Sajanbollan, du blev verkligen avslöjad direkt på första arbetsdagen! Du verkar ha en jätte bra chef. :) Min chef är på semester till slutet av augusti tror jag, så jag slipper berätta för honom än iaf. Får se om mina arbetskompisar misstänker nåt inom de närmsta veckorna.
Jag avslutade kvällen igår med att gråta en skvätt....kännde mig så trött och slut så jag ville bara gråta. Sen började min man fråga om jag inte ska berätta för familjen när jag fyller år, och då började jag gråta ännu mer! Fick världens prestationsångest och tänkte att ingen kommer bli glad för nyheten, så det är ingen idé att berätta åt dom... Men jag vet ju att alla kommer bli jätte glada, men jag är faktiskt orolig för vad de kommer säga. De flesta har ju tjatat på oss att skaffa barn, så det är nog en välkommen nyhet, men jag är själv så spänd av förväntan och lycklig av nyheten, samtidigt som jag såklart är jätte nervös för hur det kommer bli, om vi kommer vara bra föräldrar osv, så jag vill inte ha massor av frågor av alla som jag inte kan svara på som gör mig ännu mer nervös.
Haha, låter jätte flummigt, men är det nån som förstår hur jag känner?
Åt alla andra skulle jag kunna säga det, till kassörskan på ICA, bekanta som man möter på stan och som frågar hur det är, då vill jag bara svara "jodå, allt är bra, vi väntar barn" :) Men när det kommer till att berätta för mamma så är jag livrädd... Men snart får jag väl berätta det. Har tänkt åka dit med blommor och ett kort med en bild på storken, och texten "Grattis mamma, du ska bli mormor igen". Tänkte kanske ge ett liknande kort till min systerdotter som fyller år om en månad, men med texten "Grattis, du ska få en kusin" :)
Jaja, kanske hormoner som spökar för mig, gör mig nervös för allt i onödan. Men min man sa att "Sen när vi varit på inskrivningen så kommer allt kännas på riktigt, och då kommer vi vilja berätta till alla". Kanske är så att eftersom det inte känns som att det är sant ännu så vill man inte berätta än? Jag kan knappt tro att det har hänt på riktigt ännu. Känns som en dröm.
Oj, detta blev jätte långt...men det är skönt att sätta tankarna i skrift, så kan man lämna det bakom sig sen. Nu ska jag till jobbet. Vi hörs!