Går han upp om ni lämnar honom vaken i sängen? Vår son höll på att böka och pilla på oss i upp mot em timme förut, men så provade vi att gå ut efter ca 10 minuter bara och efter 2-3 kvällar med lite uppspring somnade han själv. Jag tror att vi störde mer än hjälpte under nattningen. (nu funkar det inte längre sedan vi fick barn nr 2 men det var skönt så länge det varade...)
Det känns som om jag fick en liten förbannelse av att svara på inlägget för igår blev sonen skogstokig vid nattningen. Han har varit grinig hela helgen, sömnen har varit störd av hosta så allt som inte gått hans väg har blivit katastrof. Så igår ville han verkligen inte sova, trots att han var trött på gränsen (eller kanske över gränsen) till övertrött. Så jag lade mig bredvid honom och höll om honom, han skrek och sparkade och sprattlade... Jag höll absolut inte hårt, bara så han inte kom upp ur sängen. Efter max 5 minuter (det kändes dock som väldigt länge) gav han upp. Snyftade lite och sa "snälla mamma jag vill ju inte sova". Ååååå mitt hjärta höll på att gå itu av de orden och de uppgivna snyftningarna. Men sen lade han sig till rätt, tog tag i min örsnibb (som han alltid gör när han gosar) och sov inom bara någon minut.
Fasen vad jag känner mig hemsk! Man vill ju inte knäcka barnet och det var precis vad jag gjort. Samtidigt blir jag rådvill av den här situationen. Jag är helt inne på att bemöta mitt barn med respekt, inte göra något mot det som jag inte skulle göra mot en vuxen etc etc men ett barn gör ju att man exponeras för situationer som man aldrig skulle utsättas för av en vuxen. Som förälder ansvarar jag ju för att han ska sova, äta etc så han mår bra, utvecklas och orkar med. Jag behöver aldrig se till att en vuxen kommer isäng eller borstar tänderna eller äter... (Även om jag säger åt min man att gå och lägga sig ibland om han sitter uppe och spelar spel långt in på natten...) Så det finns inga vuxensituationer att hämta hjälp ur. Jag pratade om det med min man igår också och han tyckte inte heller att det kändes bra att hålla fast sonen men så inga alternativ. Så vad gör man?
Jag har också läst flera Juul-böcker och satt och bläddrade lite i dem i morse men hur mycket jag än tycker att hans resonemang är rätt saknas det handfasta tips i böckerna. Det finns exempel på vad man inte ska göra och det står hur man kan tänka men inte hur man översätter det i handling när man har en 2,5 åring som skriker som en stucken gris över att behöva gå och sova. Att låta honom vara uppe tycker jag inte är ett alternativ när han varit trött hela helgen och uppenbarligen behöver sin sömn.
Vi har förövrigt begränsat sömnen till 45 minuter på förskolan. Det funkar bra för oss, normala kvällar somnar han inom en halvtimme, oftast bara 15-20 minuter. Han kan, som sagt, inte somna själv längre sedan lillebror kom men nattning under 30 minuter känns helt ok.
Jag vill bara instämma i det ni skriver om att det är svårt när barnet får andra behov och viljor utöver de fysiska. Jag tänkte på det igår när lilla pojken (7 veckor) skrek i nästan 2 timmar pga ont i magen och jobbig hosta. Jag bar och vyssade, det var så klart jobbigt men samtidigt otroligt mycket lättare att hantera än 2-åringens slumpmässiga utbrott.
Men, det hör väl till när barnen växer. De blir mer komplexa och det tråkigt vore det ju annars även om man önskar sig en quick-fix ibland.
Det här blir ett deppigt inlägg... Jag känner mig så enormt otillräcklig idag. Stora pojken som är 2,5 och nybliven storebror med alla känslostormar det innebär har varit riktigt hängig idag. Gråter för minsta lilla och vill bli buren och kramad. Santidigt har lillebror haft lite magont och fått mycket tid i sjalen och jag kan inte bära båda samtidigt. Jag har försökt krypa upp i soffan med dem men det är liksom inte nära nog för storebror och han knuffar och klämmer på lillen.
Den här dagen har varit kulmen på en värdelös julledighet. Jag har varit sjuk och inte orkat aktivera tvååringen som han behöver och jag och pappan har det inte bra just nu. Igår kväll grälade vi och jag är givetvis orolig över hur mycket tvååringen hörde och om det är därför han varit så extremt känslig idag. "Balans i familjen" känns väldigt avlägset och hur hemskt det än är så längtar jag till i morgon då tvååringen går tillbaka till förskolan och maken till jobbet. Men jag mår inte direkt bättre av att tänka så...
Det finns inget som gör mig så lycklig som mina två pojkar men samtidigt gör det så jäkla ont att vara mamma ibland.
Tack för era svar. Det har varit dåligt rätt länge mellan oss och jag har faktiskt precis pratat med en terapeut om familjerådgivning. Det känns som sista utvägen nu för vi är verkligen urusla på att kommunicera. Jag är tempramentsfull och han sluter sig. I morse var han jättesur, jag vet inte varför, jag antar att han var trött men det ska ju inte behöva gå ut över mig. Man kan ju vara trött och tyst - man behöver inte bli otrevlig...
Tvååringen var dock på strålande humör i morse och nästan skuttade iväg till förskolan. Det ska bli skönt för oss alla med lite vardag igen tror jag. Sov- och mattider har blivit lite svajjiga under julen och vi har som sagt varit sjuka också så det har nog inte varit så kul för pojken alla dagar.
Min mamma har en kylskåpsmagnet där det står "ring till din mor, hon är orolig". Innan jag själv blev mamma tyckte jag den var lite fånig men nu inser jag ju att den är sann. Mammor oroar sig, alltid. (nu generaliserar jag rätt friskt, är medveten om det) Och jag tror inte det går över, man hittar bara nya saker att nojja över. Det hör till kärleken.
Jag är inte så orolig av mig till vardags men då sonen är borta, t.ex. hos mor- eller farföräldrarna, kan jag få riktigt läskiga ångestframkallande bilder i huvudet. Huvva...
Här hemma har vardagen kommit och gjort allt lite lugnare. Storebror har varit pigg och glad och lagomt trött efter förskolan. Igår var han och härjade hos sina kusiner och jag fick prata av mig lite med min syster.
Frösöblomsters berättelse om tåget fick mig verkligen att längta efter att killarna ska börja få kontakt. Lillebror är drygt 2 månader nu och iaktar storebror med stort intresse men det är inte så värst besvarat. Storebror har tröttnat på att hjälpa till att byta blöjor och tycker nog att lillen är rätt tråkig. Men han hjälper mig att sjunga trollmor ibland när lillen är ledsen. :)
Jag har en fundering angående nattning av vår stora pojke som är drygt 2,5. Han kunde somna själv efter lite vaggvisor innan lillebror kom men nu funkar inte det utan vi måste sitta med honom tills han somnar. När jag nattar honom går det på 20 - 30 minuter så om inte lillebror får för sig att bli hungrig under den tiden funkar det ganska bra. När pappan ska natta går det sämre, de håller på i över en timme, det ska hämtas vatten, sonen vrider på sig 360 grader, pappan blir frusterad, går ut för tidigt och sonen springer upp... Ofta ger han upp och jag får då ta över, då brukar sonen somna inom en kvart. Jag tror de stressar upp varandra, pappan tappar tålamodet och sonen känner det. Pappan testar ibland slumpmässigt olika metoder vilket förmodligen bara gör lillen förvirrad.
Vi har lite svårt att prata om detta för pappan blir irriterad över hela situationen. Jag tycker vi borde hitta en gemensam rutin, typ samma saga och att vi båda ligger bredvid sonen tills han kommit till ro, men det är tydligt att soen är mycket mer stirrig med pappan än med mig så det som funkar för mig funkar inte nödvändigtvis för dem.
Vad ska man göra i en sån här situation? Ska jag ta över nattningarna ett tag för att de ska slippa stressa upp varandra eller gör man dem en otjänst då? Jag tror båda mår dåligt över det här, främst pappan men även sonen. Eller ska de hålla på för att hitta sin rutin? Det är alltså inget skrik eller gråt under nattningen men den tar lång tid, sonen får nog inte så mycket sömn som jag kanske behöver och pappan blir sur och irriterad hela kvällen.
Jag tycker förskola innan ett år känns väldigt tidigt... Men jag tror också att bra förskola, i lagom dos, kan vara väldigt utvecklande för små barn. Samtidigt som förskola säkert kan vara skadligt också om det är dålig kvalité, för långa dagar eller om barnet helt enkelt inte är moget (i brist på bättre ord).
Det är väldigt svårt att föra en nyanserad diskussion om en så väsentlig del av ett barns uppväxt som förskola, det är som amning, sömn, uppfostran etc... Många mammor (enligt min uppfattning är det mest mammor som reagarar så kraftigt) är så otroligt mån om att göra rätt att de direkt blir defensiva om de träffar på någon som gör annorlunda. I stället borde man reflektera över att det kan finnas flera sätt som är rätt och att det som är rätt för min familj kanske inte är rätt för en annan familj.
Min man gick aldrig i förskolan, jag tog upp honom som exempel i den andra förskole-tråden. Han hade nog behövt mer stimulans och mer exponering för andra barn och vuxna för att bli mer framåt när skolan börjande. I alla fall tycker han själv det. Hans lillebror å andra sidan var i det närmaste hyperaktiv, han mådde säkert bra av att växa upp i en lugnare miljö. Så även inom en familj kan det ju vara bra med olika lösningar.