Fler med barn som får helt hysteriska utbrott??

Hej,
Usch vilken trist granne! Hon/han kanske kunde erbjudit om han/hon kunde hjälpa till med något istället!

Min smulpaj som snart blir 3 har också ett våldsamt humör, det är som att åka berg och dalbana, men utbrotten håller inte i sig lika länge nu längre. Det började strax innan hon fyllde 2 och var som värst när hon var 2,3mån (då hon även blivit stora syster) Då kunde utbrotten bli så att man inte nästan fick kontakt med henne,och  det spelade inte någon roll vilket sätt man försökte få henne att lugna sig.Hon är känd för sitt humör även på förskolan där hon går, så det är inte bara hemma.Jag tror att barn är olika och det är viktigt att inte tänka att man själv har frambringat dessa humör barn.... (då skulle ju förskolepersonalen va delaktiga ;) )

På något sätt har det lugnat ned sig av sig självt, men vi har minst ett gäng små och stora utbrott per dag.

För mig har det fungerat bättre att inte ge mig in i någon diskussion om det går att undvika, om hon gör nåt tokigt eller bryter ihop säger jag bara mycket kort att jag inte gillar/tillåter det hon gör (tex slår lilla syster, klättrar på bordet, kastar leksaker) Skriker hon hysteriskt o blir galen då så säger jag bara att du får bli hur arg du vill, men du får ändå inte kasta leksaker, slå lilla syster etc. Och sen börjar jag pyssla med något annat eller försöker få hennes intresse till nåt annat då hon lungnat sig.
Tyvärr orkar inte mitt egna tålamod alla gånger ,tillslut kokar jag också över, men då brukar det ofta bli värre...Här väntar jag bara på att grannaran ska fråga vad vi håller på med.

Min dotter är absolut mer svängig i humöret då hon sovit dåligt, ätit lite eller jag inte hunnit leka med henne. Tycker att hon kan ha ett par veckor som är något lugnare och sedan ett par som är hemska. Tror att det har med utvecklingen att göra, för ofta efter de värsa veckorna känns det som hon blivit mognare och lärt sig något nytt konstigt nog.
Detta kanske inte var till så stor hjälp , men ville bara skriva o säga tt du är inte ensam.

Hoppas det går bra för dig i morgon !!!
Lycka till!
Får du några super tips så hör gäran av dig.

Min stora dotter kan också få hysteriska utbrott och jag känner igen mig (var likadan som barn).  Och jag kommer så väl ihåg känslan, av att totalt tappat kontroll och att det sedan spårar ut utan att jag själv kan göra något åt det. När hon blev storasyster (17 mån) var det vanligt men det förekommer nu också från tid till annan. Tror att det beror på att hon inte kan hantera sitt kontrollbehov.

Utifrån mina egna minnen och erfarenheter känns det jätteviktigt att  finnas tillgänglig för min dotter, vara lugn, försöka förklara att vi tar oss igenom det här tillsammans och ABSOLUT INTE skuldbelägga henne och att få henne att känna sig dum när hon får sina utbrott. 

jag arbetar på förskola och det är jättevanligt att barn går igenom perioder med såna här vansinnesutbrott!
Vilket fruktansvärt påhopp av din granne, hon har ingen rätt att dömma dig!
jag tror inte det finns en universalmetod eftersom alla utbrott triggas av olika saker så får man hantera det på olika sätt...
jag vet att det är fruktansvärt frustrerande och stressande, men det är nog det barnet också känner från dig vilket kan skapa en otrygghet. jag tror du är en alldeles utmärkt mamma, bry dig inte om grannen och utbrotten kommer att lugna ner sig... vem vill vara arg hela tiden

Tack för era svar!

Bara att höra att det finns fler i samma sitts känns lugnande :)

Jag  pratade med en fröken på dagis idag om han hade några utbrott där. det hade han inte men han var tydligen rätt trotsig där nu också, han hade blivit jätte arg igår när han inte fick bestämma bok. Så jag hoppas att det bara är en fas just nu, och att den går över snart.

När han får sina utbrott så försöker jag att hålla mig lung för jag märker själv att det bara blir längre och jobbigare utbrott om jag blir arg och stressad. Men tyvärr så är det inte i alla lägen som man klarar det.

Får se vad dom säger idag när jag ringer BUP

Får jag några bra tips så säger jag till :)

Känns kanske tröstlöst men det kommer att bli bättre. Vår dotter var ett riktigt monster emellanåt när hon var runt 3 år. Men sen när hon blev runt 4 år så blev det mycket MYCKET färre utbrott och inte på samma sätt, och nu när hon är 5 så är det lugna gatan. Jag tappade tålamodet en del då, när hon var 3 år men försökte hela tiden skärpa mig och tänka rationellt, att jag ju är den vuxna som ska hjälpa min dotter genom detta jobbiga.

Så försök så gott du kan att behålla lugnet, precis så som du skriver att du gör.

Och om du kan vara förutseende i vissa situationer så försök det- men ibland är det ju omöjligt då man inte vet hur det tänkt/planerat.

Sen så kan det vara väldigt bra att läsa i olika böcker/sidor på nätet om just 3-åringar och deras utveckling. Det gör att man får mer förståelse för hur de tänker och varför de beter sig som de gör ibland - och därför också lättare att hantera situationen mycket bättre.

Strunta i grannen - idiotiskt av henne att lägga sig och säga en sådan sak när hon inte ens vet vad det handlar om!!

Inte för att måla fan på väggen men jag tycker det är bra att du tar kontakt med BUP. Det är visserligen helt sant som dem andra skriver att många barn har perrioder då dem kan vara såna. Men alla barn har inte perrioder utan har problem. Man skall inte blunda för såna saker. Vi gjorde det med vår dotter. Vi tänkte att det går över osv. Jag ångrar mig så djupt över att jag valde att tänka så.
Vi har också haft grannar som sagt såna saker. En ringde till och med och anmälde oss!!
Hon har troligtvis Aspbergs syndrom och det är inte en fas utan en autistisk störning. Det växer inte bort eller försvinner bara för att man uppfostrar rätt som många tror.

Hon har än idag extrema anfall. Inget får gå utanför hennes ramar för då brister hela livet för henne.

Jag säger nu inte att din son har några såna problem. Absolut inte. Jag vill bara dela med mig av min erfarenhet som mamma.

Om inget annat kan säkert BUP hjälpa er med goda råd.

Hoppas du kommer till bukt med din sons anfall. Det är inte lätt jag vet. Kram till dig

Sådär är mina två yngsta tjejer också. De fyller 3 i november. Framförallt den ena av de har ett hemskt humör när något inte går hennes väg. Hennes storasyster var också sån...
För oss funkar det bäst att låta henne vara en stund tills det värsta lagt sig sen brukar det gå ganska bra att ställa till rätta så gott det går.

Min son har varit likadan sen 2,5 års ålder men det är bättre nu när han nått 5 år! Han har dock ett jä-la humör fortfarande och är rätt sur och vresig emellanåt, jättetrist. Utbrotten är färre dock. BUP kan säkert hjälpa, men vi red ut stormarna helt enkelt. Testade det mesta men att behålla lugnet själv är klart bäst även om det är en klen tröst!:) Då är det bra att vara två så man kan byta av varandra när man själv håller på att tappa greppet!

Vissa barn bara är så där. Jag har tvillingar som nu är 5 år. En väldigt liten tjej som alltid varit väldigt resonabel och följsam. Och så en liten kille med ett hetsigt temperament och en enorm egen vilja. Från att han var 1 år tills han var 4,5 år så fick han våldsamma utbrott när något inte blev som han ville/hade tänkt säg. Han kunde svänga om blixtsnabbt från glad till hel-ilsken.

För min son gick det helt klart i perioder. Vi kunde ha två lugna, harmoniska veckor där vi kunde reda ut problem gemensamt. Sedan brukade ilskan, trotset och de våldsamma utbrotten komma oftare och vara längre under ca 3 veckor för att sedan kulminera i en fruktansvärd vecka då minsta grej blev en kamp. Vi kunde ha 3-4 utbrott på mellan 20 coh 60 minuter på en eftermiddag/kväll. Vi blev ju fullkomligt urlakade hela familjen.

Nu när barnen är 5 år så flyter vardagen på bra. Perioderna av utbrott är borta och vi har det oftast ganska harmoniskt. Visst blir han förbannad och sparkar och slåss ibland eller vägrar att följa viktiga regler, men det är en otrolig skillnad mot tidigare.

Mina tips:
1. Försök att bestämma dig innan om du ska ta striden eller inte. Och är det en viktig grej, så ge dig inte.
2. Försök att hålla dig lugn (jag vet hur svårt det är), men att iallafall försöka är jättebra.
3. Fundera efter ett utbrott på hur du hanterade det hela och om du kanske ska pröva ett annat grepp nästa gång.

Det kunde handlat om vår dotter. Får hon ett nej vid fel tillfälle eller om det inte blir som hon tänkt sig låser det sig och hon bara skriker. Det går oftast inte häva genom att prata om ngt annat. Bara vänta ut.
Våra grannar har inte ringt soc. (än hehe) men jag får lika dåligt samvete varje gång. När jag klagar för min mamma skrattar hon bara och säger sån var du med som liten.
Antar att det är ngt de flesta barn går igenom