Downs syndrom - Vi gjorde abort

Nej!

Och att det tog sådan tid för provet. Vi vet alla vad ni går igenom.

Nu har ni ju fvp eller mkp kvar, men förstår att det känns som ett halmstrå.

Vad du än bestämmer dig för, det är tufft, men man överlever. Jag ångrar inte mitt avbrott men det tar tid innan man ser ljuset i tunneln.

Ta en dag i taget. Gör det som du känner är viktigast, allt annat får stå tillbaka. Skriv av dig.

Jag tänker på er. På dig. Det är förjävligt och orättvist. Var snäll mot dig.

ALSI,

Till att börja med; det står inte klart ännu att det faktiskt är DS. Många NIPT-tester visar falskt på att det är kromosomförändring vilket vid närmare koll, mkp eller fvp, visar sig inte stämma. Hur långt gången var du när NIPT:en gjordes? Ju tidigare desto större felmarginal. Vi gjorde fvp och fick det dåliga svaret efter 4-5 dagar redan (för ett år sedan). Nu tar det troligen lite längre med tanke på trycket.

Därefter; fan! Era stackare! Efter allt. Så värda att få ett bra testsvar. Jag förstår din situtation lite grann. Vi hade kämpat för ett syskon i drygt två år med flera missfall, olika långt gångna, när vi sent fick besked om DS. Det upptäcktes inre missbildningar vid rutinultraljudet som gjorde att man/vi valde att göra fvp. Vi hade inte gjort kub, därav det sena beskedet. 

Vi kände direkt båda två att vi skulle ha svårt att vara tillräckligt bra föräldrar till ett barn med DS, vi tänkte på vår son vi redan har och hans/vår framtid tillsammans. Det gjorde att det kändes och fortfarande känns som ett rätt beslut att avbryta för oss. Det var det svåraste jag gjort, att det låg i våra/mina händer att avsluta vårt barns liv. Men alla har sin situation och för någon annan är vårt beslut otänkbart.

Ni kommer att ha det riktigt tufft en tid framöver. I väntan på nytt svar och därefter eller redan innan ett ställningstagande om hur ni ska göra. Jag har funnit stor tröst i denna tråd, men den kanske är fel om du är mer inne på att behålla oavsett. Du kanske ska se om du kan få kuratorssamtal redan nu, i väntan på besked. Det har hjälpt mig.

All styrka till er och dig! 

Vi greppar det lilla halmstrået, men det är svårt. De siffror jag kan hitta är att 5 av 175 positiva prover är falska positiva om man har hög sannolikhet. Känns inte som mycket att hoppas på. Vi hade båda börjat känna oss lugna när det dröjde med svaret och kände ändå att vem skulle inte köpa en lott om det var vinst på en av 13 lotter?

Jag har tänkt och känt under de här veckorna och känner ändå att vi kommer att avbryta.

Men att veta att det är helt upp till oss...

Kuratorkontakt har vi ju redan, men hon har oturligt nog semester den här veckan. Har en tid bokad på onsdag, men hon kommer nog ringa på måndag när hon ser svaret (hon har vår tillåtelse att titta efter det).

* vinst på 12 av 13 lotter ska det såklart stå.

Hur länge blödde ni efter er abort? Var det mer eller mindre än efter vanlig förlossning? Så rädd för att blöda hela sommaren och hela tiden bli påmind om barnet som inte fick leva. Efter alla mina missfall har jag fått bli skrapad, då medicinsk inte fungerade första gången, och efter skrapning blöder man ju mindre.

Å ALSI! Jag beklagar verkligen. Hoppas att NIPT visade fel. Det är fruktansvärt att få besked om att barnet i magen är sjukt. Jag förstår hur svårt du har det nu. Kram!

Barnet som dog i din mage, undersöktes det väl? Gjordes en kromosomanalys? Kanske borde de göra en genetisk utredning på dig och din man? Om du haft många missfall, ett barn som dog sent i graviditeten och nu eventuellt ett barn med kromosomavvikelse så borde de kanske utreda er?

Jag hade två foster med DS under två graviditeter och totalt två tidiga missfall. Jag har troligen ett genetiskt fel som är orsaken. Nu har jag genom ivf med pgd fått två friska barn

Kramar!

