AP-snack & babbeltråd

Jag tycker det är lite svårt att veta hur man ska bete sig i mammagruppen. Vår grupp består bara av förstagångsföderskor förutom jag (jag är mest med för att få lite prommenadsällskap egentligen) och det är klart att jag har funderat mera och har mer erfarenhet än de andra. Samtidigt vill jag absolut inte bete mig som en know-it-all så jag försöker att inte lägga mig i. Men man reagerar ju - främst på vår BVC-sköterskas brist på åsikter. Ibland undrar jag om bvc har någon uttalad regel att inte tycka utan bara stödja i vad än föräldrarna hittar på, kan det vara så?

Ett exempel från förra (första) mötet. En mamma säger att deras barn varit gnälligt på kvällarna (2 månader gammal). Hon tror att hon börjar sina och har därför gett barnet ersättning. BVC-sköterskan frågar bara om han blivit nöjdare av det. Svar: "Nja, men nu vet jag att han får i sig mat i alla fall." Ingenting om hur mamman skulle kunna göra för att få mer mjölk (om det nu är det som är problemet, kvällsgnällighet är ju vanligt) och inte ens en fråga hur hon känner kring att ge ersättning, om det är ok eller om hon egentligen hellre vill amma. Jag vet ju inte om de diskuterar det här när de är själva men i gruppen pratades det inte vidare om det. Jag sa ingenting. Egentligen borde jag väl ha gjort det men är lite nojjig över hur det skulle uppfattas. Trots att mammorna i gruppen är väldigt trevliga och verkar kloka och förståndiga så fegar jag ur.

Idag ska vi prata sömnrutiner... Jag tycker det är alldeles för tidigt, barnen är ju bara 3 månader, men jag vet att det känns angeläget för några av de andra mammorna.

Fasen att det ska vara så känsligt det här med barn. Jag skulle aldrig tveka att ge någon goda råd kring hur man bäst tar hand om rabatterna eller hur man lagar en god gryta men så fort det är barn inblandat blir det så känsligt och det går på något vis inte att ha en nyanserad diskussion. Oavsett hur goda intentioner man har så kan man misstolkas och såra någon eller framstå som bufflig.

Vi har en hel del sådana duster och vi vidhåller att vi vill läsa färdigt, dricka upp kaffet, sitta klart på toaletten eller vad det nu är. Frustrationen får rasa ut och sen pratar vi om det, antingen så leker vi sen (om jag är klar) eller så försöker jag hitta på något annat han kan göra. Jag tycker att det är viktigt att barn lär sig respektera andras viljor och inte blir små diktatorer där hemma. På samma sätt försöker jag respektera sonen om han vill se klart ett tv-program eller leka färdigt med något innan badet t.ex.

Angående att trösta så känner jag att det är fel reaktion. Om jag är arg på någon vill jag inte bli tyckt synd om av den personen. Hellre att jag går och tjurar en stund och sedan pratar med personen när det värsta lagt sig och det är så vi gör med sonen också. Hans utbrott brukar inte vara så långa så det känns som om det funkar.

Jag tror man behöver ju få känna känslorna för att lära sig att hantera dem. Därför måste en viss mängd skrik och gråt få komma ut utan att föräldrarna bums är där och tröstar, framförallt när det gäller ilska och frustration. Ett ledset barn ska man givetvis trösta.

Jag måste erkänna att mina farhågor kom på skam i torsdags. Vi hade en riktigt vettig diskussion om sömn på mammagruppen och vår bvc-sköterska gav bra råd. Ingen 5-minutersmetod, hon påtalade i stället flera gånger att man kan lära barnet att somna själv utan att det känner sig övergivet.

En helt annan sak... Igår slog storebror till lillebror för första gången. Han var trött och uppspelt och i bara farten lappade han till lillebror som låg och sov i sjalen. Jag sa åt honom och han förstod nog att det var väldigt dumt. Men det som chockade mig lite var min egen instinktiva reaktion. I en nanosekund tänkte jag slå tillbaka. Det var verkligen mammaodjuret som vaknade när någon slog min lilla värnlösa oskyldiga bäbis. Att det var min stora "bäbis" som slog spelade ingen roll det där första ögonblicket.

Självklart slog jag honom inte, jag höjde inte ens rösten. Men det är nästan läskigt vilka starka känslor som kommer när någon gör illa ens barn, oavsett vem det är.

Nej, jag var otydlig. Vår son dricker normalt från glas men vill han ha vatten på natten använder vi pipmugg för att inte spilla. Flaska spiller inte heller men det finns väl ingen orsak för er att introducera flaska om dottern är van vid pipmugg.

Vi blev gravida när sonen var 1 år, 9 månader och 2 veckor... ;) Oplanerat.... Jag tror i och för sig att det var meningen så, jag vet inte om vi någonsin skulle ha kännt oss redo för ett syskon så det var nog bra att det bara blev. Jag hoppas absolut att mina barn ska kunna underhålla varandra, för allas skull (deras och våran). Jag har själv ca 2 år mellan mig och min syster och vi har haft jättekul med varandra under uppväxten och jag tror säkert att vi har avlastat våra föräldrar genom att umgås så mycket. Jag förstår inte riktigt varför det skulle vara fel? Att man gärna ser att barnet får ett syskon att leka med, stimuleras av och utvecklas tillsammans med betyder ju inte att man inte vill umgås med sitt barn.

Jag har insett att lillen nog inte gillar sjalen längre... Han har gnällt i den förut och jag har trott att det varit magknip och haft honom kvar, vyssat, gungat och sen har han somnat... Men senaste veckan har han blivit skogstokig i sjalen men lugnat sig när jag tagit upp honom. Jag känner mig alldeles rådvill och vilse. Jag bar stora pojken massor när han var liten. Det är ju liksom det jag gör. Jag bär. I sjal.

Jag har en tricotti-sjal där man bara kan bära på ett sätt. Tror ni han kan gilla långsjal bättre? Tricottin kanske har blivit trång på något vis. Den känns inte liten men jag vet ju inte hur han upplever det. Han har vattenbrock i pungen, det kan ju vara något som kläms, han skriker som när han har riktigt jobbig magknip. Jag testade vår sele igår också men den var inte heller poppis.

Ryggen gillar inte att jag bär honom i armarna men det är så han somnat senaste kvällarna. Han somnar bums i vagnen men jag är inte så sugen på att gå ut med den klockan nio på kvällen. Att sitta med honom i famnen duger inte. Snart är han kanske så stor att han tycker det är ok att sova i sängen på kvällen snart men än så länge vill han inte sova där utan mig.

Är jag konstig som tycker det är lite sorgligt att han inte vill bli buren i sjalen? Det brukar ju vara så mysigt. Och tänk om han haft ont av den hela tiden, och så har jag envisats med den... Huvva...

Vi har en manduca som han har accepterat tidigare men nu funkar inte den heller. Det kanske är läge att ta fram min gamla ärvda BabyBjörn...