December Bebis 2010 :)

Vad har hänt med 2barnsmamma 84 förresten?

Nu har de börjat spåra för mig tror jag.....

Jag har kommit in i den där "boa tiden" nu och vill fixa och dona med allt som har med bebis att göra....
nu har jag tvättat lite kläder och ska packa BB-väskan så jag har nå att göra....
skulle jag så skulle jag sätta ihop spjälsängen och bädda den oxå men då kommer den ju stå ivägen i flera månader juh.... Åååå så jobbigt!
kommer ju säkert packa om bb-väskan ett par gånger oxå men packa till barnet är ju lätt med sitt eget kan mna ju ändå inte packa fören de är dags.....

har putsat fönstren nu inför vintern och snart ska jag väl byta gardiner oxå tror jag.....

Pappan ringde förut o ville ha lite råd angående sin mammas katt som e sjuk (jag läste djursjukvård på gymnasiet)
Han frågade efteråt om ja börjar bli tjock än o jag sa att magen har växt MKT sen han såg mig sist i vecka 18, är i 23+4 nu och att bebis sparkar varje dag så vi borde faktiskt ses snart så han får känna bebissparkar.
Han blev helt tyst först å sa sen att det har ja inte sagt.
Svarade då att han inte heller har frågat.
Han sa att han inte visste att man kände sparkar "så här tidigt".

Så ja kände mig samtidigt lite elak sen men man ska väl inte behöva tvinga sig på barnets pappa heller.
Nu frågade han iaf när ja ska till BM nästa gång o när ja sa tid o datum sa han att han skulle kolla om han kunde följa med o isf ringa mig nu i veckan. Tror att han själv inser att bebis snart är här o han inte har hunnit med nånting.
Samtidigt känner ja inte att han måste med till Bm, jag har berättat om saker för henne som inte han vet och inte behöver veta om min barndom som jag känner att ja behöver prata mer med henne om- vilket vi iof kan göra nästa gång istället för jag vill ju att han ska vara så delaktig han bara vill.

 Personligen längtar jag efter honom och önskar mer än allt att han ska vilja träffa oss mera men mest är det för hans skull. Så att han hinner få in att det snart kommer en liten personlighet som är halva han o halva mig som kommer behöva honom och att jag kommer behöva honom.
Han inser allt det där själv egentligen, speciellt om man pratar om det, men samtidigt är han bara en sån där person med tusen saker i görningen hela tiden och sånt där som borde vara viktigast kommer alltid "sist", det har vart så så länge jag känner honom o ja undrar när det ska förändras...

Förlåt om ja gnäller men ja har ingen o prata med det här om utan att få massa blickar o oförstående svar...

Jag vet att han kommer bli en toppenpappa när bebis är här, men bebis är ju inte här än och det känns lite ensamt ibland att behöva vara gravid själv när så många andra faktiskt är gravida ihop med sin partner.

Var på ettårskalas till min ljuvliga brorsdotter idag och bebis sparkade så jag försökte låta min andra bror känna, ingen har ju känt sparkar än men då slutade bebis:P. Så kanske kanske att bebis Pappa får bli först iallafall