den kära leken skrev 2010-03-09 08:47:03 följande:
Pregga: Vad underbart att du fått en tid. Hoppas så du kan knna dig lugn efter det. Jag kan verkligen förstå känslan av att helt plötsligt känna denna oro. Innan har allt löst sig och trots att det varit hundra gånger värre så har man inte brytt sig så mycket men nu helt plötsligt är det som om man inte har någon kontroll över sig själv. Alla känslor bara kommer. Jag har jobbat stenhårt med att inte låta oron ta över. Iom det vädret som varit, tö och sen minusgrader så är stora delar av vägen ner till stora vägen en isbana. Nu böjar det dock bli bättre men vissa kala partier där man är säker. Men på dennna isbana har jag halkat runt ett tag nu :) Ett par blåmärken på knän i handflator och på sidan har det blivit. Jag är inte så orolig. Har iaf inte satt mig på rumpan eller ramlat och slagit i magen så det är lugnt!
jaa det känns så skönt...det e fruktansvärt att inte kunna få njuta av sin graviditet utan oro, men saken e ju den att förra året när vi väntade en liten så var allt så självklart, vi skulle ha barn å lyckan va fulländad..jag planerade fr dag 1 för Mf slog mig aldrig i tanken, det existerade inte. Å som ett slag i ansiktet så sitter jag på huk å ska tömma vattnet i badkaret för lillan....å känner ngt rinna ner för låret..det va blod...jag ringer helt hysterisk till mitt x som hämtar upp mig på 2 röda....kör som en dåre upp till sjukan..å dom svarade bara att det e mkt vanligt med blödning i tidig graviditet....jag ville ju tro på det men smärtan i sidan sa ngt annat...det gick 3 dagar, smärtan tilltog så kraftigt å jag blödde sjukt mkt..åkte in igen...å dom sa...-vi beklagar, men den lille e borta...jag skrek, jag grät....det var panikartat å jag låg med dropp å dom pratade om blodtransfusion då jag förlorade så mkt blod...vid undersökningen så rann det över hela gyn stolen å ner på golvet så dom fick kalla in sköterskor att moppa.....
jag blev kallad i 2 veckor efter det varje dag, å kollade mitt hcg.....ensam, för mitt x drog ju 3 dagar efter med en mening som sitter kvar-jaa nu finns det ingen unge så varför ska jag stanna kvar?!
en vecka senare så var fortfarande mitt hcg högt, å dom sa-vi får göra ett nytt vul , kanske vi missat ngt...den kanske var för liten, en expert kallades in, en av sveriget främsta...å mitt hopp...ja fattar ni, det steg igen-TÄNK om dom missat ngt....menåter igen -vi beklagar, ditt barn e borta...du har nog blött ut allt nu...
jag låg som en grönsak i månader, åt inget pratade inte...nada..tills min ljuvliga dotter kommer in å säjer-mamma snälla kan du inte börja äta igen , jag vill inte att du dör som mitt syskon gjorde....jag fick där ett psykbryt....
därav bla min panikångest, å min ständiga oro...
kanske lite lättare att förstå om man vet bakgrunden....vi har kämpat för denna lille i 2 års tid...å nu änteligenm, men min rädsla e lika stor som min glädje...snyft....å jag vill ju bara få njuta å veta att nu får jag min efterlängtade bebis....
Tack alla för uppmuntran å stöd..puss på er
