Hur hade ni straffat er 13-15 åring?

Nej, jag tror inte på straff.  Jag är ganska säker på att samhället  detta fallet står för straffet. Däremot hade jag misslyckats som förälder om mina barn gjorde något sådant. Vi hade självklart pratat igenom det som hänt för att försöka få nån slags rätsida på eländet.

Oj, men misslyckats som förälder låter lite starkt... Tror du inte att barn/ungdomar gör en hel del dumheter (de flesta som du som förälder antagligen inte kommer få reda på innan barnen vuxit upp) trots att du är en aldeles normalt engagerad och "duktig" förälder?

Min gubbe gjorde massor av strunt när han var yngre och hans föräldrar är bland de goaste människor jag vet. De hade ingen konstig uppfostran, föräldrarna var (och är fortfarande ) engagerade i sina barn och de fick en kärleksfull barndom med riktlijer och tydliga gränser. Var har man misslyckats då?

Jodå barn gör en MASSA dumheter...jag vet av erfarenhet. Men att stjäla en bil tillhör inte vanliga misstag o då anser jag att jag hade misslyckats på något vis.  Här är det ju inte bara ett misstag...det är flertalet. Tex. att låta sig påverkas av andra till att göra en dumhet, sen att verkligen genomföra dumheten o sen att faktiskt krascha bilen vvilket medför livsfara.

Min son har gjort massor av dumheter genom sin uppväxt, men det har  varit just dumheter och inte rent kriminella saker.

Hade gjort upp en avbetalningsplan för skadan på bilen, ev hade barnet behövt sälja något för att få råd.
Sedan hade jag nog försökt nå fram hur illa det kan gå, man släpper fokus på det materiella i samtalet och koncentrerar sig på allt allt allt annat som kan ske kanske med hjälp av filmer/bilder på nätet, att de eller andra kan bli skadade eller dödade.
Alla gör dumheter ibland, vissa klarar sig bra, vissa inte och det spelar nog inte alltid bara roll hur man är som förälder eller hur man uppfostrat, alla människor är trots allt egna individer, det bör man inte glömma bort.
Man kan inte ta på sig allt ansvar för en annan individ bara för att man är släkt även om man säkert kan vara till viss del medskyldig till grunden av ett handlande, men till syvene och sist så är det mestadels upp till var och en om, hur, när och varför en handling utförs, god som ond.

Funderat på vad i mitt barns liv som kan ligga till grund för en sådan handling. Klurat på vad som kan få han eller hon att hitta något annat meningsfullt i livet som kan ge uppmärksamhet och kick utan att att vara destruktivt...

Tror inte på straff jag skulle mear känna mig som en misslyckad förälder och givetvis skulle vi sätta oss ner och prata om det som hänt och om det gick så skulle alla som var med om detta få vara med tillsammans med sina föräldrar...... men straff nej inget jag tror fungerar.... man kan ju bara tänka på hur man själv var i den åldern.....

Alltså, nu tror inte jag att det behöver vara något som gått fel i uppfostran för att en ung tonåring skulle kunna ge sig in i något dylikt. ungdomar i 13-15 årsåldern kan göra så mycket ogenomtänkt och dumt, utan att tänka på några konsekvenser. I ett sådant här fall så skulle jag ju gissa på att det vore ett kompisgäng med både lite äldre och lite yngre som liksom triggar varandra att göra djävulskap! Och det var säkerligen knappast meningen att de skulle krascha bilen (konsekvens). 

Vad jag skulle göra beror mycket på hur pass allvarlig händelsen är. Har de satt sig i bilen, startat den och typ backat in i en lyktstolpe så räcker det nog med lite åthutningar och utegångsförbud. 
Men har de faktiskt tagit bilen och dragit ner på stan, underåriga, utan körkort och sedan kraschar bilen, då är det ju en mycket allvarlig sak som innebär fara för både sina egna och andras liv. 
  Då skulle jag nog själv lägga in en anmälan till polisen, och prata med dem. Sonen skulle få lära sig vad otroligt jobbigt (och pinsamt) det är när polis blir inblandad. Med förhör, böter osv. Och böterna skulle han naturligtvis få betala av själv med månadspeng/veckopeng el. dyl.

Som jurist har jag sett så många ungdomar som börjat med just bilstölder för "joy riding" vilka senare gått vidare till värre borttslighet. Det finns även studier som visar ett samband där. Jag hade därför reagerat väldigt starkt personligen (av rädsla för framtiden), men försökt komma på ett konstruktivt sätt att nå fram till min tonåring. Flera har nämnt monetär kompensation till bilägaren, vilket jag tror är bra. Många ungdomar fattar ju inte riktigt det där med pengars värde, även högre upp i åldrarna. Sen skulle man väl få ta ett allvarligt snack (eller snarare flera) för att utröna vad som ledde fram till bilstölden. Verkar det vara en engångshändelse får det väl stanna där. Fast jag skulle nog vara rätt vaksam på vilka hon umgicks med framöver och tilliten skulle ha fått en törn. Språkresor och tillåtelse att åka på festival eller liknande skulle mao vara rätt svårt att få under en tid.

Det är nog tyvärr lite fåfängt att hoppas på alltför stora insatser från samhället vad gäller barn i den åldern. Oftast blir det något samtal, men ingen egentlig konsekvens. För en hel del ungdomsbrottslingar blir det därför en chock när de fyller 15, för att itne tala om 18 år, då fängelse plötsligt dyker upp som påföljd. Jag är inte mycket för att straffa genom inlåsning när det gäller unga personer, men det borde gå att hitta ett mellanting mellan ett samtal och fängelse...

Hör till historien att denna bil var föräldrarnas bil , och den stals då båda föräldrarna var hemma.
Det hör också in här att det har stulits ännu en bil i familjen av samma tonåring , som inte ens är återfunnen ännu.

Skyller ni gärna på de andra barnen/tonåringarna som var med eller fokuserar ni på ert barn?

Jag kan nästa påstå att det är brist i uppfostran .

Vad kan man göra som utomstående när föräldern / föräldrarna VÄGRAR förstå att det är till barnets sämsta rent av när han/hon inte får veta att det är fel på något sätt ..

Ja alltså, om föräldrarna inte tar tag i saken så är det ju bara tragiskt. En utomstående kan knappast lägga in till exempel en anmälan för att deras bil är stulen. Deras barn måste ju på något sätt lära sig, att så där gör man inte! 
Jag skulle inte göra mer mot de andra barnen annat än meddela deras föräldrar vad de har haft för sig och låta de ro sina barn i hamn. Och sedan skulle jag ta itu med mitt barn själv.

Men, ja vad gör man? Hur påverkar man någon som inte verkar bry sig? Typ "mitt-barn-gör-aldrig-fel-föräldrar" eller sådana som helt enkelt inte bryr sig..
Det går ju inte annat än att försöka tala om för dem att de måste ta itu med det på något sätt, annars kan det säkert ganska snabbt eskalera och bli till värre saker! Men som utomstående gäller det kanske att hålla ögonen öppna på vad killen/tjejen gör, och så vi minsta lilla hint om att han/hon tänker göra eller har gjort något fel bryta in i det hela och kanske lägga in en anmälan.