Forum Övrigt - Pappagrupp
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Varför är alla pappor så jälva ovuxna och martyrer???

    Mån 18 jan 2010 12:39 Läst 28723 gånger Totalt 58 svar
    Amora Branca Sylves­tre
    Visa endast
    Mån 18 jan 2010 12:39

    När jag fick veta att jag skulle bli pappa så blev jag överlycklig men snart upptäckte jag att det här med att skaffa barn är omgärdat av den ena myten efter den andra. Hur kvinnan resp mannen förväntas känna kring graviditeten/förlossningen, massa myter och krav om amning, moderskänslor och annat skitsnack.

    En myt som gick runt hela tiden var "när barnet är litet är det svårt för pappan att ha en nära relation till barnet". Jag var inställd på att det skulle bli så eftersom att 1. min sambo ammar, 2. jag är borta från hemmet 10 timmar varje vardag i arbete/pendling. 3. Jag kan inte ta ut någon föräldraledighet pga jag jobbar i ett annat land. osv.

    Jag såg inte det som en prestigeförlust eller liknande om det skulle uppstå ett gap mellan mig och min son. Det viktiga för mig var att kunna trots min bortvaro kunna iallafall ha någon form av närhet till honom.

    Hursomhelst, två veckor efter att han kom till världen började jag jobba. Det var jobbigt i början men efter ett tag blev arbetet vardag. När jag var hemma så resonerade jag att det jag investerar i tid, engagemang, omsorg osv. i min son och vår familj är vad jag också får tillbaka. Jag ska också kunna ta hand om honom lika kompetent som min sambo vad gäller mat/tröst/sömn/övriga behov samt också kunna leka med honom och ge honom kärlek och trygghet.

    Allt fungerade bra och jag gick och väntade på det stora "gapet" som alla pratade om. Men inget hände. Inget gap, trots amning.

    Jag diskuterade med en kvinnlig kollega som talade om gapet innan och frågade när det skulle komma. Gissa om jag blev förvånad när hon svarade att gapet brukar vara där i början inte senare.

    Gapet var bara en myt! 

    Men samtidigt hör jag massa andra pappor snacka massa bullshit om moderkänslor/relationsgap osv. Till och med de killar där kvinnan inte ammar pratar om det. Märkligt att just de låter mamman i precis samma grad ta hand om alla "svåra" situtationer med barnet.

    Samma män som har noll koll på deras barns behov och signaler. Har ingen aning om barnet klädstorlekar/klädbehov eller ens var de finns. Vissa låter till och med mammorna byta blöjan eftersom att det är "äckligt" med bajs. Samtidigt pratar de gärna om hur mycket de uppoffrat osv. Hur fan kan man sitta och böla över att man inte kan spela XBOX i flera timmar när man har blivit pappa?

    En annan helt absurt pinsam sak är de som springer till sin egen mamma så fort de måste ansvara för sitt eget barn. Hörde om en familj med 3 barn där farmorn reser flera mil för att hjälpa till varje gång mamman skall vara borta några timmar en kväll. Helt jävla sjukt. Varför är det så? När hörde man senast om att morfar åkte flera mil för att hjälpa mamman när pappan är ute på konferens?

    Läste Marcus Birros krönika nyligen där han håller ett tårdrypande försvarstal för papporna och skriver "jag är inte i närheten så fantastisk med Milo som Johanna, men jag duger". Vad är det för pinsamt offerbeteende? Vad är det som är så jävla svårt att överbrygga? Ska vi ge dig stående ovationer för att du går ut med vilken nolla du är? Jag blir förbannad av dessa försvarstal och detta offerbeteende, jag är ju pappa också men inte fan är jag så!

    Massor av pappor verkar tro att de kan vara någon sorts lekledare med sina barn och "spela fotboll". Att vara lekledaren och plocka russinen ur kakan gör dig inte till den riktiga föräldern. Det är alla tråkiga skitsaker som gör dig till det. Att kunna samsas om en gemensam aktivitet är bara bonus, men det bygger ingen långsiktig trygghet. Inte konstigt att det var en studie som visade att endast 5% av de svenska barnen skulle välja att prata med sin pappa först och främst om någon jobbigt. Gör skitsakerna så kommer du vara den riktiga tryggheten.

