Vi som shoppar danska barnkläder del 17

Han gick upp en strl (146) och fick inte igen dom  nu kommer jag inte ihåg modellen men det va bara några veckor sen...en vanlig rak modell,har jag för mig, inget "grabbigt" över själva brallan 

KappAhls då? Dom va smala som 17 förr iaf.... Mimmi kunde aldrig ha brallor därifrån 

är det intte det ena så är det det andra...
Mimmi lyckades aldrig hitta några snygga bekväma jeans uten dom blev alltod trånga och lite det problemet har Loppan oxå. Hon vill så gärna ha snygga tajta jeans men dom sitter liksom inte kvar utan blir små och åker ner hela tiden och visar rumpan.

Name it har ni oxå kollat?
Loppan "spräckte" ett par jättesnygga jeans leggings därifrån, riktiga ålskinn (sprack i sidobensömen)

de e tur de finns skärp
hur går det förresten med "hennes"  mat?

så va det    

Vilken strl har E på sin lilla ego singoalla? 

Hej! Fick en födelsedags present i går, en iPad, så nu kan jag börja hänga här igen. Min laptop la ju av sig hela tiden. Skall bara lära mig alla finesser först. Så blir det lite fel nu så.....

Låter kanske galet att tänka på shopping nu... Men hjärnan funkar ju så.. 

Min morfar dog i fredags. Jag är så glad att vi bestämde oss för att köra på kvällen och inte vänta till efter jobbet på fredagen. Då hade jag inte hunnit träffa honom. Min älskade morfar som jag hade något speciellt band till... Svårt att förklara. Jag älskar min mormor och farmor också (min farfar dog när jag var liten) men det var nåt med min morfar... Och det är väl som mormor sa när hon såg att jag hade kommit upp "Ja, du har alltid varit morfars flicka". När Alva döptes i april förra året så tvekade han länge på om han skulle orka den låna tågresan men bestämde sig för att komma. Låter kanske elakt för andra barnbarns öron, men jag är rätt säker på att ingen mer än jag vet att mormor då sa att hade det varit någon av dom andra barnbarnens barn som skulle döpas så hade han inte åkt... Vet inte varför jag dravvlar på.. Spelar ju ingen roll. Men min morfar betydde i alla fall oerhört extremt mycket för mig. 
Jag har inte träffat honom sen min operation i oktober, det har varit så sjukt mycket annat både i deras och i mitt liv. När han såg att jag var där så sa han "Är det Johanna? Vad smal du är". På något jävla ytligt sätt så kändes det sååå skönt att han fick se hur bra jag mår nu... Och att jag var där för honom när han var dålig.

Nu ska det tänkas på begravning. Och det är här shoppingen kommer in. Jag skulle önska att tjejerna kunde ha molnklänningar från MeAndI. Dom med det rosa bandet i midjan! Barn ska ju inte vara sorgklädda på begravning. Men det känns också konstigt att klä dom i alldeles för färgsprakande kläder. Om ni förstår hur jag menar. Klara hade molnklänningen när Mattias pappa begravdes för 2 år sedan och hon var så fin! Inte sorgeklädd, men ändå med mjuka färger och symbolik i molnen.
Men jag vet ju inte om jag får tag på dom klänningarna, så jag måste ha någon backup. Har ni några tips? Något fint och uppklätt, men inte för "over the top". Det är lite nya marker för min del det, eftersom jag oftast inte tycker att uppklätt men diskret är så fint...
Helst något som dom båda kan ha samma av... Alva har storlek 80 och Klara 98/104 lite beroende på..  

Tunna axelband går bort! Jag vill ha med kort arm, ser så bart ut utan arm... de har man bara om det är RIKTIGT varm, vilket inte händer så ofta i detta landet.....

Tack! 

Jag behöver knappt säga det, för det vet jag att du säkert redan gör. Men ta vara på stunderna med honom. Även om man vet att dom är gamla och det kommer ske någon gång så blir det ett hårt slag i magen när det är dags!! 

Sida /blogg ?

Ja, det gör ju tyvärr det. Han bodde ju (och mormor bor) 60 mil i från oss, så det är ju inte som att jag kunnat hälsa på varje dag direkt... Men vi har ju i alla fall varit uppe 4-5 gånger om året. Nu blev det väldigt långt mellan gångerna denna gången... nästan 6 månader sen jag såg honom sist.. Min storebror lider oerhörda samvetskval nu eftersom han veckopendlar till sthlm men bor då på hotell inne i stan och har väl inte riktigt haft ork och tid att åka ut till mormor och morfar så ofta som han egentligen skulle kunnat. Han hann inte upp i tid och han mår tyvärr väldigt dåligt över det... 
Wow, 102 år! Det var inte dåligt det!! Jag håller alla mina tummar för att du får ha kvar honom så länge. Min morfar skulle fyllt 85 i maj så han var ju inte purung men inte heller jättegammal...
Måste vara ännu jobbigare när han är den sista "länken" kvar till din mammas släkt...
Min mormor lever ju som sagt fortfarande, och kommer säkert göra så i många många år till (om inte detta knäcker henne för hårt...). Sen har jag jättegod kontakt med min ena morbror och hans fru och alla mina kusiner där. Vi satt hemma hos mormor igårkväll allihopa och bara umgicks och pratade minnen och det var väldigt fint!

Men mormor är väldigt nere... Så klart! Men inte bara för att hon förlorat sin livskamrat utan det är andra omständigheter kring det.. Jag vet inte, det låter kanske konstigt att hon tänker så nu, men jag förstår henne faktiskt. Fram till i februari bodde dom i en villa. Dom sålde den med hennes älskade trädgård och flyttade till en lägenhet som dom köpte. ALlt för morfars skull. Huset låg ganska långt från tunnelbana och affärer och han fick ingen färdtjänst eftersom det går buss (en gång i timmen mellan 10-16 på dagen...). Så dom flyttade för att han skulle få lättare att ut och röra på sig. Gå till affären och handla, komma till sin gympa, ha nära till vårdcentralen och sånna saker. En månad... sen dog han. Nu sitter hon i en lägenhet hon egentligen aldrig villle flytta till, alldeles ensam. Hon sa iförrgår, "Vad ska jag i lägenheten att göra... Om jag ändå hade haft min trädgård att pyssla med...".
Och som sagt, jag förstår henne...