Jag är 160 cm men lite rundare än du. Jag har inga problem att bära i Manducan, tycker den är skön och ger bra avlastning. Det enda är väl att den inte är så skön att sitta med då barnet bärs på magen pga det breda magbandet men det går.
Den lilla rackaren somnade i BabyBjörnen igår, framåtvänd... Där får man för att man försöker göra rätt. :) Jag ska testa honom framåtvänd i sjalen ikväll.
"Sara Sylvén, läkare vid Akademiska sjukhusets kvinnoklinik, betraktar resultatet som svårförklarligt.
– Vi funderar bland annat på om det kan ha med halterna av hormonet leptin att göra. Det skiljer beroende på om man väntar en pojke eller en flicka och har visat sig skydda mot depressiva symptom, säger hon.
Forskarna startade 2009 en ny grundligare studie för att undersöka fler hormoner och göra genetiska analyser.
Sara Sylvén födde själv en pojke i höstas. Hon hade inga problem med nedstämdhet.
– Jag såg redan på ultraljudet i vecka 19 att det var en pojke, så jag var förberedd på det hela, säger hon."
Eh.... Behöver man förbereda sig inför födseln av en pojke så man inte blir besviken? Eller vad förberedde hon sig på? Den förändrade hormonhalten? Kan hon verkligen ha slängt ur sig något så dumt?
Fast det har väl konstaterats i många vederhäftiga trådar här på FL att alla kvinnor egentligen bara vill ha flickor så det är kanske inte konstigt att man blir deprimerad av att få pojkar. Jag är nog också deprimerad, har bara inte fattat det än.
...angående pojkar och flickor.
Jag kan ibland känna att det är skönt att ha pojkar för de slipper en del av den enorma press som flickor/tjejer verkar ha på sig dessa dagar. Som kvinna är jag också glad att jag är uppväxt under (vad som känns som) en av de sista oskuldsfulla generationerna. Visst, det förekom alkohol och sex under högstadiet men i relativt begränsad utsträckning. Alla lufsade runt i jeans och tröja och tanken att behöva se sexig ut i skolan har aldrig fallit mig in, inte heller på gymnasiet. Unga tjejjer verkar må så dåligt idag. Allt var väl inte frid och fröjd på 80-talet heller men det verkar vara mycket tuffare att vara tjej idag.
Så, sett ur ett sånt perspektiv är jag rätt glad att ha pojkar. Samtidigt finns ju samhällets mer accepterande attityd mot pojkar som förstör för dem. Att pojkar redan från förskoleålder får busa och stöka mer får ju i förlängningen resultatet att pojkar gör sämre ifrån sig i skolan och får sämre betyg än flickor. Det kom ju dessutom en studie nyligen som visade att även killar med bra kunskapsnivå får lägre betyg än tjejjer som ligger på samma nivå. Även om betygssystemet idag ska vara baserat på kunskap - inte beteende.
Jag har själv mer högskolepoäng än jag behöver ;) och skolan är viktig för mig. Min man skrattar lite åt mig men jag kan redan oroa mig för hur det ska gå för pojkarna. Hur jag ska kunna motivera dem utan att pressa dem för hårt. Tyvärr känns det som något som jag som förälder får ta ansvar för helt själv utan någon vidare stöttning från skolan. Jag tror inte att jag hade upplevt det som ett lika stort problem om jag hade haft flickor.
Jag håller både med och inte. Leverpastejen är givetvis ett klart övertramp och där måste ni vara tydliga med hur ni vill att pojken ska äta. Men de andra sakerna känns mer ok. Jag undrar dock varför du känner dig nedvärderad som förälder för att svärmor inte gör som du säger? Att hon gör på sitt sätt betyder ju inte att hon tycker att ditt sätt är fel?
Så tänker i alla fall jag vad gäller mina och makens föräldrar. De är inte barnvakter - de är familj. Vi har aldrig lämnat långa instruktioner kring vad de får och inte får, ska och inte ska göra med pojken. Några saker har vi varit tydliga med (inte ge honom godis eller läsk t.ex.) men i övrigt litar vi på deras omdömen. Även om de gör saker som jag inte skulle göra vet jag att de älskar honom och vill hans bästa, de har uppfostrat egna barn som blivit helt ok ;) så varför ska jag lägga mig i när de skapar sin egen relation till sitt barnbarn?