Hej,

Jag blödde i 8 veckor men det var för att en del av moderkakan satt kvar, gjorde två skrapningar, en vid avbrottet, en efter 8 veckor, sedan slutade det ganska direkt. Det är bra att be om efterkoll, man blir inte kallad utan får ligga på själv. Jag hade inte kunnat bli gravid om jag inte fått till den sndra skrapningen.

En sak jag blev lite tagen på sängen av vid avbrottet var den folder jag fick som handlade om hur man ville att fostret skulle tas om hand. Det var för mycket att ta in på en gång. Jag gjorde allt annorlunda än jag trott, men allt blev på bästa sätt, det enda jag ångrar är att jag inte tog fotavtryck och fotograf, tog egen bild och det var viktigt för mig för bearbetningen, att det verkligen hänt och att jag sedan kunde se att barnet var sjukt.

Jag har min mapp med bilder av barnet, minneslunden med blommor, journalerna och alla ul-bilderna. Jag har en liten ängel i sten som jag tog med mig från gravsättningen och ett ljus hemma som jag tar fram och tänder ibland då jag vill ha eller behöver en liten stund att tänka och sörja. Jag är inte religös men jag har skapat egna ritualer kring allt för att greppa det hela.

Jag kan prata om det utan att gråta och jag kan skratta och leva som vanligt. Tiden läker men ärren finns kvar. Ibland kommer sorgen men jag kan välja att ta fram den eller låta den vila. Men det tar tid innan man är där, första månaderna är värst. Då man går från akut sorg till tomhet om vartannat.

Jag är ju gravid igen och det är det bästa balsamet, det gör att jag ser framåt.

Det kommer hända er också. Ni kommer att bli gravida igen, det kommer att gå bra. Kanske ni behöver hjälp ifall det är någon ärftlig faktor, säg till om det på torsdag, de kan se om det skulle vara ds om det är en mosaik. Jag bad om en grundlig undersökning för att se om det var fler fel, ville ha så mycket svar som möjligt. För oss var det "bara en normal ds", dvs extrem förjävlig otur, men det tog i alla fall bort lite av rädslan för att det skulle hända igen. Statistiskt sett ska det aldrig hända igen.

Allt kan gå fort, eller så tar det tid. Jag var gravid genom ivf bara 6 månader senare, det hade jag aldrig trott den dagen då jag fick avbryta min efterlängtade graviditet. Det var värt att kämpa mitt i sorgen för att komma vidare.

Jag vill inte propagera för ett avbrott, (det blir ändå att man talar för sin sak) men för oss var det rätt. Ingen av oss hade orken, viljan, styrkan att fortsätta graviditeten. Vi ville ha ett friskt barn. Mycket av sorgen var just det, hoppet som dog, det var svårt. Jag är glad att alternativet finns.

Han dog egentligen inte i min mage, utan han dog av att syret blev stoppat när han tryckte ut en lite ögla av navelsträngen då jag öppnade mig efter att vattnet gick. Något som inte ska kunna hända. Han är obducerad och han var fullt frisk. Det är det som känns så himla orättvist! Vi skulle ju egentligen aldrig befinna oss i den här situationen eftersom vi skulle ha ett friskt barn här hos oss just nu. Han gav oss hopp om att nästa gång kommer allt gå bra. Vi trodde verkligen det, att den här gången skulle det gå.

Även jag och maken har också genomgått missfallsutredning utan att man kan hitta några fel.

Det du beskriver är det jag gör med vår son. Jag vet inte om jag kan ha det så med ett barn jag valt att inte låta leva. Men jag ska nog ta kort, tror jag kommer ångra mig efteråt annars... Korten vi har på sonen är några av mina absolut käraste ägodelar. Vi har även hans hand-och fotavtryck och en hårlock. Hans lock är ju det enda som finns fysiskt kvar av honom. Det här barnet är det som skulle läka våra sår efter vår son. Det skulle ge oss något att se fram emot. De tre månader det tog att bli gravid var hemskt...

Jag kom in på tråden av en slump och vill verkligen beklaga alsi! Så otroligt tufft för er! Har ni blivit kontaktade av sjukhuset än? Har ni helt bestämt ett för abort eller har ni några tankar kring om ni ska behålla? Om ni skulle fundera på att behålla så finns det möjlighet till relativt tidigt organscreening. Vi fick det eftersom vårt äldre barn har en funktionsnedsättning. Jag hoppas ni har en bra kuratorskontakt som stöttar er igenom denna svåra tid!