Plus igen efter mf/ma

Hur mkt har ni andra gått upp i ungefär samma vecka? (v21)

Vindir låter som ett hästnamn tycker jag...

Enligt den sidan skulle jag gå upp 13kg. 10kg kvar alltså.

Kikade på en annan sida igår, enligt den skulle jag gå upp 13-16kg om jag minns rätt. Och ha gått upp 4,5-5,5 kg i den här veckan... www.blimamma.se/viktkalkylator-for-gravida

Apråpå mat, jag tycker du får i din mkt mat Muffe! Det där ska nog inte vara ngt problem om du lyckas äta så mkt!

Igår, en ganska vanlig dag, såg mitt matintag ut så här. Tycker jag fåt i mig bra, och det visar ju även viktuppgången på.

1 näve torkade katrinplommon
1 tsk honung (ont i halsen)
1 skiva surdegsbröd m bregott
1 clementin
2 port hemlagad vegetarisk lasange med fullkornspasta-plattor (uppdelat på två mål då)

Spydde upp okänd del av kvällsintaget vid midnatt  dock

Ett tyst och tomt inlägg frpn MCT79? Vad ska det betyda? Varje gång jag ser att du gjort ett inlägg här, så hoppas jag på att du tänker komma tillbaks till oss snart!

soffy83: lugnare vet jag inte om jag blev, men det kändes ändå bra att göra VUL ( v 6+3 och 8+0) för då fick jag iaf se att den levde just då och att jag inte gick runt och "var gravid i onödan" med ett dött foster, eller liknande (MA alltså)

Muffe: Det går med största sannolikhet bra även om du inte tar "Mitt Val" , med förra barnet kunde jag inte heller ta dem. Däremot är det ju bra om det går, mkt nyttigheter, särskilt när man inte äter så bra/spyr!

EGO: Här fortsätter allt som vanligt, ingen förändring på måendet det senaste. Jag spyr alltid morgon ( bara galla, ett antal ggr Så mkt annat finns ju inte att spy) och kväll (tömmer magen helt) men under dagarna får jag så gott som alltid behålla maten även om jag i regel mår väldigt illa och det hela tiden känns som om maten ska komma upp.... Det är inte gott att äta precis, men jag lyckas skapligt i alla fall, så matintaget är jag inte orolig för faktiskt.

Dagarna går dock väldigt segt när man mår så här, jag orkar ju inte göra någonting utan "är" mest bra. Skittrögt är det! Men det går väl så sakta framåt, är ju i v 22 nu iaf! 10 dagar till nästa läkarbesök, och 3 veckor till köns-ul.

Jo jag räknar med att fortsätta hela graviditeten faktiskt. Känns vansinnigt långt när jag tänker att det försvinner först i slutet av mars-början på april nästa år liksom... men vad gör man!?! Nu känns det iaf hanterbart, till skillnad från när jag spydde dygnet runt då jag inte fattade hur jag skulle överleva dagen...Så det har ju ändå blivit bättre!

Jag önskar bara att jag kunde slippa medecinerna så att jag kunde köra bil. Känns väldigt begränsande att behöva be maken om skjuts när jag för ovanlighetens skull ska någonstans...  Primperanen måste jag ju sluta med ganska snart, den får jag enligt MVC-läkaren inte ta när jag går in i 3:e trimesten (när gör man det? v 27? 28?), bävar inför detta... Hur kommer jag må då liksom! Dock så har jag bäst effekt (och mest biverkningar...) av lergiganen, och den får man ju ta ända till förlossningen om det behövs, så jag hoppas det går utan att jag blir allt för dålig.

Fick ett brev på posten idag, jag ska på ett möte på måndag med försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Det står inte i brevet vad det handlar om, men jag fasar för att det på ett eller annat vis innebär problem med min sjukskrivning/sjukpenning...

Shit, hur ska jag förbereda mig för detta? jag lyckas alltid skärpa till mig på sådana här grejer, så jag inte alls verkar må så dåligt som jag faktiskt gör. Och det är ju inte precis till min fördel.. men det bara blir så. Känner mig jätteorolig inför måndagen!

Bara för att jag gått runt och oroa mig hela helgen inför dagens möte med FK och AF, så ringer naturligtvis de och väcker mig tidigt på morgonen idag för att tala om att mötet är inställt. En av dem jag skulle träffa är hemma för VAB. Så nu får jag fortsätta må dåligt över det här ett tag till... Jag hade ju velat ha det avklarat, så jag kunde släppa det sedan, oavsett vad utgången blev!

Annars har jag mått väldigt dåligt mentalt det sista, känner mig deprimerad, är ledsen och irriterad och allt känns jobbigt, även det som verkligen inte är det. Det känns så eländigt, och jag får nästan panik av att må så här, särskilt när det inte finns ngn anledning till det... Just nu är det mesta under kontroll egentligen, så varför mår jag så dåligt?. Fick förlossningsdep. med dottern, och är livrädd för att få det igen, särskilt som det verkar börja redan nu... Känns som ett stort orosmoment, och därtill är det långt kvar innan det blir bebis... Hur ska jag orka, fasen, jag vill inte må dåligt psykiskt också!

Maken har ingen förståelse alls för deppresioner, han har aldrig haft minsta känning av sådana problem och är av uppfattningen att det bestämmer man själv. Man får ta sig i kragen bara. Skitjobbigt att han har den inställningen, när jag är en sådan person som lätt blir deprimerad... till viss del kan jag ta mig i kragen, och inte bli sittande utan att jag lyckas göra det jag måste, men psykiskt mår jag lika dåligt ändå, vill bara gråta och skrika och helst försvinna från allt. Jag borde inte känna så här, jag borde vara lycklig över att det äntligen verkar kunna bli bebis!

För att fortsätta mitt gnäll, så gör kräkningarna + medecinerna mig hopplöst förstoppad, ytterligare en sak som ger mig panik, att inte ens kunna bajsa! De sista veckorna har jag inte kunnat bajsa alls utan lavemang... Hade så sista månaden med dottern, men nu är det liksom drygt 4 månader kvar och det har redan hållit på ett tag! Jag försöker dricka mkt vatten, och det jag äter är fiberrikt, därtill käkar jag katrinplommon dagligen, men det verkar inte hjälpa ett skit...