Missed abort

Hej ja visst är det!
Men men jag har tyvärr bara fått tid för att det ska titta om jag ska få opereras.. Operationen får jag bara om de bedömmer det medicinskt försvarbart efter att jag varit på undersökningen på måndag.. Och hur lång tid kommer det inte att ta innan jag får opereras om jag nu får det??

Varma kramar i mängder!

Jäklar vilken fart det blivit i den här tråden Roligt om man nu kan säga så, känns lite som att det är en ny generation som tagit över...

Jag har fortfarande inte kommit ur min svacka än, närmar mig bf för mina flickor, skulle ha varit i vecka 36 nu (helt otroligt att det redan gått mer än 15 veckor sedan jag födde dom). Skulle ju bli igångsatt senast ivecka 37 då det var enäggstvillingar... Antingen skulle jag ha varit mamma redan nu eller så had ejag varit sprickfärdig... Det som är absolut jobbigast är att vi fortfarande inte fått svar på obduktionen...

Igår satt jag och plåga mig själv genom att kolla mina "gamla" FL vänners sidor och kolla på deras tvillingmagar och och UL-bilder....

Hoppas ni får en trevlig helg iaf...

Man blev ju så otroligt glad och upprymd när man fick beskedet om tvillingar, misstänker att du / ni också blev det. På nåt sätt glömmer man bort det där med dom ökade riskerna. Fick ju reda på av en slump v 15 att jag väntade tvillingar då jag var på läkarbesök, var ointe menat att det skulle vara UL. Så killen fick tyvärr aldrig se dom vid liv

Hoppas dock på att jag ska bli gravid så snart som möjligt så man får nåt annat att täänka på.. Man fick ju smak för att vara gravid nu.
Jag ska ha mens på Onsdag och jag är nästan 100% säker på att den kommer då vi missade ÄL den här månaden.

Men idag på jobbet är det grymt lugnt, vilket ha fått mig att börja leta efter grav-symptom som jag inte kännt av innan idag. Så jag tror att allt har sina naturliga förklaringar...

Jag hoppass att du slutar blöda snart, hur länge har du blödit nu. Det är verkligen jobbigt och man vill bara att det ska ta slut så man kan börja om igen...

Jag har ju haft enorma skuldkänslor, för alla er som försökt bli gravida.. Själv åt jag p-piller (i smyg, då jag aldrig trott att jag varit mammamaterial), sen blir jag gravid och min sambo blir överlycklig och sen blir det två och det känns hur maffigt som helst och sen vid UL i vecka 19 så lever dom inte längre och allt bara slits ifrån en...

Har du haft mycket ont eller så nu under blödningarna?
Själv så hade jag ju en "förlossning" på sjukhuset med mina, den värsta tänkbara. Allt gick fel... Plus att jag fick skrapas och på det lyckades jag få en infektion. Så man är ju på nåt sätt rädd att man blivit straffad för att man inte tidigare velat ha barn. Straffad genom att inte kunna få barn igen. Men jag hoppas verkligen att det går bra för oss alla i den här tråden

Jag hoppas att kroppen sköter det däär åt dig så du slipper skrapas. Jag hoppas att vi alla kan peppa och stötta varandra hela vägen till plus

Hoppas att det blir för er som för oss, vi kom varandra ännu närmare hemma. Har sett trista exempel på de som gått skilda vägar istället...

Smärtan är nog den största nackdelen med att kroppen sköter det själv. Jag fick ju morfin på sjukhuset så fort jag nämnde ordet smärta eller sa aj i princip.. Men det gjorde dock fruktat ont ändå. Framkallad smärta som det var i mitt fall går bara att ta bort topparna av smärta och detta med hjälp av morfin. Hon på avd sa att det gör mindre ont att föda barn då du kan ta bort smärta på ett annat sätt. Vet inte omd et var till nån direkt tröst.
Hoppas att du mår bättre nu och att allt kommit ut...

Skönt att höra att ni också kommit varandra närmare och att ni är precis som oss att vi kan läsa av varandra utan att det behövs ord..Är inne i en period då jag sitter och kollar dagligen, tror dte beror på att jag skulle ha varit grymt stor nu efter som det snart hade varit dags... Men varför gör man så?

