesta, män mycket vaga bilder av föräldraskap när det väl blir aktuuellt. Hela vårdapparaten kring barn är dessutom inriktad på två saker; kvinnan och fel. Är du man och det inte föreligger några fel med dina barn har de helt enkelt inte särdeles mycket att säga.

    Jag har pratat med väldigt många föräldrar och de flesta har diverse mer eller mindre hårresande berättelser om BVC. Barnmorskorna gör ofta ett kanonjobb på sjukhusen men när man väl kommer till BVC blir det väldigt ofta fel. Sen skall man hantera input från TV, tidningar, internet, mor- och farföräldrar med en massa tyckanden....det är helt enkelt inte så lätt.

    I sak kan jag dock hålla med TS om mycket. Det är på tok för många fäder som inte ser sitt ansvar och inte förstår att de är precis lika mycket förälder som mamman men det är nog tyvärr s att det är en utveckling som skyndar långsamt. Vi är inte där ännu att det är naturligt för alla att dela lika på ansvaret för hem och barn. Vi är inte där ännu att vi nått jämställdhet.

    Ta ett steg tillbaka så tror iallafall jag att det ser bättre ut idag än för 20 år sedan. Så länge det blir bättre och bättre tror jag det är viktigt att även lyfta fram det som är positivt.

    Det gnälls för mycket!

    Vad gäller Marcus Birro kan jag bara konstatera att det är jättebra att han tar hjälp. Fler borde ta hjälp oftare med barnen. Alla vinner på det. Barnen får fler vuxna runt omkring som ger dem kärlek och omvårdnad. Föräldrarna får avlastning vilket stärker dem och gör dem till bättre föräldrar. Att inte hans pappa kom istället för hans mamma beror kanske helt enkelt på att hon har mera erfarenhet och kunskap om små barns behov. Hans pappa tillhör ju en generation där det inte alls var lika naturligt för en pappa att byta blöjor. Men kan läsa en text på olika sätt och jag är nog mera benägen att läsa in det som är bra snarare än det som är dåligt.

    Snälla, sluta gnälla, ingen här blir hjälpt av det. Ingen här blir glad av det. Var lycklig och tacksam över att du har en bra relation med en klok kvinna som har vett på att släppa in dig i din föräldraroll. Var glad att du har en inre drivkraft som gör dig till en närvarande och engagerad pappa. Försök vara en inspiration och föregå med gott exempel istället för att ge fäder som gör andra livsval onda ögat för att de inte gör som du. Uppmuntra dem omkring dig när de gör bra saker istället för att argt muttra när de gör fel. Det är det bästa du kan göra för dig, dina barn och din omgivning.

    Lev väl och frodas!


    The quest for nonsense never ends!
  • Ons 11 aug 2010 22:23 #44 -1

    Att ni ni en lägger tid på att svara på TS.. Uppenbart så att detta  är ett sk troll,  möjligen en orakad svettig ordentligt överviktig, "butch", BH-brännar ultrafeministisk "kvinna"....


     


     men för att inte gå OT, Människor är olika och upplever omvärlden och situationer olika. Deal with it...

  • Antons Pappa 07
    Visa endast
    Fre 1 okt 2010 23:53 #45

    du ska inte dra alla över ett streck


    Antons Pappa 07
  • Mån 8 nov 2010 00:27 #46

    Fördomar väller ut i tråden och här kommer fler...
    Hur vore det om vi pappor förstog att vi har en roll att spela i våra barns liv och att ingen kan fylla den rollen bättre än vi själva.
    I den rollen kan vi inte bli ersatta av en "surrogatpappa" den snälle av starka kvinnor uppfostrade rätta sortens patriark.

    Nej vi är våra barns möjligheter till dom rätta generna och miljön dom 50% av livets möjligheter som politiker tror att man kan tvinga fram finns inte!

    Att mansrollen har en del problem kanske mer pekar på ett samhällsproblem för som strindberg skrev det är inte skruvens fel att muttern är för stor!

    Ironiskt nog kan feminismen vara skulden till att mansrollen utvecklas i fel riktning med mer utslagna män och fler ensamstående kvinnor?

