Vi som längtar efter plus efter missfall del 3

Oj- lyckades trycka iväg den där på något vis...

Hoppas hur som hellst på dig nu, Mjaaw. Det låter ju riktigt, riktigt lovande!
Visste inte att det fanns något att ta för att lättare behålla efter befruktning, men det låter ju betryggande. Har dålig koll- när har du BIM?

Här har luften totalt gått ur- både mig och killen. Tror vi klarade oss igenom MFet genom att stenhårt tro att man var mottaglig för att bli gravid direkt efter och nu när mensen så fint dök upp en månad senare har vi liksom tappat gnistan. Till råga på allt har jag nog aldrig haft en så jobbig mens med störtfall och rejäl mensvärk. Hoppas det var en engångsföreteelse . Vill bara hitta något som gör att jag orkar vända mentalt igen...men vissa morgnar är det så tungt att vakna upp till tomheten innombords. Har massa saker jag borde ta tag i och få gjorda...men jag bara skjuter upp det. Får liksom inte fram energin. 
Någon som har något kul och upplyftande att berätta som kan ljusa upp lite?? Som t.ex Mjaaws positiva situation just nu

Pancakes skrev 2010-12-16 09:15:22 följande:

Pja, en grej kan ju vara att om du kollar på listan så ser man ingen av dem som var med och startade den här tråden är kvar längre, alla är i plus igen-tråden nu. Så ska man följa statistiken så är ni alla borta (förutom lite gästspel då och då) under 2011 och den här tråden har tagits över av nya tjejer  

ALLA hamnar i andra tråden till slut, oavsett bakgrund. Det finns massa tjejer där som til och med fött sina barn nu som haft flera missfall, problem, mediciner och elände. Det slutar i barn förr eller senare, så är det bara! Kanske ger lite hopp?

Haha, jag det var väl typ PRECIIIS nåt sånt jag behövde höra  Tänk att det kan vara så svårt att hålla hoppet uppe i bland...men du har rätt, för de allra flesta går det ju tillslut...och när man väl är där så är det ju alla gånger värt det.

Sugar- du har ALL RÄTT att känna dig nedstämd, det är ju Fas 1-tajm nu juh! Men...matchen är inte slut innan dommarn blåser och några dar är det ju trots allt kvar innan BIM. Har du alltid plusat tidigt vid de tidigare graviditeterna?

Alicia72- Har du testat om du är gravid? Du kanske har fått någon lustig liten blödning för att kroppen inte riktigt förstår sig på att vara gravid?? Åter positivt tänkande, men i alla fall...

Jania- GRATTIS till graviditeten! Hoppas du inte behöver lida av illamåendet allt för länge och att förkylningen släpper snart!

Mjaaw- Förstå mig rätt, menade absolut inte att framställa det som att du har det lätt på något sätt! Tänkte snarast på att det var så härligt att höra att någon var i startgroparna på ett nytt försök! Vi vet ju alla att det inte är garantier för något...men jag upplever ändå alla nya försök som ett steg närmare...(när jag har en positiv dag). Hoppas hur som hellst STENHÅRT på att det funkar för dig den här gången!
Önskar det fanns något jag kunde säga för att få upp energin, men ibland kanske man bara ska låta sig vara nere ett tag.
Det finns inte en elitidrottare som fokuserar sin energi totalt på en uppgift i flera års tid - de har ALLTID en avbrottsperiod där de får vila mentalt. Den mentala vilan får inte vi i vår kamp. Inte konstigt att man tappar gnistan ibland!! Men verkar du bli kvar på backen för länge finns det en bunt med bruttor här för att få dig upp på fötter igen i alla fall

Jag kanske missförstod, hade suttit och tentapluggat hela dagen så vissa analytiska celler hade nog gått och lagt sig  Hur som hellst skriver jag under på att det är dags för oss ALLA att få till det snart.
Kämpar mig igenom den (förhoppningsvis) sista mensdagen och vill bara att det ska börja närma sig ÄL så att jag får göra något aktivt. Att bara vänta står inte på min topp 10-lista

Nu ska jag ge mig ut på en liten längdtur innan jag åker in och skriver tenta! Sen är det HELG!

