Downs syndrom - Vi gjorde abort

ALSI, 

Du kanske behöver en akut kontakt, kan det gå att ordna någonstans? Som kan träffa dig med detsamma så kan du ändå träffa den vanliga nästa vecka? En vecka är rätt lång tid.

Ja, 5 av 175 är ju inte bästa oddsen. Jag blödde inte mer än vanligt, minns inte exakt hur länge. Däremot ska man ju inte bada på ett antal veckor, 4 el 6?, hur som helst pga infektionsrisken. Det blir ett sår där moderkakan suttit. 

Jag har också varit svår att få igång efter 2 av mina missfall som varit konstaterade missed abortions och har också fått bli skrapad båda de gångerna. Jag vet inte om det blir detsamma för dig, men jag var även svår att få igång vid avbrytandet. Normalt kan man åka hem samma dag, men för oss tog det drygt 1,5 dygn innan vår lilla flicka var ute. Jättejobbigt då, framförallt för att vi inte var beredda på att det skulle ta sådan tid och för att jag mådde fruktansvärt illa hela tiden och inte kunde äta. Psykiskt trodde de. I efterhand kan jag tycka att det känns tryggt att kroppen försökte "hålla tillbaka" mina foster. Jag vill understryka att vi fick fantastiskt mottagande och omhändertagande av personalen på Huddinge sjukhus.

Jag kan sörja i efterhand att jag var SÅ slut efter förlossningen vid avbrytandet, både psykiskt och fysiskt, att jag inte riktigt kunde ta in vår lilla. Min man var med och tvättade och tog hand om henne, medan jag kände mig helt apatisk. Vi fick gott om tid med henne. Jag höll henne ändå och sjöng för henne. Vi valde att få hjälp med fotavtryck och tog egna bilder och valde också att få henne fotograferad. I kuratorskontakten inför fick vi information om att man kunde skicka med något personligt till kremering/begravning. Vi valde att vira in henne i en babyfilt som vi haft till vår son. Den var så stor och hon så liten. 

Stor kram.

Hej Alsi, såg inte ditt inlägg om sonen förrän nu. Fy vad orättvist. Jag förstår att du är arg över livets orättvisa. Det finns ingen logik.

En dag tog det att få svar på fvp, och så klart visade även det trisomi 21. Ska träffa barnläkare innan vi tar det slutgiltiga beslutet, även om det troligen blir ett avbrytande. Kul sommar. Kul år. Först försvann vintern i ett mörker efter sonen och nu försvinner även sommaren i blod och sorg...

Beklagar verkligen, så tufft!

När har ni tid till barnläkare? Jag såg att du i början skrev att du spontant ville behålla. Är det du själv som har ändrat dig? Förstår att det måste vara jättesvårt att ta beslut, särskilt när man inte kan veta hur mycket svårigheter det handlar om. Jag hoppas ni får bra stöd i detta otroligt svåra!

Jag lider med er. Det är så tufft. Det finns inget att säga som hjälper. Fortsätt skriv, ta det varsamt. Håll ut.

En liten, liten pojke föddes i fredags. Så fin och oskyldig. Han hade en down syndromtå på ena foten. På något sätt känns det bra att ha sett att han faktiskt hade T21. Det känns som rätt beslut efter att träffat barnläkaren, men så klart känns allt så tomt och hopplöst. Nu har jag återigen plockat bort gravidkläderna, och har återigen åkt från sjukhuset utan både mage och barn. Hur svårt ska det behöva vara? Det är också så svårt att ge upp när man vet att det ska kunna gå. :'(

Jag förstår precis vad du menar. Jag såg också ett streck tvärs över handflatan, det blev viktigt för mig senare. Vad skönt att det känns som rätt beslut, det kommer hjälpa er i sorgeprocessen. Fortsätt tro att det kommer funka, ni ska inte ge upp. Ni har haft maximal otur och förjävligt jobbigt. Ge dig tid och omsorg. Fy, jag lider med er. De väcker så mycket minnen, för mig fanns det bara en väg att gå och det var att satsa stenhårt på att bli gravid igen. Jag känner nu att min kropp nog hade behövt vila från graviditet lite längre, men det är för mig oviktigt, det är det bästa för mig mentalt. Jag bär alltid med mig bildena av min lilla pojke, så fin, men inget jag kan visa någon, men för mig är han fin. Ta det varsamt. Kramar.

ALSI,

Era stackare. Nu är ändå det värsta över och det kommer att finnas ett ljus därborta i tunneln om en liten tid. Försök att våga tro på det. 

All styrka och värme till er!

Hej alla.

Idag skulle vara den bästa dagen, har äntligen gått in i vecka 13 och den "osäkra" perioden ska vara över. Skulle dessutom göra Kub - men mest för att få göra ett UL och se bebisen. Planerade att äntligen våga berätta för folk, vara stolt och lycklig.

Istället visade KUB på högsta risken för DS. Både vätskespalten och blodprovet gav samma utslag och barnmorskan lät väldigt domedagsaktig...

Vi är nu i chock och helt förstörda. Allt vi sett framför oss, allt vi drömt och planerat. Som att mattan dragits undan. Vi orkar inte, kan inte, vågar inte låta graviditeten fortgå om barnet är sjukt... Men samtidigt läser jag på om 2-stegsabort och vill hellre kasta mig från en bro. (Jag överdriver lite, men ni fattar?) Skuldkänslorna, kvalet, smärtan, att behöva välja mellan liv och död..! Så jävla orättvist.

Det vi nu ältar är - är det värt att göra moderkaksprov och behöva vänta och våndas i ca 2 v på svar, allt medan bebisen växer och jag känner mig mer gravid?? Innebär 1/2 verkligen 50/50? Är vartannat barn som får den riskbedömningen alltså friskt?? Eller vågar man bara inte säga att det är så gott som säkert att den har DS? Barnmorskan såg det ju tydligt på UL...

Tacksam för stöd å svar. Kram på alla tappra!!

Hej, beklagar det dåliga testresultatet. Det är ingen som kan förbereda en för ett dåligt besked. Men gör testet, det finns en chans att allt är bra, kub är inte 100%.

Ang avbrottet, jag är förlossningsrädd och genomgick detta i v 18. Det var jobbigt, men man klarar det. Oavsett om du gör avbrottet nu eller om ett par veckor är det samma procedur, men du kommer få vara på ett sjukhus, det är en stor trygghet.

Jag hoppas att du får ett positivt besked på mkp.

Ta hand om er!