Tänk själva när det är dags att vara ensam med era första barnbarn... Hur skulle det kännas att få en lång instruktion, färdiglagad gröt i kylen, färdiguppskurna äpplen, gå inte ut mer än 10 minuter, byt blöja då och då etc etc. Jag skulle nog känna mig rätt tillplattad som farmor om jag var hon och undra om mina barn inte litar på mig det minsta lilla.
Sedan kan det givetvis finnas detaljer som man vill ta upp, t.ex. om man vill att de skalar äpplet för att barnet sätter skal i halsen, eller om man vill att de ska smörja skjärten extra noga för han har lätt att bli röd etc. På det stora hela tycker jag dock att far- och morföräldrar kan få följa sitt eget huvud när de tar hand om barnen.
Eftersom du gav tydliga instruktioner är det respektlöst av henne att inte följa dem. Men för er fortsatta relation med farmodern kanske du och din man ska fundera på hur mycket instruktioner som faktiskt behövs. Och framförallt prata med henne så hon har en chans att förstå hur ni känner.
Jag undrar om vi inte tycker rätt lika egentligen om vad vi accepterar när vi lämnar bort våra barn, men vi har olika erfarenheter eftersom våra barn och föräldrar är olika och därför beskriver vi frågan på olika sätt. Givetvis är det en enorm fördel (kanske till och med en förutsättning) om man delar en grundsyn om hur man tar hand om barn med far- och morföräldrarna. Min man och jag är lyckligt lottade som har sådana föräldrar, jag har full förståelse för att man resonerar annorlunda om man inte kan lita på att föräldrarna har ett bra förhållningssätt mot barnen. Just en sån sak som att låta barnet ligga och skrika i vagnen, eller någon annanstans, skulle jag inte heller acceptera.
Jag tycker att mina barns relation till sina mor- och farföräldrar är jätteviktig. Jag tycker också att det är mitt ansvar som förälder att göra allt jag kan för att de ska få en bra relation. Det är avsevärt viktigare att de trivs ihop än att barnet alltid får ekologisk frukt eller en viss typ av blöjor. Sådana detaljer kan vara viktiga för mig och för pappan men de är inte nödvändiga för barnet och i det här sammanhanget blir det petitesser. Därför tycker jag att man måste försöka ordna det så enkelt och trivsamt det går när mor- och farföräldrar börjar vara ensamma med sina barnbarn. Ett barn som kanske måste sövas genom att bäras eller vaggas och inget annat funkar, kanske inte ska vara ensam med dem över en sovstund. Ett barn som är väldigt besvärligt i maten kanske inte ska lämnas över en måltid. Men vad gäller detaljer som inte är direkt avgörande för barnets välmående - de kan man låta mor- och farföräldrarna ta hand om.
Men men, min stora pojke har alltid varit trygg och lätt att ta hand om, både för oss och våra föräldrar, så det är lite spekulationer från min sida detta. Det är lätt att vara kategorisk innan man själv hamnar i en svår situation och det kan ju alltid uppstå nödfall.
Att det blev fel i Lottilinas situation verkar handla en hel del om att det var just ett nödfall, det var lite ont om tid, hon var inte redo och vare sig hon eller farmodern hann förbereda sig. Är man inte bekväm med att lämna bort barnet är det ju lätt att förstora saker som inte går riktigt som man tänkt. Egentligen handlar det ju då om att man har problem med hela barnvaktssituationen, inte att det blev fel sorts gröt. Jag tycker det låter så sorgligt att hon har tappat förtroende för farmodern som barnvakt och känner sig nedvärderad som mamma, när det kan handla om missförstånd och okunnskap från farmoderns sida - inte respektlöshet.
Jag som hade en bild av att det är lätt att vara gravid och sen kommer barnet ut. Jag tycker det ska vara nåt krångel varje gång men men, så är det väl, förlossningar blir aldrig som man tänkt sig. Nu försöker jag vara lika öppen för snitt som vaginalt och ha i huvudet att det kan bli vad som helst. Inte det lättaste.