December Bebis 2010 :)

Nu är vi hemma! Eller vi har varit det ett bra tag. Tim är en helt ny bebis nu när han äntligen får ordentligt med mat. Från att vara otröstlig och gallskrika sig till sömns är han hur lugn som helst. Gnyr bara lite när det är dags för mat annars sover han och tittar sig omkring. Kanske är det lugnet före stormen, men känns väääldigt harmoniskt just nu, med tanke på hur det kändes tidigare. Jag mår OK, men känns att man har ett hb på 98.. Amningen har gått åt.. Pipsvängen! Så nu ger vi ersättning och så handmjölkar jag för att hålla igång ett tag, vi får se hur länge. Tänker att eftersom jag inte har svårt att få fram mjölk så fortsätter jag såhär och blandar med ersättningen. Att ligga vid bröstet är helt enkelt inte Tims grej och det känns helt OK nu när jag släppt all ångest runt det hela. Kanske kan han tänka sig att amma något mål framöver när mjölken kommit igång ordentligt, men som det är nu räcker det inte på långa vägar till min store pojk!

Heja heja er som lyckades knipa över nyår, vet ni vad? Jag är inte ett dugg ledsen att jag blev igångsatt så tätt inpå nyår, vi fick ju världens finaste belöning!

Nu ska här fortsättas mysas  

Ja helt underbart! Fattar inte hur mycket lycka man kan känna egentligen, haha! Han är så mysig, ligger på mitt bröst när jag sitter vid datorn för första gången och det känner han nog igen från magen, haha!

En sån goding lille Elliot är då! Han har nog en del från mamman sin, va?

Ja det är en otrolig lättnad. Han får 30 ml ungefär varannan timma som det är nu. Känns som om vi behöver öka dosen ganska snabbt, harrejesus vad glupsk han är. Men 30 ml gör honom nöjd nu. Måhända håller han sig längre om vi ger mer, men vi experimenterar lite. Med amning blir det ju lite så också, svårt att säga vad dom får i sig annat än att dom ser nöjda ut. Antar att det inte finns någon bra "guide" för detta utan att det är väldigt individuellt.

Idag tog han faktikst tutten ett tag på morgonen. Det går OK när han inte är sådär hysteriskt hungrig. Kanske kommer gå bra att jag låter honom få ta den en gång om dagen. Är väl alltid något. Handpumpar och det kommer ganska mycket nu.

Jag menade vartredje timma också, inatt har han sovit som minst 2 timmar mellan varje mål
Hur "fort" ska man mata dom egentligen? Haha.. Har du något tips om någon bra napp till flaska? Tycker man får vara jätteförsiktig annars sätter han i sig allt på en gång! Och det tar ju ett tag innan mättnadskänslan kommer.

Haft och har så otroligt mycket känslor i kroppen och allt börjar väl komma ikapp. Känner mig lite deppig idag. Tur att mina pojkar är så underbara.

Bara jag som ännu känner av "baby blues"? Känner så stor kärlek för vår lille pojk och han är så duktig, ändå kan jag inte slappna av och bara njuta som jag borde. Allting från förlossning och bb börjar komma ikapp och jag har ångest om kvällarna som gör att jag känner mig värdelös om jag inte är med Tim hela tiden.

Inatt har han tex sovit först från 22 till 02, sen fick han mat, sov till 6 och fick mat och har sovit till nu.. Gnäller inte mycket, är hur nöjd som helst. Ändå kan jag inte känna den där himlastormande lyckan, den försvann lite på BB när allting var så jobbigt eftersom han bara var hungrig. Är det något fel på mig? Det finns inga tvivel om mina känslor för Tim, det är väl kraven på mig själv som ställer till det. Sen så vet jag ju att jag inte mår bra fysiskt, har mycket kvar att återhämta mig ifrån.

Känner skam av att ens skriva detta inlägg. Är så jobbigt att läsa om er i tråden, om hur bra allt är. Det går ju jättebra här också och ändå känner jag såhär! Pratar mycket med min sambo och mina föräldrar om det här och har fått förklarat för mig att det är vanligt att känna precis såhär, men åh vad jag önskar att det bara kunde försvinna.

Till er som svarat: Vad skönt att veta att man inte är ensam om det här. Får sån stor ångest om kvällarna och speciellt när jag ska sova att jag bara ligger och tänker på vilken dålig mamma jag är och att jag inte var redo.. Har känts bättre idag, Måste försöka sluta tänka så negativt. Så fort jag håller i honom och han är sådär nöjd så känns allting så lätt, så underbart! Men så ligger han och sover själv eller så är han arg och då bara går det utför och jag känner den där ångesten. Vill också att det bara ska försvinna, man plågar ju sig själv in onödan. Får jättebra stöd av både min sambo och mina föräldrar, och jag har märkt att jag måste prata hela tiden om det här just nu. Därför är det både jobbigt och skönt när man får besök. Vill inte prata om det med "vem som helst" men vill heller inte tiga när jag känner att det är något jag måste prata om. Så just nu är jag lite sådär ångestladdad igen, men det släpper bara av att skriva här.