    Detta är bara ett liiiitet axplock av allt offerbeteende jag har sätt vuxna män, mycket äldre än mig håller på med. Innan tyckte jag att det var elakt när kvinnor raljerade kring män och sa saker och ting som "män blir aldrig äldre än 7 mentalt" men nu fattar jag precis vad de menar. För helvete män väx upp och ta ansvar.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-01-19 21:05
    Har förresten fått en hel del respons från tjejer som håller med det jag skrivit. Tyvärr får bara killar skriva i pappagruppen, men vill ni diskutera detta så kan ni göra det här: www.familjeliv.se/Forum-5-109/m50124074.html

  • Amora Branca Sylves­tre
    Visa endast
    Mån 25 jan 2010 08:41 #21
    Rabelais skrev 2010-01-22 19:15:48 följande:
    Amora Branca Sylvestre skrev 2010-01-18 12:39:45 följande: Det är ditt första barn va?
    Ja, varför?
  • Amora Branca Sylves­tre
    Visa endast
    Mån 25 jan 2010 09:07 #22
    Maravillo skrev 2010-01-23 22:43:31 följande:
    Amora: Jag förstår precis hur du känner. Man blöir ju bara så trött, när alla bahandlar pappor som en sorts lägre stående förälder, inklusive papporna själva (en del av dom). Dom som nedvärderar sig själva på det sättet gör det antagligen för att de vill ha lite sympati eller en ursäkt för sina "föräldrabrister" (inget allvarligt menat, vi har alla brister) eller för att de faktiskt inte har intresse av att vara superpappor men ändå valt att skaffa barn för att det var dags eller för att det blev så bara. Ja, man kan ha en massa orsaker till att inte vilja helt ut, man vill ha kvar sitt livm sina kompisar mm. Jag förstår det. Jag förstår såklart även alla pappor som blivit offer. Som fått barn med tjejer som sen inte vill leva med dom. Det var inte det de tänkte sig när de skaffade barn. Att bli ensamstående pappor. Det var liksom inte dealen (trodde dom). Ibland har jag känt mig bortstött från min tjej. Och i riktigt svaga stunder har jag tänkt att det ju inte finns några förväntningar på mig som pappa, så jag kanske bara ska leva vidare som om inget hänt. Ensam, träffa en ny kvinna som gillar mig. Nä, ärligt talat har jag inte tänkt så, men jag har fantiserat om det och förstått att om jag hade haft ett svagare band från början med mitt barn, så hade det lätt kunnat bli så. Därför är det så viktigt att ta plats i början. Redan på BB. Peronligen har jag aldrig sett av något "glapp" mellan mig och mitt barn (jag har "bara" ett) men det motsatta har jag sett. En extremt pappig unge har det blivit. Inget konstigt med det. En följd av att mamman har jobbat mycket. Vanligtvis är det pappan som jobbar mycket under första 2 åren antar jag. Det är helt klart en myt att det skulle vara något biologiskt, dock fick jag strida i början för att sluta med nattamnning och använda ersättning eller pumpa ur under dag. En viktig grej, inte minst för relationen, då mamman plötsligt fick sova mer än 3 timmar i sträck. Synd att så många underblåser det där gamla larvet om att barnet behöver sin mamma mer osv i början, det är helt enkelt inte sant. I de fall där man inte ammar så är det totalt nonsens. Då finns det ingen skillnad än de personliga kvaliteerna hos föräldern - och de varierar såklart från föräldrapar till föräldrapar. Ibland är pappan bättre på att visa närhet och att känna av signaler, och ibland faktiskt mamman. Så Birro kanske hycklade, eller så faktiskt inte Vet inte om jag skulle orka vara förälder bara lite grann och känna efter hur dagsformen är. Istället är man totalt uppäten och integrerad i någon sorts dimma som ibland är lycklig och ibland inte. Man får några timmar på kvällen för sig själv, glöm att nån orkar sexa, visst nån gång i veckan kanske. Men så ser det ut. Personligen älskar jag det livet. Älskar mitt barn. Älskar att inte behöva uppfinna mening längre, det finns så det blir över och aldrig är man tillräcklig. Ofta orolig. Men lyckligare än nånsin. Sumpa inte det här, ni som tvekar. Ensamstående måste vara skittungt men det går. Allting går. Alla får stå för sina egna beslut och ingen tror längre (eller om 18 år) på massa undanflykter. Fatta rätt beslut så behöver ni inte skylla ifrån er. Låte era barn kunna respektera och älska er. Jag vet att många kanske lackar på det jag skriver men, hetsa inte upp er, jag menar inget illa, säger bara min mening, helt onyanserat liksom.
    Äntligen en pappa som förstår vad jag menar. Allt trams om att barnet behöver sin mamma mer, vad med barn som blir t.ex. bortadopterade, varför är det ändå kvinnan som gör allt jobb där? Klart att det är nonsens och könsroller.

    Tyvärr är detta ingen trend hos killar, det är inte "hippt", "inne" eller nutidens "sexighet" att engagera sig i sitt barn när det är riktigt litet och kräver som mest. Då premieras att man håller sig undan och fokuserar på att "sköta markservice" istället för att skapa en närhet mellan sig och sitt barn. Utan bra förebilder känns allt outforskat, iallafall för mig. Ibland känns det som uppförsbacke, ibland chockernade över hur lite man behöver göra för att kallas en "bra pappa". Klichéer som "man kan ändå inte göra så mycket första året" och "låt mamma odla bandet till sitt barn ifred" samt "vid den här åldern kan barnet aldrig ha en lika nära relation till mannen" är vardagsmat hos resignerade kvinnor och rädda män.

