Tråden för familjehem/jourfamiljer/ kontaktfamiljer

Vi har en placering som vi vill göra en utredning på angående eventuell adhd problematik. Skolan och bioföräldrar tycker det är en bar idee men tyvärr får vi inte samma medhåll från soc...

Har ni varit med om att soc motsätter sig utredning? Hur har ni gjort då? Man kan ju fundera på varför soc motsätter sig detta ingen har ju något att förlora på det...

Hej! Har en fråga till er som kan sådant här! Jag och min man funderar på att bli familjehem men frågan är om vi har rätt skäl! Vi önskar nämligen att få ett  "uppväxtbarn" som "förhoppningsvis" får växa upp hos oss. Med andra ord Vi vill ha ett tredje barn på detta vis! Självklart vet jag att man aldrig kan garantera att ett barn blir kvar hos familjehemet samt att man ska sträva efter att barnet ska komma tillbaka till sin biofamilj. Men det är så vi känner! (Självklart kommer/skulle vi sammarbeta med bioföräldrarna) Men är det ok att känna så här???  När det gäller de andra kraven uppfyller vi dem med "råge", stabil relation, stort kontaktnät, bra ekonomi, stor villa etc etc. Men frågan är om det är ok att känna så??? När jag pratade med soc (har ej gjort själva utredningen än) sa "kontaktpersonen" att självklart kunde man känna så! Men får man det??

Hej! Tack för svaren! Vet inte hur man citerar så jag gör så här i stället. Adoption var vi länge inne på men det var innan jag visste att det är "brist på barn" som är tillgänglig för adoption. Vi har hitills haft oerhört lätt för att bli gravida så jag tror att det inte skulle vara ngt problem den här gången heller. Men i vårt arbete träffar vi dagligen barn/ungdomar som har det väldigt tufft och ibland lever under hemska förhållanden. Därifrån springer det en önskan att få ge ett sådant barn en familj som älskar dem. Men som sagt jag vill i så fall att det barnet "ska få växa" upp hos oss. Och det är det som jag känner mig så osäker på om det är ok att känna såen ! Samtidigt tänker jag om vi är öppna mot utredarna om hur vi tänker så borde de väl kunna ge oss besked. Men som sagt vad tycker ni andra???  Däremot känns det som en självklarighet att ha kontakt med bioföräldrar etc.

Jag har en fråga. Jag har följt dennna och flera andra familjehemstråda, eftersom jag och min man haft planer på att bli familjehem.

Det jag undrar lite över är detta "att alltid jobba för att barnen ska hem". Ifall med tillfälliga problem som depression, sociala svårigheter också vidare, så förstår jag det till fullo.

Men sen kommer man till fallen med mycket små barn/bebisar till föräldrar som har utvecklingsstörningar, svåra psykiska sjukdomar, långvarigt missbruk med flera återfall bakom sig, VARFÖR ska man i dessa fall alltid verka för hemgång? En utvecklingsstörning går aldrig över. Sällan svåra psykiska sjukdomar heller.

Många familjehemsplacerade barn berättar om hur deras barndom blivit förstörd för att de kommit hem, föräldrarna börjat missbruka igen, då hamnar dom på jourhem, sedan nytt familjehem (för det första har en ny placering) och så rullar det runt.

Hur ska barn kunna känna trygghet och rota sig om dom vet att de närsomhelst kan ryckas upp och flytta?

När det gäller barn till föräldrar som tillexempel tillbringar sina första säg 5 år i familjehem för mamman sitter i fängelse för narkotikabrott. Varför ska man verka för hemgång när mamman kommer ut? Visserligen drogfri och motiverad, men barnet har ju redan rotat sig i familjehemmet där det bott i hela sitt liv?

Varför är det hemgång man alltid ska sträva efter? Varför inte en bra, stabil, regelbunden och varaktig relation till den biologiska familjen? Vore inte detta i många fall mycket bättre för framförallt barnet? Då kan barnet både få en trygg, stabil familj att växa upp i som barnet VET att den aldrig kommer att slitas ifrån, men ändå få en bra relation till sin biologiska släkt.

Jag har dessvärre en helt annan erfarenhet genom min svagbegåvade syster och hennes barn. Hon klarar inte ens att ta hand om sig själv. Ändå envisas socialen med att försöka. Och hon inser inte sina begränsningar och dom som får lida är barnen.

Hej på er!

Jag har en fråga till er som kan och vet hur detta fungerar.
Det är så att jag har en son som är 7,5 år och har ADHD vilket innebär att han är oerhört känslig för förändringar, oroligheter mm.
Han träffar sin pappa en helg i månaden och varannat lov, jul osv. Hans nya fru har en 6-åring sen tidigare.
Nu är det så att pappan och hans nya blivit godkända som fosterfamilj och jag är livrädd att min kille inte kommer må bra av det.
Tankarna snurrar att det är "trasiga" barn och att det kommer bli rörigt och lite ostabilt.

Hur tänker ni? Hur funkar det egentligen med placeringar? Hur trasiga är dom? Kommer min son att påverkas?
Vore ytterst tacksam för svar!!!!

Hej på er, alla familjehemsföräldrar!

Jag funderar över detta med matchning; vad händer om det inte fungerar?
Har det någon gång hänt att ni "ångrat" er? Kännt att detta går bara inte?
Vad hände med barnet då?
Går det att lösa detta på ett bra sätt eller är det skamset att "erkänna sig besegrad"?