    Ungefär på samma sätt som rättvisan i zimbabwe är rättvisan att dela svälten i ett av jordens bördigaste länder beroende på Mugabes vansinne!

    Att män är beroende av kvinnor i högre utsträckning än vad kvinnor är beroende av män gör barnen otrygga.

    Otrygga barn ger otrygga föräldrar ....Nej vi pappor måste måste återerövra våra papparoller och då menar jag moderna sådana trotts tokiga politiska vårdnadsregler och ekonomiska styrmedel...
    Barn har rätt till sin pappa även en ensamstående sådan

  • Tor 7 apr 2011 21:13 #47

    Kan inte mer än att hålla med dig, har själv varit hemma sen dag 1 (jobbar ständig helg) o det är ja o grabben på veckorna. Funkar perfekt, inget gap mellan han och mig. Inte mellan mamma/son heller för den delen.

  • Tis 12 apr 2011 22:33 #48

    Heja!
    Jag håller verkligen med dig! Jag har sedan 2,5 år ett barn och hade också hört mycket snack innan om alla dessa känslor osv som man kommer känna. Jag tycker också mycket är bullshit! Jag är såååå övertygad att vi män, generellt sett, kan ta hand om barn och anknyta lika bra som kvinnor. Och om nu forskningen säger något annat så skiter jag faktiskt i det. Min kontakt med min dotter är för viktig för mig för att lyssna på vad nån kristdemokrat (eller liknande) har att säga om hur min relation med min dotter kommer se ut.

    Jag tror att hemskt många män strider med inre känslor av att redan från början inte räcka till. Det gjorde jag. Man ligger på minus redan innan barnet kommer jämfört med mamman. Då tror jag det är bekvämt för många killar att träda in i den rollen (den är enkel eftersom många förväntar sig av män att bete sig så) istället för att ta ansvar och vara den bästa pappan man kan.

    Stå på er killar!! Låt inte tjejerna ta över och bestämma allt. Jag tror vi kommer ångra oss i framtiden.

  • Fre 22 apr 2011 23:16 #49

    jag kan bara hålla med fick också höra för två och ett halvt år sedan av många i kring mig att " du ska inte ta det så hårt" det är normalt att barnet tyr sig till mamman första tiden.. jaha tänkte jag, hon har mat i tissarna det har inte jag kan väll inte vara så konstigt.. döm om min förvåning när pojken efter ammning nästan krävde att få somna i pappas armar. härligt tyckte jag men stämde inte alls överrens med vad jag fått höra.

    det är nog säkert viktigt att ta tillfällena i akt som att byta blöjan även om den har svämmat över om inte annat kanske det känns bättre iaf :)

  • Lör 10 aug 2013 23:19 #50

    böckling?

  • Ons 13 nov 2013 03:53 #51

    Jag håller med dig i en del du skriver TS.

    Jag har inte fått mitt barn ännu men det är snart dags och jag gör mycket för min sambo och får mycket tillbaka för det.

    Har också fått mycket input från andra pappor och bekanta etc som säger att jag är värdelös i början, att det är bara mamma och mamma hela tiden och tillviss mån kanske det är så men jag tror precis som du att det beror på oss!

    Hur mycket tid vi lägger ner, att man inte lägger sig på soffan när man kommer hem efter jobbet utan faktiskt sitter med bebis och kramas.

    Bra skrivit och härligt att få en helt annan syn på det här.

    Följer tråden nu :) 

  • Ons 5 jul 2017 01:14 #52

    Tror barn är olika med.

    Första gjorde jag allt för att få vara med hela tiden men han blev bara lugn av mamma första året.

    Yngsta har aldrig haft problem med mig sedan första dagen.

    Äldsta vill alltid att jag nattar honom och vi ligger och pratar om sånt han funderar på angående livet.

    Båda vänder sig till mamma när de har gjort illa sig ordentligt.

    Lite blandat alltså.

    Med ditt jobb missar du dock förmånen med att ta hand om trötta hungriga barn efter dagis varje dag.

    Att städa, laga mat och försöka få barnen att vara sams samtidigt. Det gör din sambo medans du är father of the year i ett annat land.

    Fast många bra poänger har du faktiskt.