Jag har pratat en hel del med en jätte bra psykolog, men har haft en bra period då jag känt att jag inte behövt prata nå mer med honom, men funderar på att ta kontakt med honom igen nu när jag börjar närma mig bf och det känns tuffare igen. Men det jag verkligen skulle vilja ha nu är obduktionsrapporten även om den inte säger nåt. Annars är det mest en liten stund på kvällen som jag käänner mig nere. Men försöker sysselsätta mig, skriva av mig i min blogg och ventilera med vänner och er på FL.

Det hjälper mycket att få skriva av sig här. Personer som inte dömer än eller försöker få en att tycka att nu har man sörjt färdigt. Har varit trött på dom som säger att dom vet precis hur jag känner för det kan dom inte. Dom kanske har varit med om nåt liknande men ingen kan någonsin förstå exakt hur man känner.

Jag håller tummar och tår över att allt kommit ut och att du är på väg mot ett nytt kapitel i ert liv.  Rådet man får är ju att man ska försöka att inte tänka på att bli gravid, men hur bra fungerar det? Man vll ju så gärna bli gravid igen.
Mitt enda råd med smärtan är vad jag haade mot smärtan på avd, och det var vetekudde som jag hade mot magen när jag satt på tråget lutad över sängen, den fick kllen dock varva med en annan väldigt ofta. Hade lättare brännskador efteråt för att dom var så varma. Men inget hjälpte ju... Men det sjuka var att efter att flickorna var förlösta och moderkakan ute så var verkligen all värk som borta...

Visst är det en skön tråd. Här får man vara och tycka och tänka precis som man vill. Så känner jag i alla fall... det här med att inte tänka på att bli gravid är det löjligaste jag hört i hela mitt liv. Vem fan(??) kan sluta tänka på det efter det här?? Jag önskar jag kunde det, men jag har blivit helt manisk och gör fan inget annat än att jaga ÄL. Sex är inte alls vad det varit... nu är det mer pressat... Jag vet, det ska inte vara så men jag VILL ha sex runt ÄL. Punkt slut. Detta oavsett om jag är sugen eller ej... Trist men sant.

Jag har faktiskt för första gången i mitt liv köpt hem glidmedel för att kunna ha sex fast jag inte helt är upplagd för det och för att bara "köra en snabbis". Men den här ÄL hade vi inte möjlighet att pricka in tyvärr så hoppet är väldigt lite för att mensen ska utebli... Men det rä ju det tankarna ha fokuserat på nu istället, att man vill att mensen ska komma så man kan försöka igen om det nu inte är så att gud kände för att befrukta mig iaf

GAAAAAAAAHHH!

JAg blir tokig över att jag tycker livet känns orättvist. Men var och varannan av gamla bekanta på FB skriver om att de ska få barn. 3 av mina vänner har precis fått barn, jag skulle ha varit en av dem och jag skulle dessutom fått två. Jag kände mig speciell över att bära två (kände mig lite utvald).
Men för mig blev dte plattfall och nu är det enda man vill att bli gravid igen och det verkar ju inte funka. VARFÖR kan det inte bara ske? Skulle vara en perfekt bröllopspresent, vi ska ju gifta oss sista helgen i Juli och skulle vara dne lyckligaste bruden någonsin om jag fick gå mot altaretet med mannen jag älskar och vårt blivande barn i magen.

Varför känns det som om alla andra är gravida och inte jag?

Det kanske lät som att jag inte var glad för de som är gravida, det vill jag väl framhålla att jag är samtidigt som bitterheten och och avundsjukan gör sig påmind.

Känns ju hemst att känna sig glad över att inte vara den enda ickegravida. Men jag hoppas att vi alla blir del av den där skaran som är gravid och går med sin stora gravidmage stolt i vädret

var lite för präktig i mitt svar :) det blev både en liiiten lunchsnapps (mest för sakens skulle eftersom det inte är särskilt gott...) och 2 glas vin sen på kvällen, och det var gott och jag njöt av det med gott samvete.

håller tummarna för att det inte kommer någon mens här inom de närmaste veckorna. kör inga stickor eller så men tror att det var äl för ett tag sen.

skönt att det går åt rätt håll för er!