Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Är det DBT eller MBT du går? Jag vill så gärna gå!

Hela ens beteende är så komplicerat att man inte ens kan förstå sig själv. Inte konstigt att ingen annan förstår ens beteende då.

Du är jättestark som ändå tar initiativet att skapa nya kontakter. Jag är så blyg så har väldigt svårt för det.

Är det när du mår dåligt som du upplever att vännerna försvinner? Nu är det ju lite så, "i nöden prövas vännen", men sen har man även en tendens att stöta bort de få människor som vill finnas där för en. Så fungerar iallafall jag. Jag stöter bort dom, men sitter sedan och är ledsen för att jag är så ensam. Totalt irrationellt.

Av det du skriver så verkar du vara inne i en djup svacka just nu? Jag hoppas att det vänder för dig. Vi vet nog alla här alldeles för väl hur det är att vilja ge upp och inte bry sig mer. Just nu är jag inte inne i en sådan period och då känns det så avlägset att jag mått så dåligt trots att det inte var speciellt länge sedan sist. Ibland måste man prova tusen olika vägar innan man hittar rätt. Inte rättvist att vissa ska behöva kämpa så mycket mer än andra bara för att få ett drägligt liv, men tyvärr är det så ibland...

Men du vet ju inte om någon vill ha dig eller inte när du stöter bort dom. Jag förstår varför du gör det, som sagt så gör jag samma sak. Men ha det i åtanke, att det kanske visst finns någon som vill.

Jag har en vän som förvånat mig väldigt mycket. Han ställer jättemånga frågor om hur jag fungerar och hur jag tänker. Först trodde jag att han gjorde det för att han tyckte jag var galen och att det var i ett hånande syfte han gjorde det. Men sen förklarade han att han var så otroligt fascinerad av hur jag fungerade. Han sa att jag var en av de mest intressanta personer han kände (just pga borderline-dragen!) och att jag var en riktig krigare som kämpade trots att jag inte alls tycker om livet så som de flesta friska gör. Så ta inte för givet att folk ska se ner på dig eller tycka att du är störd. Du lever i en helt annan värld än dom på ett sätt, berätta för dom hur det är för dig. De har ju säkert svårt att sätta sig in i hur det är för dig, på samma sätt som jag har svårt att sätta mig in i hur det är att faktiskt ha livsglädje. Om de inte förstår så kanske de tar vissa saker personligt trots att det inte är det.

Hur gammal är du? (du måste inte svara om du inte vill)

Vi är i samma ålder så jag förstår precis hur det känns! Jag har själv sån ångest över att jag kanske aldrig får en familj eller barn, För tror verkligen inte att jag kommer få det. Satt också och tänkte det idag, att snart är jag ännu ett år äldre och klockan tickar. Och jag får panik när jag tänker att jag en dag är 40år och alla runt omkring mig har barn och familj. De kommer inte vilja ha med den ständiga singeln och barnlösa kvinnan när de ska hitta på saker med andra familjer och barnen. Och jag kan inte leva så... Jag vägrar! Hoppas verkligen att det inte blir så för någon av oss.

När det gäller relationerna i övrigt.... Du kan inte tänka så, att de inte kommer låta dig stöta bort dom om de vill vara med dig. De förstår ju inte att du behöver bekräftelsen på att de är redo att kämpa för dig. De kan omöjligt förstå vad du vill om du inte på förhand har förklarat ditt beteende och varför du agerar så.  På vilket sätt har det använts emot dig när du försökt förklara tidigare? Jag har bara varit med om det en gång, och det var med killen som jag skrev om tidigare idag. Annars har de flesta aldrig använt det emot mig. De har inte förstått, och visst tänker de att jag är lite smågalen men de tycker om mig ändå och det är inget konstigt att jag är sån. Det är ju den jag är helt enkelt.

Jag är öppen om hur jag fungerar. Jag tänker inte gömma mig eller skämmas för jag har inte valt det här. Det är en del av min personlighet så ska jag dölja det så måste jag dölja en del av mig.Och jag tycker inte du ska skämmas heller. Du är unik, med allt vad det innebär. Alla har dåliga sidor. Det finns inget som säger att dina är värre än alla andras.