Tack för allt ni skriver. Är så skönt att läsa om hur "vanligt" det är osv, för jag känner mig nästan sjuk i huvudet som inte kan njuta fullt ut av min underbara bebis. För han är verkligen underbar! Då undrar jag om jag är knäpp som bara går och har ångest, en ångest jag knappt kan förklara. Kvällarna är värst. Igår kom min pappa hit för att jag mådde så dåligt och då släppte det verkligen helt ett tag, det var så skönt att jag grät av det också. Min sambo är verkligen en klippa, men det känns ibland som att jag behöver "mer" än honom och då känner jag mig patetisk över det också. Har aldrig varit så säker på mina känslor för honom som jag är nu och mina känslor för Tim är helt obeskrivligt stora. Ändå känner jag såhär?

Jag tror det handlar mycket om att jag känner mig stressad om att jag måste återhämta mig fysiskt också. Känner verkligen hur dåligt jag mår och jag skulle antagligen behöva sova 14 timmar per natt för att orka med. Men det går ju inte riktigt om man säger så. Jag känner mig stressad för att jag inte orkar, jag känner mig stressad för att jag "måste" hitta min roll som mamma, jag känner stress över att inte orka hålla uppe en fasad när människor jag inte känner jättebra kommer hit. Har iof bara haft två sådana besök. Sen känner jag mig stressad över att bli lämnad ensam. Det har jag inte blivit många gånger, och de gångerna har dessutom gått bra. Men tankarna om det. Ja ni ser, det är ett enda virrvarr av känslor och tankar.

Jag vet att jag måste försöka släppa kraven på mig själv. Tillåta mig själv att må dåligt och inte känna skam över att känna såhär. Men det är ju lättare sagt än gjort. Ska prata med läkaren i morgon i alla fall..

Förlåt för mitt miserabla inlägg.

Idag känns allt helt OK. Fått pratat med BVC och dom ska komma hit i morgon och sen uppmuntrade hon mig att prata med läkaren idag då vi ska göra PKU-test och hörseltest om hur jag känner. Tim är så jäkla underbar att man smälter, försöker fokusera mycket på det.

Med mig fysiskt är det väl sådär. Känner ju av mitt låga blodvärde så tydligt och funderar även på om mitt sköldkörtelhormon är väldigt lågt nu. Kan ju bidra till min känsla av olust och nedstämdhet. Har fått sova jättebra inatt. Inga mardrömmar som plågar och inga dumma tankar när jag vaknat till. Tim fick mat strax efter 22, sov till 3 och fick mat, var vaken till 4 och fick lite mer mat, sen sov han till halv tio! Mönsterbebis?

Hur har ni det med aptiten förresten? Jag har svårt att både äta och dricka. Har nästan ingen aptit alls.

Ja det är lite såhär också. Eller om jag behöver gå och lägga mig ensam, står inte ut utan sällskap! Hatar mörker! Typiskt att man ska vara så hormonstinn på årets mörkaste tid. Men det har ju börjat vända i alla fall. Märker att min ångest förflyttats redan nu. Nu är det jobbigast att jag inte orkar göra något här hemma.. Martin får ta hand om allt. Jag räcker bara till för Tim, knappt det ibland. Vad jag önskar att min kropp ville läka snabbare.Ja, jag tar levaxin och har fått en ordination på 50 mkg/dag efter förlossningen. (åt 100 mkg/dag innan)
Men det kanske inte är tillräckligt ändå. Misstänker att jag gått länge med låg ämnesomsättning, bara det att det upptäcktes först när jag blivit gravid.

Varit och tagit PKU-prov och gjort hörseltest på Tim. Han som gick ner till 3990 vid hemgång hade nu gått upp till 4300 g. Mammas glupska pojk!

Har mått bra idag, tänkte prata med barnmorskan på Östra, men usch vad jag inte kände att jag fick "gensvar" från henne. När hon frågade mig hur det gick och jag sa att jag har en hel del ångest, speciellt om kvällarna så var det mer "oj, men vi tar det sen när vi tagit proverna på Tim". Sen märkte jag att hon inte bjöd in till samtal och jag har väldigt svårt att prata som det är. Så i morgon ska jag prata med sköterskan från BVC, hon verkade jättebra. Min barnmorska från MVC ska ringa mig nästa vecka också. Och i morgon kommer min mamma o pappa o hälsar på oss. Dom har varit sjuka och oj vad jag saknat dom. Har ett otroligt stöd i dom.

Nu faller mörkret på och jag känner mig smått miserabel igen, men inte alls som igår. Är dock tröttare än igår, orkar ju ingenting.