    Annars känner jag igen mig i dimman som du skriver om, det är en underbar dimma. Livet har fått en helt annan mening som är så mycket bättre. Säger samma sak till alla andra nyblivna pappor som tvekar, passa på att skapa ett nära band till ert barn redan från början. Gå inte på myterna, ni kommer missa något underbart.
  • Amora Branca Sylves­tre
    Visa endast
    Mån 25 jan 2010 09:08 #23
    Gnagarn skrev 2010-01-24 20:47:07 följande:
    Intressant ämne som däremot drunknade i aggresivitet och generaliseringar i tråden som därmed gjorde den ointressant.
    Uppenbarligen inte tillräckligt intressant för dig för göra annat än att klanka ner.
  • Shosta­kovitz
    Visa endast
    Tis 26 jan 2010 09:52 #24
    Cyberdansken skrev 2010-01-22 14:38:15 följande:
    Sen tycker jag i stort lika som du och Shostakovitz, men tycker att ni är väldigt onyanserade. Du tillexempel kallar 95% av alla pappor i Sverige andraklassens föräldrar, det tycker jag är onyanserat. Att döma alla andra efter din egen mall utan hänsyn till varför dom gjort som dom gjort är inte sådär jätteempatisk. Det finns massor av exempel på att fädre behandlas sämre i rättssystemet i Sverige, och därför tvingas "överge" sina barn. Det är inte ovanligt med anklagelser om både misshandel och incest i vårdnadstvister, då kan man kanske förstå den pappa som inte klarar av det, speciellt om han inte är så gammal. Men jag tycker det är jättebra att du är en så pappa, det kan ditt barn vara glad för. Sen tycker jag också att kvinnor och män är olika och att vi ska hjälpa varan med att låta dom saker vi är bra på komma fram.
    Hm, jag tyckte faktiskt att jag nyanserade det hela men det kanske inte framkom riktigt. Jag försöker i alla fall se nyanserna i saken men mina erfarenheter säger att det är färre pappor än mammor som slåss för rätten till sina barn, speciellt när de är små. Jag dömer för övrigt ingen, jag säger bara att jag upplever det på detta vis, men ska man döma någon så ska man väl göra det efter sin egen mall, visst? ;) Det är bra att du tar upp och benar i det hela, då kommer ju de finare nyanserna fram, jag tycket att mitt ursprungliga inlägg var långt nog utan ytterligare utbroderingar nämligen.

    Man har ju hört om en del rättsfall där kvinnorna falskeligen anklagar männen för både ditt och datt för att få ensam vårdnad för sina barn och det är fullkomligt vidrigt. Kan bara tänka mig hur det skulle kännas och att det skulle vara väldigt svårt att ta en sådan strid så jag förstår din poäng där helt och fullt. Detta är dock en ytterlighet, när det blir vårdnadstvister är det inte riktigt samma grej. Det jag talat om är ett mer generellt pappabeteende.

    Kvinnan och mannen är olika, absolut. Viktigt är dock att undvika traditionella könsroller utan att själva arbeta fram sina roller och komplettera varandra.

    Jag ska även sticka ett litet hål på min egen argumentation och säga att det finns fler bra pappor därute än jag tidigare trott, jag blir glad varje gång jag ser det, men lite ledsen över det faktum att man inte kan ta det för givet...
  • Ons 27 jan 2010 14:11 #25
    Amora Branca Sylvestre skrev 2010-01-25 08:41:33 följande:
    Ja, varför?
    För att du har den där barsligt självgoda attityden som vissa förstagångsfarsor drabbas av kort efter att barnet fötts. Resonemanget du för är "Det hände inte mig alltså är det en myt och alla som inte tycker som är är bitterpittar". Kom igen om några år när du skaffat dig lite mer erfarenhet och betydligt mer ödmjukhet.
  • Ons 27 jan 2010 21:59 #26
    Rabelais skrev 2010-01-27 14:11:36 följande:
    För att du har den där barsligt självgoda attityden som vissa förstagångsfarsor drabbas av kort efter att barnet fötts. Resonemanget du för är "Det hände inte mig alltså är det en myt och alla som inte tycker som är är bitterpittar". Kom igen om några år när du skaffat dig lite mer erfarenhet och betydligt mer ödmjukhet.
    Jag måste hålla med dig, detta är ett riktigt skrattretande inlägg från en som slår sig för bröstet och stoltserar med hur jämställd han är och hur bra pappa han är. Efter några få månader med en spädis...
    Kom igen om några år TS, du har inte torrt på fötterna för de uttalanden du gör, speciellt inte när du på ett så otroligt puckat sätt sågar 95% av Sveriges pappor.
  • Cyberd­ansken
    Visa endast
    Tor 28 jan 2010 01:07 #27

    +2, Det var det jag försökte komma fram till med. Tiden ändrar ens perspektiv drastiskt.