Jag hoppas verkligen inte att någon tar illa upp! Jag vet att många familjehem gör ett fantastiskt jobb <3

Som ni förstår så ligger det en historia bakom min fråga men den tänker jag inte ta upp här. Jag vill bara veta hur det fungerar i arbetet mellan familjehemmen, familjehemmet/soc eller familjehemmet/organisationen.

Igår var vi på vår första PRIDE-utb
Det var jag och min man + 4st par till.... Det är ett steg närmare en ev placering.
Vet att jag frågar här innan men fick bara ett svar men det var kanske inte fler som gått utb?

Nu känner vi oss faktiskt lite förvirrade här....

Soc ringde idag igen och sa att dom hade tagit del av våran utredning men att hon blev bekymrad över att hon såg att min sambo förekom i polisens register.
Gamla händelser som är över 10 år gamla, har pratats igenom noga med "vårat soc" och det var inget problem för en placering.

Men detta soc. (annan kommun 12 mil bort) tyckte det var viktigt så dom ville prata med min sambo direkt istället...
Jag bad han ringa upp dom från jobbet.
hon uttryckte sig såhär: "ja allt var ju som klart, vi skulle ju välja er, men då dök ju detta upp......"
Han berättade kring händelserna och önskade dom ogjorda...

sen 5 min senare ringer en annan sekreterare (barnets) och bokar in att dom ska KOMMA HEM TILL OSS....

eehhh, först får vi signaler att det är kört, pga gammalt skräp, sen ringer dom och ska komma, det är ju trots allt 12 mil....

Känns väldigt dubbla signaler här.....?

Hej jag tänkte jag tittar in och ger en ros till alla ni som hjälper! :)

Jag har själv bott på ett familjehem(HVB) och vet hur mycket det betyder när man som barn har det svårt!

Jag har själv en dröm om att få vara fosterhem/jourhem eler stödhem!

Men nu verkar inte min dröm kunna bli uppfyld då min sambo har en dom i sitt straffregister, men de ligger på överklagan :(
Kan det sabba alla mina chanser att i framtiden få kunna hjälpa?

Ni som är erfarna familjehem kan ni hjälpa mig med er synpunkt på följande funderingar.
Vi har ett spädbarn placerat enl SoL där det ej bedöms som troligt att barnet kan återvända till bio-föräldrar.
Bio-föräldrar säger sig inte heller vilja ha vårdnaden om barnet.

Nu träffar biosarna barnet 1 gång per vecka tillsammans med oss - vi tycker det är väl ofta med tanke på att det är planerat att barnet ska växa upp hos oss (och ja vi vet att inget sådant är säkert så jag behöver inga påhopp om att uppväxtplaceringar inte finns osv) Vi tycker att umgänge 1 gång per månad räcker när barnet är så litet och ska knyta an till oss - vad anser ni som är erfarna inom detta är rimligt umgänge?

Har biosarna rätt att kräva att få föja med till BVC? jag känner mig inte bekväm med dem närvarande jag vill kunna prata ostört med sköterskan/läkaren om funderingar kring barnet, vi vill ju kunna ta upp saker som hänt i biohemmet (t ex misshandel )och hur det påverkar vårt placerad barn på sikt.

Bio-mamman köper massor av kläder på tradera till barnet som hon tar med till oss, det är alltså kassvis med kläder 1-2 ggr per månad. Vi har sagt att hon inte behöver köpa kläder då barnbidraget ju går till oss för att vi ska köpa det barnet behöver. Vi hinner inte ens använda alla plagg till barnet innan h*n vuxit ur dem. Att biosarna vill köpa kläder/saker ibland förstår ju vi också men det här handlar om MÄNGDER med kläder/saker, och det funkar inte vi har inte plats för allt. Har försökt prata med biosarna om detta men de verkar inte ta in vad man säger, känner inte att vi har stöd från Soc i dessa frågor. Har vi rätt att säga NEJ till allt och att dom får ta med sig sakerna hem igen?

Jag vill inte ha en massa barnsliga påhopp om att barnet minsann inte är vårt utan tillhör bio-föräldrarna eller att uppväxtplaceringar inte finns. Jag vill ha konstruktiv hjälp av er som varit familjehem länge och hur ni hanterat ovanstående situationer.
Tack på förhand.

Hej på er.
Jag har tidigare varit aktiv i tråden eftersom vi har varit kontakfamilj under flera år.
Vårat uppdrag avbröts för ett år sedan på barnets initiativ och sedan dess har vi legat lågt, flyttat, börjat studera osv.
Nu känner vi att det är dags att ta upp kontakten med soc igen, men funderingarna går mer åt familjehem nu.
Vi har platsen för ett barn till och när det gäller ork och engagemang har det aldrig varit några problem.
Så nu undrar jag om man någonstans kan läsa om hur utredningarna går till och vad är "norm"-ersättningen?

Tittar in igen :)

Har efter många om och men i tankegångarna bestämt mig för att plugga till socionom :D

Känner att det är en "början" i alla fall!

Just att få arbeta med barn osv och hjälpa på ett sätt som jag aldrig fick lockar så de blir att söka in till det :D
Känns som jag hittat mitt kall nu :P