  • Mån 10 jul 2017 00:18 #53
    OverRoland skrev 2017-07-05 01:14:47 följande:

    Tror barn är olika med.

    Första gjorde jag allt för att få vara med hela tiden men han blev bara lugn av mamma första året.

    Yngsta har aldrig haft problem med mig sedan första dagen.

    Äldsta vill alltid att jag nattar honom och vi ligger och pratar om sånt han funderar på angående livet.

    Båda vänder sig till mamma när de har gjort illa sig ordentligt.

    Lite blandat alltså.

    Med ditt jobb missar du dock förmånen med att ta hand om trötta hungriga barn efter dagis varje dag.

    Att städa, laga mat och försöka få barnen att vara sams samtidigt. Det gör din sambo medans du är father of the year i ett annat land.

    Fast många bra poänger har du faktiskt.


    Låter extremt bekant. Fast visst är det till stor del amningen som styr? Med min ena som tog jaga hand om honom själv på nätterna när vi vande honom av med rutten och då jävlar blev det ändring i vilken förälder han föredrog kan jag säga. Från att ha varit mammig övergick han till extrem pappighet där morsan knappt fick komma i närheten under ungefär ett år.
  • Mån 10 jul 2017 00:39 #54 -1

    Så jävla sant!

    Spyr fan galla på alla "män" här inne som snyftar.

    För fan! Min fru har bärt mina barn i nio månader med foglossning så hon knappt kunnat röra sig, med depression i början pga av alla hormonstormar, legat med huvudet i toaletten varannan dag första 3 månader. Samtidigt somhon jobbat heltid med en chefsposition! Sen en förlossning på det och amning varannan timme dygnet runt. Hon har fått mjölkstockning och legat i soffan och yrat av smärta samtidigt som hon försökt leka med barnen. Hon har gått upp alla nätter då jag jobbat. Hon har hinkat i sig kaffe samtidigt som hon stimulerat, lekt, lagat mat och städat samtidigt som hon nästan stupat av trötthet. Och aldrig ALDRIG har hon klagat. Hon förtjänar fanimej varenda medalj som finns och jag gör mitt yttersta för att avlasta och ta över. Tar ut så mycket pappaledighet jag fåt lov av jobbet och är henne så jävla evigt tacksam för all uppoffring hon gjort för att ge mig det finaste jag har här i livet.

    Så sluta gnäll och kavla upp ärmarna! Kvinnorna gnäller inte och de axlar familj och heltidsjobb samtidigt. Ta ansvar!

  • Tor 21 sep 2017 17:05 #55

    Hej. Du har så himla rätt ts. Är själv kvinna. Och har fått utstå mycket tyvärr.

    Redan när barnen föddes, tvillingar, så skulle jag börja arbeta.

    Han ville inte bidra ekonomiskt. Så jag var tvungen att jobba för att få ihop ekonomin.

    Det var tufft. Komma hem. Amma båda barnen. Ta hand om hela hushållet. Och på det djuren vi hade.

    Jag bet ihop.

    Han sa ofta att han " är man, och kan inte göra allt det jag gör".

    Jag roddade både nyfödda tvillingar. Hela hemmet. Hela ekonomi och mitt arbete.

    På det så gav han utlopp för sina känslor emot mig. Att jag var en hemsk mamma som jobbade när jag hade småbarn? Hur skulle jag göra då?! Jag vet inte? Jag var ju tvungen att arbeta för att kunna försörja alla. Betala räkningar?

    Han hade sina rutiner. Varje morgon duschade han. Sedan skulle han gå med sin telefon och hörlurar och lyssna på musik.

    Jag kan vara ärlig och säga, att efter jag kom hem från BB, så duschade jag inte på 3 veckor! Jag hann faktiskt inte det. I det läget kunde jag känna mig avundsjuk på han. Att han fick duscha....

    Jag köpte in tvättlappar och torrschampo. Så jag tvätta mig med tvättlappar och sprayade håret med torrschampo.

    Dom få gånger, jag gav mig själv egentid, så var han snabb att påpeka att jag var en dålig mamma. Att jag bara tänkte på mig själv?

    Jag konfrontera han ibland. Men han blev våldsam då.

    Han angrep mig fysiskt. Skratta sedan åt mig, att jag inte hade nåt att komma med.