  • Amora Branca Sylves­tre
    Visa endast
    Fre 29 jan 2010 21:33 #28

    Rabelais/DrKejs/Cyberdansken

    Visst stämmer det att detta är mitt första barn och att jag endast varit pappa i knappt 5 månader men jag jämför mig i huvudsak med andra pappor som är småbarnsföräldrar.

    Självklart är jag nyfrälst, men å andra sidan, varför skulle det betyda att jag skulle förändras med tiden eller med fler barn? Var det så för er? Vad var det isåfall som fick er på andra tankar?

    Läste förresten Birros nya krönika där han uppmanar alla småbarnsmammor att åka i väg så att pappan kan testa sina egna vingar. Han berättar stolt om hur han tog hand som sin son i några veckor, men samtidigt berättar han även om att hans mamma fick åka från Göteborg till Norrköping för att hjälpa honom. Suck vilken patetisk liten martyr. Inte ens några dagar klarade han av. Varför kom inte hans pappa? Varför just hans mamma? Varför förväntar han sig att folk tycker han är en duktig pappa när hans mamma åker flera mil för att hjälpa honom?

    Är det bara jag som tycker ett sådant beteende är pinsamt? Väx upp istället!

  • Lör 30 jan 2010 13:03 #29
    Amora Branca Sylvestre skrev 2010-01-29 21:33:06 följande:
    Rabelais/DrKejs/Cyberdansken Visst stämmer det att detta är mitt första barn och att jag endast varit pappa i knappt 5 månader men jag jämför mig i huvudsak med andra pappor som är småbarnsföräldrar. Självklart är jag nyfrälst, men å andra sidan, varför skulle det betyda att jag skulle förändras med tiden eller med fler barn? Var det så för er? Vad var det isåfall som fick er på andra tankar? Läste förresten Birros nya krönika där han uppmanar alla småbarnsmammor att åka i väg så att pappan kan testa sina egna vingar. Han berättar stolt om hur han tog hand som sin son i några veckor, men samtidigt berättar han även om att hans mamma fick åka från Göteborg till Norrköping för att hjälpa honom. Suck vilken patetisk liten martyr. Inte ens några dagar klarade han av. Varför kom inte hans pappa? Varför just hans mamma? Varför förväntar han sig att folk tycker han är en duktig pappa när hans mamma åker flera mil för att hjälpa honom? Är det bara jag som tycker ett sådant beteende är pinsamt? Väx upp istället!
    Det som är pinsamt är ditt sätt att slå dig för bröstet och tro att du är så överlägsen alla andra baserat på dina hela fem månader med en spädis. Spädisen behöver mat, närhet och omvårdnad, that's it. Däremot kan jag rekommendera dig att ta reda på lite mer om anknytning och vad det innebär.
    Att du sågar en person totalt för att han behöver hjälp och tar emot hjälpen är korkat. En pappa som åker iväg några veckor anklagas i regel för att vara oansvarig och inte bry sig om sitt barn, varför ska inte samma sak gälla för mamman?
    Glöm inte bort att hela systemet är inriktat på att ge mamman stöd, från första besöket på MVC och rakt igenom. Att en pappa då kan känna sig åsidosatt och inte veta hur han ska göra är en följd av denna fokusering och hjälp enbart till mamman.
    Om det är någon som borde växa upp så är det du. Släpp din självgoda inställning, du gör dig bara till åtlöje hos merparten av de som läser här.
  • Amora Branca Sylves­tre
    Visa endast
    Lör 30 jan 2010 18:03 #30
    DrKejs skrev 2010-01-30 13:03:17 följande:
    Snälla, förklara för mig vad anknytning är.

    Självklart sågar jag Birro, vad kan du förklara för mig vad skillnaden är mellan att hans mamma hjälper honom eller att hans tjej hjälper honom? Varför kommer inte hans pappa och hjälper honom? Tror du att hans sambos pappa kommer över för att hjälpa henne varje gång har är borta? Förstår du vad jag menar?

    Jag kan definitivt hålla med dig om att systemet i "världens mest jämställda land" är utformad efter stenåldersvärderingar. Men var är papporna som protesterar? Var är papporna som inte kräver ändring på detta för att de tycker det är orättvist utan för att de har precis samma intresse för sina barn som mammorna (eller mer)?

    Det verkar ju inte som om jag gör mig till åtlöje med tanke på alla medhållande kommentarer jag fått i min gästbok.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll