Ensamt

Känner så väl igen mig i alla inlägg. Det är mycket jobbigt ibland. Jag har en dotter på 4 år och hennes pappa bor utomlands, han brydde sig inte heller så mycket eller var särskilt aktiv även när vi bodde i samma land.
Här i Sverige har jag familj men det är bara jag som har barn och ensamheten är paralyserande ibland. Min dotter och jag är väldigt sammanknutna och det är både på gott och ont. Jag försöker så gott jag kan med att inte bli allt för deprimerad och vara en aktiv rolig mamma men ibland så blir jag sååååå trött på att alltid göra allting ensam. Har inte heller så många vänner eftersom jag konstant känner att jag är utanför då jag är heltids ensamstående förälder. Skönt att se att det finns andra som känner likadant för jag tror att många av oss glöms bort och inte syns.

Känner igen mig sååå väl!

Min dotter är också 4 år o jag e ensam på heltid.. min familj finns här om kring men är upptagna med sina liv som inte inbegriper mig spec ofta. Syrran, som jag säkerligen kunde umgåtts en hel del med då vi har liknande intressen och då våra barn leker bra även om de är ngr år äldre, bor några mil bort o därför umgås vi sällan då det är svårt för mig att ta mig dit o hinna göra ngt vetigt innan det e dags att åka hem till hundarna igen :s O så kostar det juh pengar med tyvärr :s

O det där med vänner..det är svårt att träffa nytt folk då man aldrig är ute, det är svårt att träffa dem med barn o familj då de när de umgås med vänner vill vara utan barn, det är svårt att träffa ensamstående med vänner då de också mest umgås när de är barnlediga..vilket en annan aldrig är.

Tom är det svårt att träffa ngn ny kärlek... ja dels för att man aldrig är ute.. men även för att när man väl träffar ngn så är också de bara deltidsföräldrar och vill hitta på saker utan barn när de är barnlediga.. o då kan man aldrig hänga på..., o ja det säger juh sig självt hur det går med en sådan relation...

Så helt plötsligt blir det en väääldigt snäv liten skara man har att välja på när det gäller vänner o partner..

O som du säger så försöker man hålla sig "uppe" o vara en rolig mamma.. men att ständigt göra saker ensam är trist och energikrävande.. o man kan heller aldrig komma undan o göra saker för sig själv o ladda batterierna.. O inte heller kan man gå ur en situation när man känner att humör o tålamod tryter..

Men vi är också väääldigt tighta jag o gumman... vill inte ha det på ngt annat sätt..men inser också att det kanske inte alltid är det bästa eg.. Som tur är är min lilla dotter grymt social och ääälskar dagis o alla kompisar =)

Tycker dock det är skönt att hon börjar bli äldre o jag känner att jag får mer ork o tid för hushållet o mig. Försöker att hitta tillbaka till energin och orken, att inte alltid vara så trött. Få ordning på hemmet och då också få mer energi för att dels orka med att ge min dotter mer tid, pyssla med henne, läsa ne bok, dega, ut o gräva i sandlådan... som det varit nu har jag mest varit en passiv åskådare när hon gjort ngt, för att jag inte orkat..

Dessutom försöker jag hitta orken till att ge mig själv roliga upplevelser... att hinna träna lite agility m hundarna, att hinna läsa lite i den där boken, att hinan träna om än bara här hemma i vardagsrummet, att hinna stanna upp o njuuuuta o känna ett lugn o en harmoni o njutning.. Jag hoppas jag kommer dit i år, vill sitta o njuta på min balkong o titta på alla blommor jag planterat o skött. Tidigare år har jag aldrig haft ro att sitta där, har inte kunnat njuta ensam just för att jag kännt mig så otroligt ensam..  HOPPAS att jag komemr dit i år... jag SKA komma dit!! men tar ett steg i taget..  Nu är det ork och bra rutiner i hushållet o tid med gumman som är första stegen =)

Här är en till som känner igen sig.. Jag har två barn i princip på heltid, varannan helg är de med sin pappa.. Har dock turen att ha två engagerade bröder och föräldrar som jag o barnen träffar ett par ggr i veckan samt nästan alltid har tillgång till barnvakt. Har flera vänner med barn så det råder ingen brist på lekkamrater men jag är enda ensamstående föräldern och ja jag känner mig ensam till o från då jag inte har någon att dela mitt liv med. Träffade en kille men han fixade inte att jag hade barn så det höll bara 4 mån... Efter det känner jag mig mer ensam än innan då jag fick lite försmak på en bra relation med någon jag verklgen ville vara med. Innan var det bara så skönt att slippa ifrån relationen med barnens pappa som inte var bra, då hade jag ingen att sakna.. Så jag är egentligen inte alls ensam men kan känna så ändå ibland. Kan verkligen sakna att inte ha vänner som är ensamstående de med och som förstår ens situation.... Men jag har verkligen det bra så det känns fel att beklaga sig..

Cee: om du kommer på hur man njuter av att vara ensam när man är ensam så får du gärna dela med dig! När jag var tillsammans med mitt ex tyckte jag det var så skönt när han var iväg en kväll lr en helg för då kunde jag njuta av att vara själv, men nu när jag är själv jämt så känns det bara ensamt. Jag har visserligen min grabb vv men alla runt omkring mig är gifta eller sambos så även om jag kan göra vad jag vill den ena veckan så finns det liksom ingen att göra det med. Känns som att jag inte passar in i nåt sammanhang längre.  Vill komma till en punkt där jag är nöjd med tillvaron precis som den är. Men hur jag ska komma dit är fortfarande en gåta tyvärr..

ja du... jag satsar mer på mig själv o mitt eget välbefinnande nu.. MEN jag komemr Aldrig att känan mig "helt nöjd" om jag får leva ensam.. för min stora dröm o mitt mål i livet har alltid varit en familj, att hitta dne där varma o härliga familjekänslan tillsammans med ngn, det är så jag vill leva! Att jag känner mig lite mer jag-fokuserad just nu är för att jag har träffat ngn ett tag, men ändå inte får de jag vill ha då han inte vet vad han vill och vill hålla det hemligt osv... Jag har tröttnat o det finns andra som vill ge mig mer. Inte för att jag kan stänga av mina känslor för den ena o välja ngn av de andra, men det ger mig ändå en värmande känsla att det finsn ngr som uppskattar mig och ger mig också en mer självcentrerad känsla att jag börjar ledsna på den "relation" som jag är i... eller jag försöker omvandla alla sårade o besvikna känslor till det iaf :S

Takida: Förstår precis hur du menar, känner precis likadant..

Jaha... Bara melodifestivalen att titta på när grabben sover. Nä, nu är jag less på detta. Var är min framtida fru?

Hon finns därute nånstans och väntar på dig:)

Jaaa..o vart f-n e min framtida man??!!

Känns som man inte räknas när man väl träffat ngn, bara för att man är mamma på heltid o inte kan vara ute o leva singelliv o gå ut o festa var o varannan helg :( MILF verkar vara det enda som folk ser en som...

BLÄÄÄ.. har nog aldrig haft ett sådant litet hopp o tro om att jag kommer att träffa ngn.. nu känns det som att jag antagligen inte kommer göra det, iaf inte innan gumman är så stort så  hon är ute på egen hand.. o det är juh över 10 år tills dess...

Äsch, nu får vi gaska upp varandra lite här. De som inte klarar av att man har barn ska man väl helt enkelt ignorera. Har väl själv insett att man får kika efter någon som redan har barn. Det verkar vara det enda sättet att få förståelse för hur man är tvungen att leva sitt liv. De som inte har egna barn kommer nog aldrig förstå förrän de sitter med ett barn själva.

Vi får gå ut på jakt tillsammans Cee.