Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Jaha....idag är jag inte lika upp o ner fram och tillbaka som igår.

Men precis som er så fixar man ju mycket då man är hypo.

När jag var det sist gjorde jag av med 60 000 kr på 2 veckor.

Denna gången har jag bokat en resa till Mallorca och en till Dubai. Blir ju kul iof.
Jag avbokar aldrig.

Mina barn får ju resa mycket...ja vi med för den delen.

sɹnoʎ uɐɥʇ ʇuǝɹǝɟɟıp ʇsnɾ sı ʎʇıןɐǝɹ ʎɯ 'ʎzɐɹɔ ʇou ɯ,ı

Önskar jag vore normal.

Men har ni råd med det då?? Jag önskar också att jag vore normal :(

fan, fan fan!! Mår som en stor fet skit just nu.. Allt bara är så jävla kalops här hemma..

Behöver skriva av mig..

I måndags inträffade en mycket tråkig sak.. Vår söta hund rymde, snabb som attan, och hoppade på en rottis (i bus - men hon är jäkligt busig och fattar inte var gränsen går), ägaren ska ta ifrån henne från sin hund och råkar få ett bett i handen - inget jättefarligt och han var vid gott mod. Vi har träffat på honom många gånger och han är en grymt trevlig gubbe samt en enorm djurvän.
Iallafall så säger han att han får skynda sig hem eftersom han går på waran (blodförtunnande) och måste plåstra om sig. Jag är skitchockad, barnen med och givetvis jobbar mannen så jag är själv med allt.
Jag kommer hem med hunden i släptåg, in med henne i buren så hon får skämmas. Ringer mannen och berättar och vi börjar genast prata om omplacering. Vi har varit inne på det innan eftersom vi fattar nu att vi inte kan ge henne den fasta hand och de aktiviteter hon behöver. det går bara inte ihop.. Och dte är inte sjysst mot hunden.

Jag säger också till mannen att imorrn bitti ska jag köpa en blomma och försöka leta upp gubben (vet inte exakt var han bor eller vad han heter..)

Jag ringer en väninna för att gråta av mig. Beslutet om omplacering tar jävligt hårt.

Ett par timmar efter incidenten ringer dottern (till gubben) mig och fullkomligt öser ur sig skit. Jag håller med om allt "Ja, det var fruktansvärt", "Ja, jag är en usel hundägare", "Nä, vi borde inte ha hund", Ja, det är hemskt av oss", etc, etc och jag tar på mig all skuld.
Hon får det att låta som att han höll på att förblöda och att jag var en riktig skithög som inte hade hört av mig till honom (det hade gått två timmar och jag hade varit fullt upptagen just pga denna incidenten hela tiden!! Plus att jag inte ens visste var han bodde) Jag försökte förklara, men hon ville icke lyssna - hon var mest ute efter att tala om vilken skit jag var.
Hursom så fick jag numret till gubben och ringer direkt ("För det var ju det minsta jag kunde göra!") Och gubben är hur lugn somhelst.. Det var ingen större fara, det blödde lite, men han "hade satt på ett bra plåster så det var absolut ingen fara"..

Men fy fan vad dåligt jag mådde sen - jag hade ju inte ens fått chansen att be om ursäkt, innan dottern körde över mig. och jag fixar inte när jag får sådana utskällningar... Känner det som när man var liten.. Okej, jag förstår att hon var lite chockad - men hon förstorade ju upp det som jag vet inte vad..

Hursom - jag satte ut annons på blocket och vi fick ganska snabbt svar.. Nu kommer det en familj och hämtar henne IMORGON! Fan, det är alldeles för snabbt. Jag vet varken ut eller in. Men det är det bästa för hunden..
Men fy fan vad ont det gör.. och jag är så jävla löjlig och tar åt mig nått så enormt. Allt känns som mitt fel.. det var jag som (i mitt maniska tillstånd) pratade till oss att vi skulle ha hund... Jag, jag, jag! Och allt är mitt jävla fel! Barnen är hysteriskt ledsna och jag - jag står själv med dem då han jobbar. Det är tungt, tungt, tumgt!
Jag pallar inte mer.
Blir så jävla låg av sånt här och helt plötsligt känns hela livet skit.

Fan.

Angelica, du är inte konstig, jag skulle också tagit åt mig, och du tänkte ju på honom hela tiden så att få höra att man inte bryr sig är ju skitfrustrerande!! Jag förstår att du mår skit men försök tänka att det är bäst så för hunden... Och gör allt du kan för att det inte sks dra ner dig i en depression.

Är ni andra också sånna att ni hela tiden skäms och tänker på hur andra se rpå er och alltid tror d värsta?

Ja. Ständigt. Är det nån som är virrig på jobbet har jag hur mycket förståelse som helst och kan skrattat åt det - är det jag är jag fruktansvärt rädd att bli avslöjad, skäms jättemycket och får panik osv. Jag höll på att dö när mina närmsta kollegor och min chef sa att dom tyckte jag var snäll. SNÄLL!! Moi!???!  Fråga min man och barn om det bara säger jag.

Fast ibland känns det skönt att veta att det inte alltid är så himla hemskt som jag tror att jag har gjort ifrån mig. För jag har verkligen ingen koll mot verkligheten. Inte en chans att jag kan se mig själv utifrån. Positiv eller negativ kritik är alltid en överraskning. Eller nej, förresten. Negativ kritik är aldrig oväntad, jag vet ju att jag är värdelös.

Jag tycker att jag är smartast.

Men folk tycker nog jag är knäpp.

Exakt så som jag har det ...

jävla skitkväll. Jävla skitvecka. Nytt jobb har jag, jag borde vara jätteglad för jag kom ifrån ett helt sjukt jobb med en chef som var helt knäpp-.

nu är jag bara trött, är trött på nnya jobbet, försöker ändå massor så jag är helt utbränd när jag slutat, nu känne rjag "fan jag kommer ju aldrig bli frisk! vad finns det för mening då, jag blir ju bara sämre för varje år..."

vad äter ni för stämningsstabiliserande?

Jag har ingen diagnos riktigt än, väntar på läkarbesök den 17 maj... Läängtar efter stämningsstbiliserande för jag blir så trött på att ha dessa svängningar...

Du då? Är du bipolär? Vad har du för medicin?

Jag äter Topimax och Lamotrigin (Lamictal).

Men har testat Litium, Tegretol och Seroquel.