Nja, det är lätt att skriva saker, det är inte lika lätt i verkligheten. Jag har problem med att jag har svårt att se saker ur andras perspektiv och kan vara lite egoistisk. Jag är väldigt lättkränkt och får mycket problem med det osv. Men jag analyserar mig själv väldigt mycket och har läst väldigt mycket om borderline. Jag kan hantera det bättre nu, och vet mina svaga punkter.

Jag brukar inte nämna diagnosen, de flesta vet inte vad det innebär ändå. De har så mycket fördomar om just borderline att de får upp en bild av en totalt galen människa som är farlig och kommer döda dom om de vill lämna en. Så det säger jag inte. Men jag berättar om mina problembeteenden, mitt mående och mitt sätt att se på saker. Och det är ingen som kollat snett på mig. De tycker att det är konstigt att jag tänker som jag gör, och de har svårt att tro att jag alltid har varit sån. De tror nog att jag överdriver lite när jag säger hur jag ser på livet (som ett straff). De lyssnar men sen är det inte mer med det. De drar sällan upp det. Även om jag är öppen så verkar de tycka att det är lite obehagligt att prata om depressiva känslor. Men ingen har lämnat mig eller avbrutit vänskapen pga det. Relationen har fortsatt som vanligt efter samtalet. Du tänker ju att de kommer lämna dig oavsett, så då förlorar du inget på att vara ärlig om vem du är. Om någon sedan stannar trots det så vet du att det visst går att tycka om dig precis som du är!

Ge folk en chans att älska dig. Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Jag sitter själv här ensam för att jag stött bort de flesta, men vi måste fortsätta försöka. Vilka andra alternativ har vi?

När jag träffat killar så har jag berättat exakt alla dåliga saker med mig direkt, exakt hur "galen" jag är, att jag är deprimerad osv. Och de har sagt att de kan hantera det, så de har stannat. Jag har varit lika förvånad varje gång. Sen går det åt helvete så klart. Efteråt har jag frågat killarna varför de gav mig en chans trots att jag förvarnade dom. De svarade alla att de trodde att jag överdrev. Sen när de såg verkligheten så var de redan kära och stannade därför. Det var jag som sabbade relationerna eftersom jag började förakta dom så fort de sa att de älskade mig. Så ja, jag är säker att de stannat ändå. Har även killkompisar som vet hur jag fungerar, och som ändå alltid säger åt mig att jag förtjänar det bästa och att jag är en drömtjej osv. Vi ser själv bara våra mörka sidor eftersom vi brottas med dom varje dag. Men andra ser kanske helt andra sidor i dig än vad du själva gör.

Hm.. Kan inte några titlar i huvudet. "Hemligheten" är en bra bok. De skriver inte rakt ut att det handlar om borderline men när man läser den så förstår man precis vad det handlar om. Annars kan jag tipsa om youtube. Jag har hittat många föreläsningar av psykiater där, som även ger tips på hur man ska försöka tänka osv.

Ja det  är ju svårt att respektera en person som gillar en om man inte ens gillar sig själv. Så jag tror att det är där man måste börja för att kunna få en fungerande relation i framtiden. Jag vet inte om jag någonsin kommer lyckas ändra det beteendet, det känns omöjligt.

Precis. Men samtidigt har jag lärt mig att saker händer när man minst anar det. Jag har känt så förr, och varit övertygad om att jag kommer vara ensam för alltid.Speciellt eftersom jag är lite av en ensamvarg som inte har så aktivt uteliv. Men ändå har jag hittat killar och blivit jättekär. Och då har jag känt att livet kan vara riktigt häftigt ibland. Ena dagen så ser allt så mörkt ut, och nästa dag så kan det totalvända. Nu är det ett tag sedan jag kände så, jag hade behövt ett sådant "mirakel" just nu.

Jag vill inte lära mig hantera känslorna egentligen... Eller jag vill inte vara tvungen till att lära mig. För jag vill inte ha den sortens känslor alls och jag är bitter att jag måste bära runt på detta hela mitt liv medan de flesta andra slipper. Ändå förväntas jag vara lika stark som alla andra.