    Jag hade ett helvete med denna man! Kändes som jag jobbade ihjäl mig! Men ändå var inget bra, av det jag gjorde?

    Så visst finns vi kvinnor. Som ger allt. Och mycket mera. Men ändå får höra att vi e helt sjuka, som råkar ställa krav....

  • Pretor­ian IV
    Visa endast
    Lör 23 sep 2017 16:12 #56
    jessie01 skrev 2017-09-21 17:05:24 följande:

    Hej. Du har så himla rätt ts. Är själv kvinna. Och har fått utstå mycket tyvärr.

    Redan när barnen föddes, tvillingar, så skulle jag börja arbeta.

    Han ville inte bidra ekonomiskt. Så jag var tvungen att jobba för att få ihop ekonomin.

    Det var tufft. Komma hem. Amma båda barnen. Ta hand om hela hushållet. Och på det djuren vi hade.

    Jag bet ihop.

    Han sa ofta att han " är man, och kan inte göra allt det jag gör".

    Jag roddade både nyfödda tvillingar. Hela hemmet. Hela ekonomi och mitt arbete.

    På det så gav han utlopp för sina känslor emot mig. Att jag var en hemsk mamma som jobbade när jag hade småbarn? Hur skulle jag göra då?! Jag vet inte? Jag var ju tvungen att arbeta för att kunna försörja alla. Betala räkningar?

    Han hade sina rutiner. Varje morgon duschade han. Sedan skulle han gå med sin telefon och hörlurar och lyssna på musik.

    Jag kan vara ärlig och säga, att efter jag kom hem från BB, så duschade jag inte på 3 veckor! Jag hann faktiskt inte det. I det läget kunde jag känna mig avundsjuk på han. Att han fick duscha....

    Jag köpte in tvättlappar och torrschampo. Så jag tvätta mig med tvättlappar och sprayade håret med torrschampo.

    Dom få gånger, jag gav mig själv egentid, så var han snabb att påpeka att jag var en dålig mamma. Att jag bara tänkte på mig själv?

    Jag konfrontera han ibland. Men han blev våldsam då.

    Han angrep mig fysiskt. Skratta sedan åt mig, att jag inte hade nåt att komma med.

    Jag hade ett helvete med denna man! Kändes som jag jobbade ihjäl mig! Men ändå var inget bra, av det jag gjorde?

    Så visst finns vi kvinnor. Som ger allt. Och mycket mera. Men ändå får höra att vi e helt sjuka, som råkar ställa krav....


    Var din man arbetslös alltså? Och lyfte inte ett finger hemma och hade synpunkter på att du arbetade?

    Var han utvecklingsstörd på något sätt?

    Får jag fråga varför du skaffade barn med den mannen överhuvudtaget?

    Att han var själviskt och bara brydde sig om sina egna intressen måste du ju ha noterat tidigare?

    Menar inte att skuldbelägga, jag är bara nyfiken på tankegången.
  • Sön 3 feb 08:10 #57

    Tråden startade ju 2010. Barnet måste vara 8 år nu.

    Hur har det gått och hur går det TS?

    Har du fler barn?

    Skjutsar/lämnar du på skolan?

    Lagar du maten efter jobbet?

    Handlar du maten hem?

    Handlar du barnet/barnens kläder?

    Är du tight med barnet och pratar känslor?

    Vabbar du lika mycket som din partner?

    Tagit ut all pappaledighet?

    Hälsat på i skolan någon dag?

    Nu vill jag veta om du är den klassiska smöraförkvinnorhurbrapappajagär-pappa eller en ordentlig pappa på riktigt?

    Jag tycker man ska finnas för sina kids, dra samma lass hemma, kämpa för jämställdhet, prata känslor osv.

    Men jag avskyr när "moderna pappor" pratar så mycket om det för att få likes och sedan inte lever därefter.

    Erkänner själv att jag har dålig koll på barnens kläder och handling men jag jobbar på det.

  • alfiea­ndie
    Visa endast
    Sön 7 jul 11:39 #58

    Varannanveckapappa?"the struggle is for real".

    Här får man fan ta alla aspeker på papparollen och det är fantastisk. 

Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll