Vi över 30 som längtar efter första barnet

Usch har fått ett hemskt besked. En nära vän har fått veta i vecka 20 att barnet har mycket allvarliga fel. Det lever men mycket dåliga utsikter. Vet inte hur de kommer göra men ett svårt beslut (abort eller ej) med jobbiga konsekvenser, vilket de än väljer. Så fruktansvärt hemskt!! Är helt förkrossad för deras skull. Vilken mardröm. De som var så lyckliga. Önskar jag hade kunnat låta lite mer känslosam i tele men jag var nästan "formell", finns ju inga ord.. och för chockad för att visa känslor. Tänker på dem hela tiden.

Vilket beslut skulle ni tagit?
Nån som vet vilka risker för kvinnan det medför med så sen abort?

Essa, usch vad hemskt. Förstår verkligen att det var svårt för dig att hitta rätt ord och känslor. Jag vet inte vilket beslut vi skulle ta i en sån situation, hoppas att vi aldrig måste fatta ett sånt beslut... Hoppas dina vänner hittar rätt beslut för dem. Svårt att vara en bra nära vän ibland, säga och göra rätt saker. Styrkekram till dig med, för dina vänner behöver säkert dig nu tänker jag. De valde att berätta för dig, och även om du kände dig "formell" och chockad så känns det säkert på nåt sätt lite bra för dem att få prata med nån om det.

Essa: Usch va tungt för dem! Och för dig också som är med på sidan om. Stötta så mycket du kan och orkar och känn dig utvald som blivit betrodd med detta dilemma.

Det finns inga ord för sånt. Så du behöver absolut inte känna att du ska säga rätt eller fel saker. Va bara där och låt dina vänner prata om det på det sätt de vill. Säg till och med att du inte vet vad du ska säga och inte har några ord för hur hemskt det är. Det upplevde i a f min vän som nyss förlorade sitt barn (efter att han fötts via kejsarsnitt i v 23) bättre än att man försöker verka som om man förstår.. för det gör man inte. Omöjligt att förstå vad de går igenom utan att ha varit i liknande själv... Det är ju även helt ok att bara vara tysta tillsammans. Man behöver inte prata hela tiden. Det vitkiga är ju att finnas där som en vän. 

Det va i a f mina tankar kring det. Och Kram på dig också. Jobbigt att stå bredvid och se sina vänners sorg utan att kunna göra ett dyft... 

Har två kompisar som aborterat kring v 20 med socialstyrelsens godkännande pga att barnen var allvarligt skadade. En hade ingen framhjärna utan endast vatten där, och de visste inte om det skulle överleva graviditeten. Det skulle bli en "paket" när det kom ut om det överlevde, aldrig kunna prata gå eller liknande. Och skulle förmodligen inte överleva länge.
Det andra hade ett halvt hjärta. Inget kretslopp till lungorna och skulle kväva i samma ögonblick som det föddes pga det inte kunde syresätta sitt eget blod. En operation efter födelsen var i princip omöjlig enligt läkarna.

De fick båda äta piller för att framkalla förlossning av barnen. De fick alltså genomgå en "vanlig" förlossning.
Jag ser det som att de fick missfall snarare än abort. Barnen kunde ju inte leva. Även om kroppen inte stötte bort dem som den borde ha gjort.

Så fruktansvärt för dina vänner Essalady. Förstår att det är svårt att veta vad som är bästa sättet att finnas till på, men troligtvis att lyssna och inte låtsas som om ingenting hänt är väl det enda man kan göra. Det finns nog inga ord som tröstar... bara finnas där. Tror du kommer vara ett gott stöd til dem utan att veta hur, kram!

Vad jobbigt med så lång väntat på besked Kia! All denna väntan som tär på oss alltså! Hoppas ni får en riktigt härlig resa även om tanten skulle dyka upp tills dess. Är ni borta tillräckligt länge för att träffa ÄL igen eller?

Apropå beslut skulle jag tagit bort ett så skadat barn.
Alla är olika, men det skulle vara rätt för mig.

Riskerna är inte större än vid en förlossning så vitt jag vet.

Att finnas där, krama trösta prata är det råd jag kan ge från mina erfarenheter.
Att råda henne att samtala med en kurator.

Essalady: För min del skulle det bero på skadan. Men är det en svår skada som gör att barnet inte får ett värdigt liv skulle jag göra en abort. Jag gjorde ju abort av mitt barn med DS och det är kanske ett lindrigare handikapp än det som din väns barn skulle ha? Jag har funderat igenom frågan en hel del. Inget känns självklart. 

Det är nog jättejobbigt att göra en abort så sent, jag gjorde i vecka 15 och det var jobbigt nog. Man får föda fram barnet. Min "förlossning" tog 8 timmar.

Ge din vän lite tid, men prata med henne sen, hon är ju med om något riktigt jobbigt!

Irmelie: Så hemskt för dina vänner!

Kia: Hoppas provet är bra! Självklart skulle du hellre ha ett plus en en resa, men i väntan på plusset (eller kanske du får det innan resan) så försök ha ett så bra liv som möjligt. Du kommer att ha kul på resan och vips så är det dax för ÄL igen utan att du hunnit tänka på det så mycket. Jag tänkte idag när jag köpte ett par dyra skor att det är lika bra att passa på att shoppa nu, för snart är jag gravid och då kommer jag kanske inte unna mig så mycket.

Millan

 

Jag tog cellprov som visade cellförändringar i slutet av juni. Då den tydligen var av aggressiv art så ringde barnmorskan mig så fort hon hade labb svaren. Ca 3 dagar efter. Sedan blev remiss skickad och jag fick komma på biopsi i mitten av juli. Det svaret visade samma som det bmsk hittat och ledde senare i sept till en laserbehandling, sk konisering.
Men så här var det för mig när den var aggressiv. Kan det vara så att din cellförändring inte visar så stora förändringar? Se det som positivt att de kallar dig ofta. De har dig under uppsikt. så länge ditt samliv inte gör ont så kan du vara lugn men börjar det göra ont eller att du blöder. Ringer du.
Hoppas jag inte skrämmer dig är inte meningen!!! Det gick jätte bra för mig och det är jag alldeles säker på att det gör för dig oxå! Det jobbigaste är väntan!
 

Tack för svaren allihop. Det känns väldigt skönt att ventilera här till och med när det inte är ens eget barn. Jag skulle nog också ha valt att göra abort, inte minst för barnets skull. Din inställning Irmelie var väldigt, väldigt bra tyckte jag. Tack för den vinkeln. Det känns som det är så man måste se det, på nåt sätt.

Men gud alltså, att behöva genomgå en hel förlossning och ändå inte få ett barn.. så fruktansvärt hemskt! Men det borde ju logiskt sett vara det minst riskabla för kvinnans skull, ingen operation och så.

Nån som vet hur lång tid efteråt det dröjer innan man kan bli gravid igen? Tänker om det finns gravidhormoner kvar och så.. Frågan är också hur snart efteråt man är redo för det rent mentalt.