Nja...bet hela började med att jag inte haft mens på flera år. Tyckte inte att det var konstigt eftersom jag idrottade väldigt mycket. I okt -09 lade jag ner elitidrottandet och började försöka gå upp i vikt. I Februari hade jag völ kanske haft någon typ av blödning, men fortf ingen mens. Sökte hjälp för det, men det framkom istället att jag hade en för liten äggbank och få äggblåsor i äggstockarna. De såg ut ungefär som att jag skulle vara 45-50 år gammal (är 26). Och som vi vet är det ju inte så lätt att bli gravid vid 50 års ålder. Läkaren rådde mig att börja försöka bli gravid så snabbt som möjligt, men kunde inte garantera att det går. Under årets lopp har jag även fått göra undersökningar på att livmoder och äggledare inte fungerar onormalt + att jag vid något tillfälle haft blodcystor på äggstocken  så att jag inte kunde påbörja behadnling. Står på kö för provrörsbef, men det är inte förr än oktober nästa år pga köerna. Tanken var att jag skulle börja testa med insemination, men först fick jag en cysta och kunde inte behandlas och efter det hade jag blivit gravid! Helt själv! Det slutade ju dock i missfall, men den känsla av att under kan ske som jag kände när jag fick + et var helt magisk!
Nu stänger kliniken för julen så det blir ingen provrörsbef innan 10januari. Försöker se det som att jag får en chans till på mig att fixa det här på egen hand...det gick ju en gång

Stämmer så- det du sa om att vara rädd att det inte ska gå. Jag känner ju stressen i att jag inte vet hur länge jag har ägg kvar. Har fått prognos på max 2 år från i somras. Tänk om man bara visste att det en dag skulle gå- GARANTERAT! Då skulle man säkert kunna ta det mer med ro.

Mjaaw och Natur- hur mår ni?

Vet ni...igår insåg jag hur långt alla i den här tråden har kommit!
Satt på en fika med en väninna som närmar sig 35. Jag övertalade henne att sluta med P-piller i höstas då jag själv fått erfara att man inte alltid blir gravid på ett kick. 
Trots att hon nu inte blivit gravid på 2 menstrautioner tänker hon skjuta på verkstaden fram till Mars för att hon har ett jobb där hon måste flyga på sensommaren och inte vill vara i tredje trimestern då. Hellst skulle hon vilja skjuta på det ännu längre så att hon får ett barn som kommer på första halvan av året så att det har större chans att bli bra i idrott, men kunde tänka sig att försöka i mars så att vi kanske kunde vara mammalediga i närheten av varandra.
Det är liiite risky att tänka så i 35års ålder, vilket jag tror att vi alla har insett här. Själv är man ju i det läget att vilket j-kla datum som hellst är PERFEKT; julafton-nyårsafton-midsommar- YOU NAME IT! Vilken dag som hellst är BÄST...bara det blir av.

Många av oss har ju dessutom redan gått igenom perioden av undran, undersökningar och utredningar eller är åtminstonne på väg att påbörja den nu. Jag insåg just att det år som passerat sedan vi försökte börja bli gravida kan knappast räknas som ett effektivt försöksår. Jag har ju knappt haft ÄL under året- frånsett de 4-5 månader som gått sedan jag fick Proleva och sedan dess har jag haft regelbunden ÄL och varit gravid en gång. Det är ju faktist när man har fått all hjälp som man verkligen kan börja med rättvisa premisser! Eller hur? Annars famlar man ju i blindo.

Så NU, tjejer! Nu kör vi - 2011 är VÅRAT ÅR!
KRAM    

SoMa72- Det tummar vi på! Alla i min närhet har haft superlätt att bli gravida, haft underbara graviditeter och fått friska småttingar. Är lite rädd att det ligger på min lott att ha det svårt och dessutom en sjuk liten Försöker få bort den tanken...men den vill liksom leta sig in titt som tätt när jag ser hur bra det gått för alla andra. Känner någon igen sig??

Men nu ska jag vända....bort med bad thougts och fram med positiva laddningar...
2011 var det - nu JÄKLAR

Mjaaw: Ja- förhållandet har ju verkligen testats och gått igenom alla testningar med bravur! Idag sitter jag här med en sambo jag VET finns där när ens egen värld rasar, en kille som orkar när man inte själv gör de, men vars egen sorg bryter fram när han ser att man själv står stadigare. Sitter här i ett hus med allt för många rum, men varje rum fyllt av kärlek och tillit. Tror faktiskt inte att vi litade till hundra på varandra innan allt detta började. Nu finns ingen tvekan.
Det märkliga är att det, som du däger, har varit många långa månader. Varje månad har kännt som en evighet. Men nu när jag ser tillbaka på det så kan jag inte förstå att det redan gått ett år! Det känns inte alls som att det skulle vara så länge sedan hoppet tändes för första gången.
Men...å andra sidan känns det som att mitt kompisbarn på 1 år och 2mån har funnit hos mig såå länge och så mycket har hänt med henne! Och så mycket har förändrats hos mig själv! Så paradoxalt! Känns inte som så mycket tid har passerat, men ändå som att så mycket har hänt

Appropå något heeelt annat sitter jag här och funderar på om jag ska ge mig ut i längdspåret eller inte...snöar ganska kraftigt och verkar blåsa en del...köpte nya längdisar för en knapp månad sedan och har ännu inte haft tid att ta mig runt milen. Idag har jag tiden, men är lite tvekis på vädret...Hmm, får se hur det blir!

kramar i snöyran